Finns det hopp?
Hejsan Tommy.
Det finns så mycket att berätta, men så lite tid och så lite plats.
Tar det i korta drag, från början.
Jag har vart bästa vän med en kille i snart 4 år. De första 3 åren var vi inte tillsammans, men hade en väldigt nära relation, inte sexuellt, men vi älskade att umgås med varandra och prata om precis allt.
Sedan flyttade jag till Västervik (från sthlm) och skulle plugga under 1 år, kom hem varje helg och hela helgerna umgicks jag och A som killen kallas här... Vi gick ut o festade eller bara satt och kollade på film hos honom eller mig. Det hände att vi låg med varandra, och jag blev gravid.
Det märkte jag inte alls av förens jag var i vecka 12, och samma dag som doktorn ringde och berättade det så var jag hemma hos A så han fick veta det direkt. Vi blev såklart chockade båda två eftersom jag åt minipiller och han trodde att han var steril (efter i tidigare förhållande inte lyckas göra någon gravid).
Efter en vecka (ca) så var A helt säker på att han ville behålla, hela hans liv skulle rasa om jag gjorde abort och han ville inte veta av mig. Jag var inte säker, men blev det när han skulle satsa så hårt och jag kände att jag fick stöd överallt ifrån.
Hela graviditeten gick vi och längtade, inte som par, utan som bästa, absolut bästa vänner.
Sen kommer vår dotter en augustidag. A var med på förlossningen och stannade kvar på sjukhuset med oss.
En vecka senare, fick han ett utbrott, klagar på allt, att han inte orkar, inte vill ta ansvar, att jag är lat, att jag älskar honom fast jag inte får! Osv osv. Så han drog...
Strax efter han försvann började han dra upp oss i domstol för rätten av delad vårdnad, vilket han inte fick. Sedan fortsatte han och fick rätt till umgänge med sin dotter på en öppen förskola när psykologer var där. Men dit slutade han gå.
9 månader senare, då hör han av sig. Säger att han alltid, alltid älskat mig. Att han är så ledsen. Inte orkar leva.
Jag saknar ju den där närheten, vännen som jag faktiskt älskade. Vi pratar i telefon i typ 3 dygn, många tårar spilldes.. Hade dock svårt att ta in att han älskade mig, för det var något han ofta sa att jag absolut inte fick göra.
Det var dop några veckor efter han hörde av sig (i april) så han kom dit.. Efter det började vi väl umgås, ses lite i centrum och gå promenader osv... Sen började han komma hem till mig och lillan.. Vi blev ett par. Jag har aldrig känt mig så lycklig. Vi hade det jättejättebra..
Nu är det höst igen... Och allt är inte bra längre. Vi bråkar nästan varje dag. Från början bara om töntiga saker såsom disken, eller om vilken tv-kanal osv. Det bestämdes i början av aug i år hos våran familje-terapi som vi började gå (runt början på aug) på att han skulle ha hand om våran dotter, för att lära känna henne, att han skulle ha henne, hela ansvaret, 1,5 dag i veckan. Tisdagar och torsdagar. Det var då helvetet bröt lös(ursäkta ordvalet). Men varje tisdag fruktar jag, för det innebär 12 timmar bara gråt från vår dotter. Och att A är förbannad på att hon inte är lugn.
Tillslut för två veckor sedan packade allt han hade här hos mig och försvann igen.
Jag vet att han inte klarar ansvaret för vår dotter. Och att jag antagligen la över för mycket - jag tyckte ju att han är ju pappan, klart han ska vara som en pappa ska vara!
Han pratar jättemycket om "den gamla tiden" då vi var "fria" jag kunde åka hem till honom klockan 4 på natten, vi kunde göra vad vi ville, vi kunde prata om allt. osv osv. Visst jag saknar den tiden också. Men jag vill att det ska gå tillsammans med vår dotter... Vilket det verkligen inte går.
Han har sedan han var 12-14 år ätit medicin för att han vart deprimerad. Men han slutade samma sommar som jag väntade vår dotter. Jag tycker mig se att han är där igen. Men han vill inte gå till någon läkare eller så, eller ens se att han mår dåligt - mer än att vi bråkar så att han mår dåligt.
Han är ena stunden glad och kärleksfull - i nästa är han förbannad på mig eller dottern.
Jag älskar den här killen, och vill fråga om vi har någon chans. Jag vet att han älskar mig också och så gärna vill. Han både vill vara bra pappa och ha tillbaka det vi hade förr. Dock inte som bara vänner, utan som ett par. Det är så svårt att säga att man ska kämpa.
Jag är så himla nere just nu efter allt det här, jag har inte träffat A på två veckor sedan han försvann. Men vi pratar via sms, och som sagt, oftast på dagarna är vi förälskade men på natten bråkar vi. Jag har dels helt och hållet hand om dottern, och kan inte sova om nätterna. Jag orkar inte äta eller något. Jag önskar bara att det kunde bli bättre.
Övr. fakta så är jag 21 år och A 25, så visst är vi lite omogna och hormoner flyger omkring oss. Men vi känns ju så rätt ihop. Vi är så lyckliga när vi bara är vi två, men när dottern är med så bråkar han(vi).
Snälla, säg någonting om situationen, KAN det bli bättre?
Är det vanligt att förhållanden blir kaotiska när man fått barn?
Nu är vår dotter livrädd för honom kan hon älska honom?
Mvh Förkrossad.