min dotter tycker inte om mig... mitt hjärta krossas

Hej!
Kan det vara så att hon känner sig sviken av dig? När separerade ni - var det längesen? Det kan ju vara en reaktion på att inte få vara med dig hela tiden och att hon på så sätt "straffar" dig. Eller är det så att ni är jättemycket med varandra så att du är hennes självklara trygghet medan mormor och pappa står för det där lite extra roliga?

Jag vet inte hur er situation ser ut, men det kan finnas många andra skäl till hennes beteende än att hon inte tycker om dig. Om inte annat så är ju barn mammiga/pappiga i perioder.

Om du verkligen är orolig över er relation så be om hjälp på bvc till exempel. Kanske man ka nerbjuda er hjälp via Marte Meo eller liknande. (man filmar samspelssituationer och får hjälp att tolka dem efteråt för att stärka samspelet/relationen)

Hur det än är så ge inte upp - din flicka är liten och ni har tid på er att bygga upp er relation. Försök att inte svara på hennes avvisande genom att avvisa bara och försök att hålla osäkerheten borta - barn är ju experter på att läsa av våra känslor.
Lycka till och kram

Tack för ditt svar.
Jag lämnade pappan men då var hon under året, förstod hon verkligen att jag lämnade familjen??? Så liten. T.o.m. det gjorde jag för hennes skull. Så hon skulle slippa växa upp med en massa bråk.
Det är inget straff, hon lyser helt enkelt upp av andra människor än mig. Hon slingrar sig ur min famn förutom när vi är med okända folk eller när vi är ensamma. Men är hennes pappa och/eller mormor i närheten vill inte ha med mig att göra. Känns som ett knivhugg i hjärtat. Det är ju pinsamt också! Att hon gråter när jag kommer och hämtar henne. Han tror väl snart att jag är elak mot henne!!!

Hon är lika mycket med mig som med sin pappa. Jag kanske kan förstå att mormor är ett roligt inslag men hon ger mig verkligen nobben helt och hållet. Jag kan inte förstå varför det har blivit såhär?
Ang. samspelet mellan henne och mig så gör jag verkligen ALLT för att hon ska ha roligt. Jag ritar med henne, bygger klossar och lägger pussel. Jag pratar hela tiden med henne och hon får följa med på allt. Vi dansar och har kul tillsammans när vi är ensamma, är nån av de andra med så vill hon inte ha med mig att göra...

Jag försöker att inte avvisa henne men det är vansinnigt svårt ibland. När vi varit med varandra och haft kul ihop och allt är frid o fröjd. Så kommer pappa och hämtar och då skriker hon för full hals om jag tar upp henne i famnen istället för honom.
Jag kan förstå att hon kanske ser honom som en större trygghet än mig därför att han alltid är lugn och aldrig arg på henne. Jag jobbar heltid med ett psykiskt och fysiskt betungande jobb och har dessutom ekonomiska bekymmer och andra saker som gör att jag alltid är mycket tröttare än han! Jag vet inte hur länge man orkar göra allt för nån som inte ens gillar en......

Klart hon gillar dig, hennes beteende beror på något annat. Kan vara en fas. Kan vara att hon straffar dig för något Kan vara vad som helst, men hon tycker om dig, det tror jag. Du är trots allt hennes mamma.

hoppas det.... hon är ju mitt allt här i livet.... min största kärlek nånsin.....

Är du helt säker på att du inte "missar" de gångerna hon faktiskt föredrar dig? Ibland ser man bara det negativa, liksom.

Hon föredrar ALRIG mig när vi är med dessa 2... Tro mig...

Usch, jag begriper att du känner dej förkrossad

Samtidigt tror jag faktiskt också att du kan vara säker på att hon älskar dej med - hon skulle inte reagera så på dig när bara ni är med varandra om det inte var så. Hon skulle inte bli lugn på natten, ni skulle inte kunna göra så många saker tillsammans om det inte kändes bra för henne att vara med dig. Försök att inte tävla med de andra två, för det gör bara att du mår dåligt - fokusera istället på de saker som faktiskt går bra. Ge det inte så mycket uppmärksamhet under en tid bara.
Själv hade jag en väldigt tävlingsinriktad svärmor, som mådde väldigt dåligt om mina barn inte flög henne om halsen.. Det gjorde det bara svårare för mina barn att verkligen reagera spontant och glatt på henne. Det kanske inte riktigt så med dig, men jag tror att det kan funka bättre om sådana reaktioner blir så viktiga i förhållandet.
Kram,

Jag är i en liknande situation...separerade från mina barns pappa när dom va 6 månader o mina killar föredrar helt klart deras pappa framför mig.
Dom vill alltid vara med pappa o tjatar alltid om honom o frågar stänndigt när kommer pappa o hämtar mig så jag förstår vad du menar.

Har ni vem varannan vecka?

Jag tror också att hon "straffar" dig på sitt sätt. Men jag tror INTE på att hon INTE älskar dig. Ta ett steg tillbaka. Alltså inte dra dig undan utan bara inte försöka så mycket. Ibland tror jag att vi försöker för mycket för att få den där kramen, blicken, pussen eller teckningen. När du träffar henne och hon inte vill ge en kram så säg bara "okej" (inte surt utan neutralt) och sätt dig i närheten av henne. Alltså att finnas där utan att så att säga tvinga sig på. Barn känner på sig när man försöker för mycket. Ge henne en puss i pannan när du går förbi henne t.ex. men inte att hon ska komma till dig eller vara hos dig. Visa att du finns där för henne men också att du respekterar att hon inte just då vill.

Kan du också ha dåligt samvete över skilsmässan att du försöker överkompensera med känslor. Att känslan av att övergivit din dotter får dig att se allt det negativa? Att tro att hon inte älskar dig bara för att hon inte är likadan mot dig? Försök istället njuta av de stunder då hon vill ha dig nära. Som under natten eller när ni är ensamma. Hon blir ju faktiskt lugnare av att komma över till din säng. Hade hon inte älskat dig hade hon säkert skrikt halsen av sig efter pappa även då. Men det gör hon inte. Hon blir lugn när hon får komma över i din säng.

Man säger ju också att barn "trotsar" mot de de känner sig tryggast med. Annorlunda kärleksförklaring från sitt barn (eller snarare att man som förälder föredrar en kram framför skrik eller nonchalans ) men kan ju vara lugnande att tänka på när hon är sådan.

tack för alla era svar, det känns mycket bättre nu.
Ska försöka ge lite respons:

Ang. att hon och jag funkar ihop när vi är ensamma och att hon blir lugn när hon får komma till mej så tänker jag bara att hon helt enkelt inte har nåt val där. Finns bara jag där så får väl jag duga.... hellre går hon väl till mig än att vara totalt ensam... vet att det låter negativt men det är så det känns....

Okej ja då förstår du min sits lite men killar kanske dras till pappan mer pga pappa-son-syndromet. Att de vill ta efter han. Hur gamla är de, har de alltid föredragit han? de måste väl ändå ha varit alldeles för unga för att fatta att du lämnade familjen. Inte kan de väl straffa dej också?

Jag vet inte om jag tycker att jag svikit min dotter heller genom att bryta upp med pappan därför att jag gjorde det just för att hon skulle SLIPPA höra och leva med allt bråk... Men ibland känner jag att jag ångrar lite att jag satte mej iden här situationen från första början. Att skaffa barn med honom... Att jag inte lärde känna min sambo mer... 3 år iofs men det var tydligen inte tillräckligt. DET kan jag väl ångra lite... eller ha dåligt samvete för. Jag ser ju hur hon lyser upp när vi pratar normalt med varandra, ni vet, vanligt trevligt snack som folk gör med varandra.....