Vill inte gå på begravningen - hur säga nej?

Tycker du ska säga det du skriver här.

håller med hannah76.
Säga som det är.

Har du svårt att säga skriv det i ett brev o ge till din pappa.

Men tänk om pappa blir jättebesviken på mig? (Konstigt att jag som vuxen fortfarande oroar mig för sånt trots att jag närmar mig 30.)
Det handlar trots allt bara om en kort stund. Fast den korta stunden är ju skitjobbig. Å andra sidan vet jag inte hur mycket stöd jag kommer att kunna vara om jag själv gråter hysteriskt.
Usch, så många tankar jag brottas med... Undrar vad farfar hade velat?

Jag tycker också att du bör meddela din pappa och farmor ungefär som du skrivit här.

sedan har jag lite tankar:
Har du varit på begravningar förut? Hur var upplevelsen av dem?
Förväntar du dig mycket människor på begravningen? Människor som du inte känner?

Finns det ingen som kan vara ett extra stöd för dig under begravningen?

Ofta brukar en begravning ha en viktig roll i sorgeprocessen även om man är mycket orolig och rädd inför den. Men om du redan har en pressad psykisk situation kan jag förstå att det kan vara för riskabelt att utsätta dig för ytterligare press.

Jag tycker inte att du ska känna något krav på att vara tröstare för din pappa och farmor i detta läge. Ni är säkerligen alla tre tyngda av sorg. Din trösteinsats kan komma senare i sorgarbetet. Nu måste du faktiskt ta hand om dig själv. Och det får man faktiskt göra. Det är inte egoistiskt.

En variant är ju att du kan få gå in före begravningen om ta ett eget farväl i enskildhet (kanske tillsammans med någon som stöd) Du kan ju också gå på eventuell begravningsmottagning efteråt.

Det finns många sätt att gå till väga. Det behöver inte vara "antingen/eller"

Det är klart du bryr dig om din pappa. Och han bryr sig om dig.
prata med honom, förklara varför du funderar på att inte gå på begravningen. Ni kanske kan ha en egen minnesstund tillsammans efter begravningen? Hemma bara?

Tack för era synpunkter och förslag.

Jag har bara varit på en begravning förut och det var inte för någon anhörig. Jag upplevde den som väldigt jobbig ändå.
Min mamma stöder mig ganska mycket i det här. Hon sörjer ju också i och för sig men hon verkar lite "klarare" i huvudet än vad pappa är (av förståeliga skäl).

En del av mig är också rädd för vad andra tycker om att jag inte dyker upp på begravningen. Det är dumt att tänka så, jag vet. Vill bara inte att folk ska tycka att jag inte bryr mig och att jag är självisk. Jag tror jag får tala med mamma om det här så kanske vi kan tala med pappa tillsammans.

Varför inte förklara för pappa hur du känner, fast gå på begravningen (varför inte fråga om du inte kan sitta längst bak typ) - då tror jag att det kommer att kännas "bättre" för dig i efterhand om du tagit "farväl på riktigt" av farfar än om du inte går alls (även om det kommer att bli jobbigt). Då kommer du nog att tänka på att du aldrig gick på begravningen i all tid och evighet och må dåligt över det.

Lycka till vad du än bestämmer dig för!

har inte läst andras inlägg bara svarar:

jag tror själva begravningen ändå är viktig för att du ska kunna gå vidare. du kan ju stå längst bak i kyrkan o gå längst bak o liksom hålla dig långt från alla andra så slipper du se alla gråta så tydligt.....

iom att du som du skriver redan tycker det är jobbigt med hans bortgång så kanske det blir ett slags "avslut" för dig så du kan sörja o sen gå vidare....fast du behöver ju inte alls känna dig tvungen att gå för någon ANNANS SKULL !!!!

vill du inte så går du inte! säg bara till dem att du tycker det blir för jobbigt och att du hellre besöker graven i ensamhet en dag....

KRAM

Jag tror det ärligt talat kan vara bra för dig att gå på begravningen, för det kan vara så att du ångrar dig djupt annars... Jag vet precis hur det är att ha ångest över att gå på en begravning. Min kusin blev mördad i slutet av april iår, och jag mådde skit för det, jag gör det fortfarande. Ville absolut inte gå på hans begravning pga att jag inte ville se hans mamma o pappa bla och för att jag inte ville se hans kista... Men jag gick tillslut ändå och det var så fint... Och ett bra avslut på det hela, kändes det som. Tänk på att du får gråta, du får bli helt förstörd i kyrkan, även om det låter hemskt. Men tror mig, det kommer kännas mycket bättre efteråt! Sen kan ju absolut ingen tvinga dig att gå, och du ska inte ha dåligt samvete över det på något sätt.

Jag beklagar sorgen...
Kram!!

Oj! Såg att denna tråden var väldigt gammal...