Ni som är gravida och har män som inte bryr sig...

har de nästan likadant.. har 29 dagar kvar och pappan till barnet bryr sig inte så mycke just nu.. de är roligare att träffa sina kompisar och vara ute och dricka.. han är över 30 och har ett barn sen tidigare och va tydligen likadan mot den mamman.. tjatar stup i ett på han men de hjälper inte så mycke.. han blir bara sur och grining då.. så du är inte ensam. du klarar de!

Hade det så, när barnet var 3 månader började han bry sig lite smått, och vi BOR ihop.

Otroligt frustrerande att vara ensam förälder i ett förhållande.

Ni som har det så, hur var era män innan ni var gravida, alltså när vi pratade barn..verkade de intresserade då??

Mm, min tankegång är liksom helt tom på idéer att få intresse. Han är så feg att han vill inte till bM möten eller föräldragrupp, han vet iofs jag samtalat med bm om detta.
Ja hade jag vetat om detta från början hade jag kanske övervägt ett avbrytande, men nu vill jag inget hellre ha min bebis.
Tänkte att kanske det fanns något tips hur man kan göra för att det ska bli bättre, blir gråhårig av att ha det såhär.

Får jag fråga om det har blivit så sen ni blev gravida eller om det fanns tendenser på det innan? Var graviditeten planerad? I så fall hur kommer det sig att ni valde att skaffa barn med den mannen?

Anonym (Familjen) skrev 2009-11-15 19:50:37 följande:

Anonym (Familjen) skrev 2009-11-15 19:54:34 följande:

Anonym (Familjen) skrev 2009-11-15 20:12:32 följande:

Anonym (Familjen) skrev 2009-11-15 20:12:32 följande:

Hmmm, jag är gravid i v 26. men jag är ändå inte så uppsnurrad i det hela som de flesta tjejer verkar vara...

Många i min närhet följer vecka för vecka som som händer med fostret, de pysslar och pillar, pratar och myser och planerar...
Orka!

Gjorde lika dant de första veckorna, men gud vad tråkigt det blir i längden... Och så långsamt tiden går om man ska ha koll på varje lite händelse som sker...

Visst jag är gravid, visst det sparkar och jag äter inte saker som man inte bör, min kropp börjar ta stryk av foglossnig mm, men det får man ta...
Mer än så är det inte än för mig...

Kanske är det lika dant för din man, det är inte så jäkla spännande att läsa om något som man ändå inte kan påverka.

Min sambo är inte heller jätteöverintersserad av graviditeten, men han är ändå noga med att jag inte håller på med starka lösningsmedel och sådant, så han tar ju ändå hand om mig...
Men det är inget gullig gull, ligga i sängen och känna sparkar, eller att vi sitter och myser framför en bok där det står att fostret nu kan kissa...

Skittråkigt att han inte bryr sig lika mycket som dig, men är det verkligen så mycket att bry sig om??? Fostret växer oavsett om du vet att den är 15 cm nu och har tår... orelevant...

har inte läst alla inlägg.

jag har sj barn och känner många andra blivandepappor/pappor

alla män som är normal funtade i skallen bryr sig om sitt barn som bor i mammas mage.

och jag kan tänka mig att det är lika stort för en kille och en tjej att få barn, fast vi män har ju inte det psykiska med förlossning, amning m.m och allt med hormoner och en kropp som ändrar form m.m.

vi killar kan ju tyvärr inte känna hur barnet växer och rullar runt så där som ni mammor kan och det är inte alltid som någon annan än mamman kan känna sparkar på utsidan för hon vet ju hur det känns efter som hon känner det inifrån samtidigt. (blev lite obegripligt)

jag kan inte svara för alla män men det kan det vara så för många att ju närmare man kommer graviditetens slut känns det som att nu är livet snart slut och att nu måste jag passa på innan ungen kommer för då är det bara snoriga näsor och gnälliga fruntimmer, man har inte fattat en att det är nu som det underbara börjar och det riktiga livet.

en man kan inte känna likadant för en graviditet som en kvinna fast förhoppningsvis lika mycket på ett annat sätt