Är så oerhört förälskad i min dotter. Nu väntar vi vårt andra barn och jag är orolig att jag inte kommer kunna känna samma för andra barnet. Alla säger att man gör det... men gör man det på riktigt?
Japp! Och tredje också... 
Absolut! Och vet du vad (nu ska jag ge mig in på minerad mark) - det kan till och med bli så att det andra barnet visar sig besitta personlighetsdrag som gör att du tycker att barn 2 är ett trevligare barn än barn 1, och därför tycker om det mer, längst inne i hjärtat...
Klart man kan Varför skulle man inte kunna göra det? Varje barn är ju unikt och värt att älska för sin egen skull. Det har väl inget att göra med vilken ordning de kommer i?
Hoppsan, blev visst lite fel...
Jag har två barn, tredje på väg och ja, man älskar dem lika mycket, men ändå olika. De har ju olika personligheter. Den ena älskar jag för att den är så och den andra för att den är så. Sen kan man konstatera att mitt ena barn är otroligt lätt att älska (2:an) för att han är charmig och bjuder på sig själv otroligt mycket. Mitt första barn är mer reserverad.
Men ja, jag älskar dem otroligt mycket båda två! Ändå kan jag inte låta bli att undra hur jag ska kunna älska ett tredje barn lika mycket, så tanken är nog inte så konstig.
Nej, det är klart att det inte har att göra med vilken ordning de kommer... men de känslor jag har för dottern kan inte jämföras med nåt annat (ni förstår säkert hur jag menar) och jag bara undrar om det går att framkalla samma känslor igen.
absolut...jag tok älskar min son (nr1) och känner samma starka kärlek till min dotter (nr2) och nu i maj kommer nr 3 som jag redan tok längtar efter
Jag tänkte precis som du TS.. när jag väntade sonen. Hur skulle jag kunna älska ett barn till när jag älskar dottern så otroligt mycket? Kunde inte riktigt knyta an till honom i magen.
Men, kärleken kom faktiskt snabbare med honom än dottern tillochmed! Den bara slog till, första natten på BB! (idag är de drygt 3 och snart 5)
Idag kan jag lugnt säga att man definitivt kan älska andra lika mycket som första!
Och skulle jag få fler barn kommer jag inte oroa mig, för nu vet jag ju!
Har min lilla sladdis, bredvid mig nu, nr 5! Jag tror han tar priset, men han har ju bara stora syskon och dom älskar man ju på ett annat sätt, än när dom är små! Man kramas ju inte lika mycket med en 16-åring som en 3-åring Men jag tror att den känslan du skriver att du har för din dotter, som är så speciell, det är den för att det är ditt barn, som du älskar ovillkorligt, det kommer du göra med nästa och nästa....
Jag kände precis samma oro när jag väntade tvåan. Skönt att se att man inte är ensam om de tankarna. Ingen jag känner har pratat om detta, men jag var verkligen kluven ett tag under graviditeten.
Jag pratade med en fembarnsmamma på jobbet om saken. Hennes barn är vuxna nu och har väldigt olika intressen och livsstilar. Hon sa tröstande att kärleken bara blir ännu större ju fler barn som kommer till familjen. Även om hon delar vissa av barnens intressen mer än andras så kan hon inte rangordna dem kärleksmässigt. Det var betryggande att höra.
Nu när vi har två kan jag bara hålla med. Det blev en storm av kärlek. Helt otrolig känsla att kunna älska så mycket. Jag och min sambo gick ett tag som på små rosa moln. Den där kärleken var översvallande! Nu har vi kommit ned på jorden igen, men kärleken för barnen är självklar. Jag kan helt ärligt säga att det bara blivit bättre med två barn. Även om nattsömnen är förstörd och jag kan bli helt slut emellanåt. Familjen känns hel på något vis och jag har förstått flerbarnsgrejen. Tyckte att vi hade det så bra innan med ett barn, men kärleksförrådet sinar inte.
Lycka till och grattis till graviditeten!
JA, hade svårt innan att tro att jag skulle kunna älska ett till barn lika mkt, nu har jag 3 ÄLSKADE, ÄLSKADE BARN!
Man älskar dem lika mycket men däremot så tog det längre tid för mig att knyta an till tvåan än till ettan. Jag vet inte varför. Med ettan så visste man inte riktigt hur det skulle kännas men jag kände mig nöjd med mig själv och kunde tidigt, (1,5-2 mån) titta på henne och känna gränslös kärlek medan tvåan tog längre tid på sig. Det dåliga samvetet över det äldre barnet jagar en som man aldrig kan ana och lägg till lite magknip och enormt behov av närhet så blev det lite svårare med känslan för tvåan. Nu när hon plötsligt släppt allt det där och kan ligga på golvet så kom kärleken över en natt, som en storm! :D
Vad underbart att höra . Jag har försökt prata om detta med några vänner som har flera barn och alla säger att man, såklart, älskar barnen lika mycket. Men jag har hela tiden undrat om de talar sanning eller om man "måste" säga så. Nu blir jag mer och mer säker när jag hör vad ni säger och längtar såå mycket efter lillfisen.