Är det bara jag som är asocial och inte gillar att umgås?
Jag är en tjej som alltid har trivts väldigt bra själv. Jag har inte det här behovet av att umgås med folk. Kontakt via nätet passar bättre. Då slipper man ses och det finns inga krav på att vara social alls.
Tyvärr ser samhället annorlunda på det här. Vi ses som udda och märkliga och till och med lite provocerande för att vi är så här.
Har en kille som är väldigt utåtriktad, social och älskar att omge sig med folk. Det ska umgås med kompisar hit och dit.
Jag har inget intresse för familjemiddagar med svärföräldrar eller träffar med hans syskon och deras barn.
Nu när det planeras barn och så känns det ännu jobbigare. Jag kommer inte vilja ha släkten springandes här för att gulla med barnet hela tiden. Jag har så stort behov av att få vara ensam. Killen är en självklarhet att ha här med ingen annan.
Någon mer som känner såhär. Jag kan ju inte vara ensam om det.
Jag är heller inte den som kallpratar med folk hit och dit och pratar med alla jag möter. Jag får inte ut något av det.
Nu pratas det om att jag har social fobi och folk vill att jag söker hjälp för det. Varför inte bara acceptera att det finns vi som är mindre sociala än andra.
Alla är vi olika bara. Jag öppnar inte dörrn om nån människa skulle komma förbi utan att meddela i alla fall nån dag innan. Tja, det skulle va syrran eller mamma då.....