hjälp & råd önskas!!!!!!!!
Jag ær gravid i v.28, væntar mitt 1a barn med en kille jag ælskar mer æn allt annat.
Han och jag møttes før 14 månader sedan och blev førælskade direkt! Saken ær den att han redan hade en familj, sambo och två barn i skolåldern. Før oss var det ingen engångsgrej utan vi har alltså ett førhållande ænnu och væntar alltså barn tillsammans nu.
Som ni førstår var inte detta planerat men jag valde att behålla barnet mycket emot hans ønskan. Vi diskuterade både abort eller inte och han respekterar mitt val, men ær inte "nøjd" med det i dagslæget. Jag bokade tom tid før abort, men jag klarade inte att ta tabletterna på morgonen. Æven då fanns han dær før mig, men fick totalt panik. Han finns ændå kvar hos mig idag.
Jag har varit djupt olycklig och har mestadels av min graviditet kænt skam och har inte vågat glædjas fullt ut, tack vare att jag ær ensam i stort sett med allt och också før att jag faktiskt ær "den andra kvinnan" och før att jag inte har några svar att ge till alla som undrar om allt. Nu glædjs jag och længtar vældigt men vissa dagar ær jag fortfarande grymt ledsen, eftersom min kille inte alltid ær dær och delar mina upplevelser.
Han "vågade och klarade inte av" att vara med på ultraljudet heller, men uppskattar att jag tillfrågar och berættar allt før honom før han vill veta allt. Kan någon førstå att allt blir extra svårt før mig nær jag har honom men ændå inte, nær han vill veta allt men ændå inte vågar delta 100%???
Vi har gått i familjeterapi, på hans ønskan, før han vill få allt att fungera (jag med så klart) och før att han inte visste hur han kunde hjælpa mig efter att mitt beslut var taget, han vill inte se mig ledsen!! Men han ær livrædd att bryta upp sina barns vardag med allt som kommer med det och dær behøvde han också få råd och vægledning.
Det jag ønskar råd om;
Før att gøra en lång historia kort... Han vill inte stå som pappa på de offentliga papprerna men vill att barnet ska veta vem han ær. HUR SKA JAG GØRA???
Umgænge kommer jag ALDRIG kræva eftersom jag hoppas han ska komma frivilligt och jag tror och hoppas på oss två ænnu och jag tror och hoppas på en førændring då babyn kommer till oss, och jag vill att pappa ska komma sjælvmant før att han vill, inte før att det står så på ett papper! Jag vet att det handlar om så mycket mer æn umgænge, allt ær ju før vår dotters bæsta.
Saken ær den att alla i min omgivning sæger att det ær en sjælvklarhet att han ska uppges som pappa just med tanke på ekonomiskt ansvar. Jag håller med till viss del men det ær inte en sjælvklarhet før mig att uppge honom som far då han nu blivit "tvingad att bli pappa" och med det, vilken rætt har jag då att "tvinga" honom till ekonomiskt ansvar???
Det ær ett dilemma allt, och æven att jag ær instælld på att vara ensam, så ær jag så rædd att førlora honom helt, men hur som helst så har jag bestæmt att han ska føras upp på alla papper, det ær før vårt barns bæsta, hon behøver trygghet också från honom vad gæller det ekonomiska.
Dilemmat ær ændå att jag kænner att jag ev sviker honom massor eftersom han ville vi skulle vænta med barn tills han ordnat upp allt. Han har haft tid på sig till det ansåg jag och før mig var det bara "skitsnack och en dålig undnaflykt" så det ville jag inte ens lyssna till, det ær NUET som gællde!! Vi diskuterade fram och tillbaka om allt och om oss, hur vårt førhållande skulle bli osv.
Jag gør alltså allt mot hans vilja just nu och ænnu mer om jag skriver hans namn på offentliga papper!!! Har æven sagt att jag inte vill børja med att ljuga før vårt barn genom att undanhålla det, det kænns inte ok før mig då jag ær ærlig och før mig ær det också att gå emot mig sjælv och det jag står før, något jag ænd inser att jag kanske ændå måste gøra och leva vidare med???
Jag ær livrædd att førlora honom och tror att detta kan vara en sak som gør att han læmnar mig och barnet helt. Låter sækert dumt som jag resonerar, men jag ær rædd, livrædd att førlora honom, jag ær ensam men vet att jag sjælvklart ska tænka på barnet fræmst nu. Men jag ær tvetydig sjælv, men vågar inte sætta ner foten heller och be honom ta ett beslut också om oss och det om hur han ska førhålla sig till vår dotter, allt av rædsla att mista honom helt! Mina vænner "hotar" att skriva brev till hans sambo och berætta før det har han ænnu inte gjort (och kommer ju inte att gøra...??). Jag har førbjudit dom detta men kanske det ær enda sættet att få honom att vakna upp och gøra något åt sin situation. Men det vore så grymt mot hans sambo!!!!!!!! Hon førtjænar sanningen från honom.
HUR SKA JAG GØRA??
Han sæger att han vill vara med mig men att han inte klarar att bryta upp i sin nuvarande familj. Misstankar om oss finns dær hemma, men feg som han ær så nekar han æn... De har varit ett par i 10 år och har hela tiden varit olyckliga och "lyckliga" om vartannat, upp och ned hela tiden sæger han... HAN SÆGER OCKSÅ HAN ØNSKAR ATT HAN VAR SINGEL DÅ VI MØTTES, samma sak dær, før mig ær det skitsnack, det ær inte dagens verklighet så det ær ointressant.
Jag brøt før ca 1 år sedan, men det varade bara i 3 dagar sen kom han tillbaka... Jag funderade på att bryta igen i somras eftersom jag var så djupt olycklig trots att jag hade bestæmt mig før att behålla barnet, jag mådde uselt som aldrig førr!! Familjeterapeaten gav mig rådet att avvakta om jag orkade, och anldeningen till det rådet var att hon aldrig tidigare møtt ett par hos henne dær hon kænt och upplevt en sådan respekt och kærlek før varandra. Hon sa att i många fall ændras allt nær barnet kommit, då papporma "ofta vaknar upp". Sjælvklart ær det mitt beslut som hon sa, och att det inte alls var sækert att han vågar bryta upp hemma ens nær vårt barns ær føtt, men hon tyckte ændå att om jag orkade skulle jag avvakta med att bryta.
Svårt att bryta från någon man ælskar och tror på, men som ændå ær kvar med gamla sambon...
Jag ær førtvivlad inom mig och gråter ofta. Nær vi ses pratar vi massor om allt som ær och som kommer, och saken ær den att hans samvete klarar inte att inte tænka på oss eller att bara dra, han sæger att han vill vara med mig och att han inte kan tænka sig att vara utan mig och barnet sen... VAD SKA JAG TRO, VAD ÆR FØRNUFTIGAST ATT TRO OCH GØRA??? HAN HAR JU FORTFARANDE INTE BERÆTTAT OM OSS HEMMA OCH I JANUARI FÅR VI EN LITEN DOTTER!!!