Bekräftelsebehov att bla ta kontakt med 11-åringar?
Har efter en ett år lång gnagande magkänsla kommit på min sambo med att ha sexchattat samt varit med i alla olika tänkbara sexträff- och dejtingsidor under hela vårt förhållande. Han har inte själv erkänt detta utan jag har fått snoka fram och tvingat fram sanningen genom att tex hacka datorn (med hans tillåtelse, han trodde nog inte att det gick att få fram allt jag fick fram), vilket egentligen är det största problemet. Inte ens när jag bad honom berätta allt, ge mig hela sanningen så jag kan gå vidare, slutade han ljuga vilket har gjort det svårt för mig att tro på honom nu när han säger att det inte finns mer. Det har även skett telefonsamtal och flitigt sms'ande (som mest 40 st på en dag) från att han gått utanför dörren på morgonen tills han kommit hem. Han säger att han gjort så mycket att han inte längre minns vad han gjort och inte gjort, därav flera av lögnerna.
Han säger att det är ett beroende som har varit värre innan vi träffades, som han lyckats dra ner på, men inte kunnat sluta helt med. Att det handlar om att få bekräftelse och det från början var spännande att låtsas vara någon annan för att se om han fick napp. Allt han var ute efter var att se hur långt de skulle gå för att träffa honom och han har stämt träff med många, men sen har han aldrig skrivit mer med dom säger han. Han säger att han aldrig träffat någon och jag tror på det till kanske 90% Han säger själv att han är extremt lättad över att ha blivit påkommen och det känns ärligt, samtidigt som han såklart skäms. Han säger också att han i sitt huvud lyckats rättfärdiga sitt beteende, men nu när det kommer fram och han får höra från mig allt han gjort så inser han hur sjukt det är.
Inget av detta är ok för mig och det vet han, jag blev utsatt för exakt samma av mitt ex och där skedde även fysisk otrohet. Hade han frågat mig om det var ok att sexchatta hade jag sagt ja, det är lögnerna och smygandet som sårar. Att han medan jag låg hemma och grät pga mitt missfall satt och sexchattade med någon. Eller en vecka efter att jag bjudit honom på ett riktigt lyxigt hotell frågar en annan tjej om hon vill träffa honom där osv.. Jag har svårt att inte ta det personligt, även om jag inser att det är ett sjukt beteende. De flesta kvinnor han chattat med har ingen bild alls och de som har det är verkligen inte attraktiva, många är dubbelt så gamla som jag och det gör det hela så svårt att förstå. Det finns ingen porr på datorn överhuvudtaget och jag har tagit tillbaka allt från flera år tillbaka så det handlar inte om ett sexmissbruk.
Det som skrämmer mig mest är att han har över 1000 tjejer på sin msn och hälften av dessa var under 16 när han addade dom, de yngsta 11 år (han är själv 38). Han har gått in på ungdomssidor och lurat dom att han är lika ung som dom och fått bilder av dom. Han säger att det inte är sexuellt, utan samma sak där, ett bekräftelsebehov men jag har väldigt svårt att förstå det. Jag kan förstå när det gäller vuxna, men inte när det gäller barn. Har tom letat efter barnporr på datorn efter det och det är en hemsk känsla att vara rädd för att han dras till barn och för honom är det självklart hemskt att höra hur jag känner. När jag upptäckte allt pratade vi och grät om vartannat i en vecka och jag tog beslutet att ge det en chans till, mest pga att han själv pratar om det helt öppet. Han förnekar inget och han säger att han vill ha hjälp ur detta. Jag har dock bara tagit upp det en gång efter den här veckan och då slutade det med bråk och kommentarer som att jag försöker göra hans liv surt och att jag borde glömma allt och gå vidare. Flera timmars bråk innan han bad om ursäkt och sa att han tar så illa vid sig av vad han gjort och att han reagerar med ilska.
Jag vill inte att det här ska bli något som dyker upp vid varje bråk eller något som gör ont i mig flera år framåt, men samtidigt vet jag inte hur man går vidare och mår helt bra igen. Att gå terapi känns så pinsamt och dramatiskt, allt är ju dessutom sagt, det finns inget mer att prata om.
Det här bekräftelsebehovet är något jag har märkt på honom länge och jag har tyckt att det inte riktigt är normalt, speciellt inte när det kommer till andra tjejer. Men har hela tiden intalat mig själv att mina känslor beror på vad mitt ex gjorde mot mig och att jag ska skärpa mig. På ett sätt känns det skönt att jag inte är knäpp, utan att jag haft rätt i vad jag känt. Jag tror att det har med hans pappa att göra, som han inte har kontakt med alls, men som däremot umgås mycket med hans bror. Att han fortfarande är det lilla barnet som inte blivit sedd. Frågan är om detta avslöjande var nog för att få honom att sluta, eller kommer han såra mig igen? Och hur kan jag hjälpa honom att bli trygg i sig själv och sluta söka efter bekräftelse i allt han gör? Är det överhuvudtaget det det handlar om, eller blir jag blåst igen?