Någon som lever med deprimerad partner?

nej men min man gör

har tyvärr själv blivit tvungen att avsluta min relation på grund av hans depression. Känner igen mig så otroligt i det du skriver. Jag älskar honom, den han är när han inte är deprimerad, och jag skulle göra vad som helst för att hjälpa honom. När han är deprimerad är han otrogen mot mig och säger att vi inte borde vara tillsammans, etc etc... till saken hör att vi dessutom hade ett distansförhållande vilket inte gör saken lättare.

Vill han inte ha någon hjälp eller har han inte hittat något som passar?

Jag mår dåligt för att min sambo mår dåligt... Jag ska inte behöva äta lyckopiller för att han mår skit. Därför valde jag att dra med honom på familjeterapi. Om han vägrar se sitt eget behov av kuratorhjälp så får jag dra med honom till ett gemensamt möte tänkte jag. Kanske funkar för er också? Om du har kollegor inom psykiatrin, som du vill ska vara utanför ert privatliv så går det väl alltid att boka samtal på annan ort?

Jobbigt, men jag förstår att du har velat kämpa i och med att du älskar honom. Som du berättar låter det som att han tar mycket av din energi och kanske blir det inte bättre av att du jobbar inom psykiatrin i detta fall... Men det kanske är bra att vara själv ett tag för att få tillbaka din kraft som du kan lägga på bättre saker. Funderar mycket på detta själv just nu när jag har lite upp och ner med min kille vilket tar energi. Nu har vi det ganska bra, men hur blir det om en månad? Kanske är det bra att sluta lidandet nu, men det älskar jag honom för mycket för. Det är jobbigt att älska en människa ibland, man ställer upp på mycket som man i praktiken inte tycker är okej. Hoppas du kommer fram till det beslut som du är nöjd över. Lycka till!

Anonym (Mmm) skrev 2009-11-05 00:09:07 följande:

Anonym (Ida) skrev 2009-11-05 00:19:31 följande:

Ja, det där att han inte vänder sig till MIG, fast jag är den som vill hjälpa honom! Herregud vad det sårar, särskilt som han sen gör det. Det känns så otroligt ledsamt att relationen tar så mycket stryk av något YTTRE, för det känns verkligen inte som att det är _han_ som är ett svin utan sjukdomen som får honom att bete sig så. Samtidigt har man ju alltid ändå ett ansvar för hur man beter sig...

Usch så tråkigt att höra att våra situationer är så lika, även om det på något sätt känns bra att prata med någon som förstår hur det är.

#2
Exakt så känner jag. Jag ger allt, kämpar, uppmuntrar, stöttar, älskar, ger komplimanger och ändå vänder han sig till andra för att få det.
Snacka om att man känner sig oduglig! Han har lovat att inte göra om det men hur ska jag kunna lita på det? Nej, jag litar inte på honom när han är såhär. Vågar inte vara "jobbig" för då bryter allt ut och han vill antingen ge upp oss eller så söker han bekräftelse någon annanstans.

Ja, det är tråkigt men samtidigt skönt att prata med folk som vet vad man går igenom.

Ja, deras depressioner verkar verkligen ta sig lika uttryck... jag är också så trött på det där, att alltid vara den som är stark, att behöva få honom att inse hur bra vi faktiskt hade det, att kanske låta bli att säga något som kan ses som det minsta negativt eller som tiggande av bekräftelse eftersom det bara sätter igång hans negativa beteende... Och det handlar ju faktikst inte om att han inte älskar mig utan om hur depressionen får honom att tänka och bete sig.

Vad gäller oss klarar jag det helt enkelt inte mer. Jag hade nog velat försöka om han bara hade sagt NÅGOT som fick mig att tro att han ville något annat än det han håller på med nu, men det gör han inte, och jag fixar det inte längre... fast jag älskar honom så himla mycket.