hej
jag håller på en uppgift i psykiatri i skolan och undrar om ni som har en diagnostiserad depression kan beskriva eran depression samt vilka konsekvenser den har gett er för att kunna fungera i vardagen. skriv gärna ålder och kön också.
tacksam för svar
Man är ledsen konstant, sömnproblem, men även tvärtom så jag har sovit hela dagarna.
Jag har känt tomhet, alltså känslokall. Jag har varit arg och elak och förbannad och haft kort stubin.
Allt har bara känts så jäkla hopplösts och man känner sig himla misslyckad.
Man orkar ingenting, kan bara ligga i sängen och stirra in i väggen helt apatisk.
Orkar inte umgås med vänner eller familj.
Ingen sexlust överhuvudtaget.
Jag har haft perioder då jag inte ätit men även perioder då jag överätit så jag istället ökat mycket i vikt.
Mycket ångest.
Svårigheter att fatta beslut och koncentrera mig.
Jag har haft en klump i bröstet, hjärtklappning, svårt att andas och ont i kroppen.
Har även haft självmordstankar och gjort ett flertal självmordsförsök.
ok , hur gammal är du och vilket kön , men hoppas du har fått hjälp för det finns bra hjälp att få
fler som vill dela med sig
Jag har sk recividerande djupa depressioner (återkommande), håller just nu på att kklättra upp från en djup svacka. När jag mått som sämst har inget fungerat överhuvudtaget.
Jag har blivit apatisk, inte ätit, knappt druckit, haft extrem ångest, inte kunnat känna känslor knappt bara en gnagande tomhet, men ändå mycket tankar, mycket mörka tankar om att ta mitt liv och hur osv. men jag har i dem skedena inte orkat ens ta tag i det. Jag har inte kunnat prata knappt, jobba ha varit uteslutit, inte kunnat ta hand om vare mig själv eller mina två små älskade barn. Inte orkat sköta hygien eller nåt. Haft svåra sömnstörningar, inte kunnat somna och om jag somnat vaknade jag vid 3-4 tiden utan att kunna somna om, haft en fruktansvärd ångest. Är dock gift med en underbar man som tagit hand om våra små älsklingar även om de svåraste tiderna har varit fruktansvärt jobbiga för honom också. Sex har inte varit atttänka på. Jag har oftyast varit inlagd när jag mått såhär och fått ect vilket alltid har hjälpt mig upp. Jag går i terapi och äter medicin. Mellan mina "skov" är jag en fullt normalt fungerande kvnna som arbetar heltid som ssk och lever ett bra liv med min man och våra två småbarn 2 och 4 år gamla. Jag är 31 år gammal.
Jag har haft återkommande sedan jag va 19, idag är jag 27.
Jag har hjälp.
Anonym (någon) skrev 2009-10-26 10:44:11 följande:
tack alla ni som har svarat och hoppas att ni mår bättre och lycka till
Tjej på 19 år med depression sedan 3 år tillbaka.
Sömnproblem - vissa perioder ligger jag vaken om nätterna, andra perioder sover jag 12 timmar per natt och sen flera timmar om dagarna. Orkar ingenting om dagarna, trött både fysiskt och psykiskt. Har konstant ångest. Har självmordstankar och skadar mig själv ibland.
Ibland blir jag väldigt irriterad helt plötsligt och känner för att kasta saker och skrika, ibland bara sitter jag och känner ingenting.
Koncentrationssvårigheter, aptit som kommer och går - ibland får jag bara i mig en tugga eller två av maten, sen tar det stopp.
Jag har precis hoppat av skolan, var mest sjukskriven. Jag fick svår ångest så fort jag försökte plugga och ingen koncentration. Orkar som sagt ingenting. Kan knappt gå ut, det tar jättemycket ångest och ork för att gå upp till affären och handla. Orkar inte umgås med folk, vill bara springa därifrån.
Ledsen..lätt för att gråta..ingen aptit överhuvudtaget..ingen lust eller initiativförmåga...rädd....rädd för livet...så kan jag beskriva min depression..kram..
Tjej, 24 år. Deprimerad under ett år vid 22 års ålder.
Känslokall och kände mig avstängd. Jag har alltid varit ambitiös och utåtriktad men helt plötsligt snurrade hela världen på och jag stod bredvid och tittade. Orkade inte ta mig upp ur sängen på morgonen för det kändes som ett oöverstigligt projekt att bara resa sig upp och klä på mig. Jag såg varje delmoment med enorma ansträngningar, att resa sig, borsta tänderna, duscha... nej det gick inte.
Jag tappade känslorna för min sambo först och trodde jag slutat älska honom. Men sen tappade jag intresse och känslor för alla. Min mamma kunde vara ledsen och jag orkade inte bry mig. Mat smakade inget och jag åt för att man skulle.
Hela tiden studerade jag på 150 % och jobbade 50 % kvällstid men jag gick som i ett töcken. Kände mig som en robot faktiskt. Minn flera gånger när jag körde hem från jobbet på motorvägen att jag tänkte Åh vad skönt att bara styra av vägen och köra ihjälp mig. Det knäppa är att jag inte sa något till någon utan höll skenet uppe. Till o med min sambo undanhöll jag allt för och han sa bara att jag verkade off. Jag spelade den glada flickvännen.
Vändpunkten kom när vi reste utomlands men hans familj. På semesterorten började jag få panikångestattacker och jag trodde jag skulle bli galen. Hade inte tänk ens tanken att jag var deprimerad och panikångesten trodde jag var en psykiskt sjukdom som slog till. Jag föll ihop och trodde jag skulle dö flera gånger. Först då, efter kanske 11 månader, kunde jag prata ut med min sambo och det var sååå skönt.
När vi kom hem gick jag till barnmorskan och skulle förnya mina p-piller. Hon frågade om jag känt mig nere och då brast allt. Jag berättade för henne och hon skrev inte ut fler p-piller. Biverkningarna var nämligen deprition.
Det gick några veckor och helt plötsligt en dag när jag var ute och gick så kände jag mig lycklig igen!
Oj det blev långt men det var faktiskt lite skönt att skriva av mig! Den här resan har påverkat mig enormt mycket och jag skulle inte skämmas för att söka hjälp om det händer igen. Har även sett tecknen hos andra i min närhet och försöker prata med dem och hjälpa.
Lycka till med uppgiften!
Kvinna, 40 år, deprimerad sedan skolåldern utan att fört förstå det.
Jag mådde jättedåligt, livet kändes totalt meningslöst, förstod ärligt talat inte vitsen med livet. Det existerade inget roligt el bra. Allt var tungt o jobbigt, en enda stor plåga.
Hade jättelätt till tårarna, var en "satkärring" här hemma (stackars man o barn) men körde med ett påklistrat leende bland folk. Tog på mig ytterkläder plus mitt leende när jag gick ut.
Nu har jag sökt hjälp o mår mycket bättre men om det inte hade varit för mina barn så hade jag nog inte levt idag, så illa var det för ngr år sedan.
Jag jobbade o slet fast jag mådde dåligt under hela mitt yrkesverksamma liv vilket resulterade i en utmattningsdepression o nu är jag sjukskriven sedan 5 1/2 år tillbaka.
Jag har fler diagnoser som påverkar mig i min vardag så det är svårt att svara på. Men fråga gärna...
Trött, orkeslös, nedstämd, ledsen och orkar inte ta itu med vardagen ,tex laga mat, städa, diska, tvätta. Villa bara ligga kvar i sängen. Orkar inte tänka på att planera in något. Bara de att göra sig iordning och komma upp på morgon känns som det tar all ens kraft, har ingen ork kvar alls.