Hon vill separera men jag vill inte.
För några dagar sedan släppte hon BOMBEN.
-Jag vill att vi separerar. sa hon
Hon vägrar att ändra sitt beslut och hon har tänkt länge på det här.
Känner mig så otroligt misslyckad som familje far och älskare .
Vi har 2 barn ihop och tanken på att aldrig mer ligga i sängen med minstingen mellan oss får mig att bli helt galen inombord. Jag älskar henne fortfarande men hon säger att hon inte har några känslor kvar efter alla gånger som vi bråkat. Vi har båda två vart delaktiga i att skapa den här tillvaron som vi haft tillsammans medans hon är väll den som försökt mest att reparera det med familjerådgivning och ett antal samtal med varandra om att vi måsste börja vara snälla mot varandra. Vi har det bra ett tag men sedan är vi inne på samma spår och enn liten skitsak blir till ett stort bråk med fula ord tillvarandra. Försöker att tänka på vart det gick fel och har inte förens nu sett vad jag gjort för fel och ändrat på dom i panik för att förlora henne och jag är övertygad om att hon tänker på att det bara är tillfälligt men det är det inte från min sida. Är så arg på mig själv att jag inte ändrat på dom sakerna tidigare. Nu är det försent! Har svårt att smälta att hon kan gå runt med barnen och vara glad över det beslut som har tagits.
Till saken hör att jag är verkligen inget manssvin. Jag städar, diskar och lagar mat men jag har alltid bråkat med henne om att jag tycker att hon städar eller gör saker för lite fast hon gör det men kanske inte på samma sett som jag gör. Vårat liv har hela tiden handlat så mycket om att det ska vara jämlikt med allt . Vi har båda försökt ändra på varandra såmycket att vi inte längre är dom vi var innan. Önskar att allt gick att bromsa och att man kunde hitta tillbaka till varandra men hon verkar se fram imot separationen. Verkar bara vara jag som är ledsen. Tycker så synd om barnen att inte få ha sin mamma o pappa vid sin sida dagligen för vi har varit otroligt duktiga med barnen och deras uppfostran. Det säger alla runt omkring oss. Men nu kommer deras pappa vara tvungen att sätta sig i en tvåa och ha barnen varannan vecka medans hon kommer sitta kvar i vårat gamla boende som är en fyra som barnen kommer känna är deras bas. Jag kan inte äns ge dom ett varsit rum utan dom får bo i tillsammans i ett rum och jag får väll sova i en bäddsoffa. Det bästa med allt är att barnen inte behöver byta dagis eller skola. Så fort jag tittar på dom får jag gråten i halsen då dom inte vet vad som ska hända och jag längtar inte till dagen då dom skall få veta det. HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!!!!!!! Älskar henne forfarande