Min son som är tre år är lite som du beskriver, även om din son verkar ha ännu starkare dos av de personlighetsdragen. Min son har aldrig tyckt om att vara "fysisk" med utomstående och har väldigt mycket integritet. När han var bebis var det bara de närmaste som fick hålla honom och han accepterade inte barnvakt. Han vet verkligen vad han vill och har alltid gjort det. Han har också alltid varit väldigt mammig, han var nästan två år när vi med styrka fick genomdriva att pappa också skulle natta på kvällarna. Jag har alltid tyckt att hans integritet har varit något positivt och har tänkt att jag är glad att han är så trygg att han verkligen säger ifrån när det är något han inte vill. Han är också känslig för förändringar. Samtidigt kan han vara väldigt social, sprallig, utåtriktad och framåt om det är i ett socialt sammanhang där han känner sig bekväm och trygg. På dagis och på gatan är han en liten ledartyp. Men på treårskontrollen sa han knappt halv sju till BVC-tanten (som han inte kände).
Jag har dock aldrig uppfattat min äldsta som direkt annorlunda eller krävande på grund av det här. Jag har heller aldrig tänkt att han skulle ha det jobbigt på grund av de här egenskaperna. Jag kan istället känna igen mycket av mig själv och mina syskon i honom. Det finns en styrka i den här integriteten han har som jag är väldigt glad för.
Hela den här tråden med alla svar känns lite som att det är något negativt att ha de egenskaperna som din son har. Jag tycker istället att det låter som att din son är väldigt stark och att han inte fogar sig i alla sammanhang som kanske andra barn hade gjort. Jag tycker också, som andra påpekat, att du verkar vara väldigt lyhörd och inkännande, precis som du beskriver din son. För det kanske är det han är, lyhörd och inkännande precis som du? Egenskaper som är jätteviktiga men som kanske, (tyvärr!) inte alltid uppskattas hos ett barn. Och kanske har du också mycket integritet och egen vilja precis som han har? Och det kanske också ses som uppskattat av andra nu när du är vuxen?
Ibland får jag känslan av att de mest uppskattade barnen i samhället är de som "fogar sig". Som inte protesterar eller säger ifrån. Som älskar att sitta timme ut och timme in i vagnen eller på en filt, som äter allt, som accepterar alla främlingar som klämmer på dem på BVC, som somnar själva, som skolas in på dagis på två dagar och så vidare... De barnen uppskattas av sina föräldrar och beskrivs som "lätta". Men vad är det för egenskaper att ha när man blir vuxen, hur kul är en person som inte vill något, som bara accepterar allt och aldrig säger ifrån? (Nu menar jag inte att du TS vekar vara sådan, du verkar tvärt om verkligen se och uppskatta din son för den han är. Det jag menar är bara att det finns en press från samhället, förskolan, BVC och andra föräldrar att barn ska vara konforma, lätthanterliga och aldrig säga ifrån eller ha en egen vilja.)
Som sagt så har jag aldrig upplevt det som ett direkt problem att min son är som han är, utan mer bara att det är hans personlighet. Men det jag har gjort är att prata med förskolepersonalen om att det är viktigt att de informerar honom om förändringar i rutinerna. Jag vet i vilka sammanhang han tycker att det är lite jobbigt och är noga med att förbereda honom på de situationerna (tex BVC-besöket). Sen så brukar jag försöka hitta en kompromiss om vi tycker olika och låta honom bestämma och klara saker själv i så stor utsträckning det går. Tex så kan vi kompromissa om att han får se på TV en liten stund till, om vi vill stänga av och han vill se mer. Han får välja kläder själv och över huvud taget ta en hel del ansvar för sånt han klarar av. Det är viktigt att behandla honom som en jämlike, att inte bara avfärda något han vill med ett nej, då blir det frontalkrock! Det accepterar han inte. Så det blir mycket förklaringar och kompromisser.
När han hade en jättejättejobbig period i våras med mycket trots så läste jag en bok av Martin Forster som heter 5 gånger kärlek. Den handlar om att förstärka det positiva beteendet hos ett barn genom att ge väldigt mycket beröm och uppmärksamhet när barnet gör något bra. Det har verkligen underlättat för oss. Jag är väldigt, väldigt noga med att berömma honom när han är snäll med sin lillebror, klär på sig, sitter still vid matbordet och såna saker. Det får honom att känna sig mer postitivt bemött och gör honom mer samarbetsvillig. Att bara tjata och skälla (som det kändes som att jag gjorde ett tag) funkade liksom inte, det blev bara värre. Nu tar boken sikte på alla sorters barn, inte bara på barn som har den personligheten som din son. Men jag tänker att det kanske är ännu viktigare att hitta ett bra sätt att minimera konflikterna med barn som ditt och mitt. Eftersom de har sån stark integritet och vilja funkar det nog ännu sämre att sätta hårt mot hårt för det genererar så otroligt mycket konflikter och blir tärande för hela familjen. Jag skriver "ännu sämre" för jag tror att det är viktigt att bemöta alla barn med respekt, behandla dem som jämlikar och ge mycket beröm. Men vissa barn accepterar helt enkelt inte en annan behandling!
