Vad kan man kräva av en bonusförälder?

min sambo tar ina två barn är jag jobba helger o kvälar. ibalnd får jag sova länge. vi delar allt ekonomiskt till barnen ockås. han e lika bestämd med regler som jag o säger han nej så säger jag också nej.

så vi delar på allt som om de vore hans barn!

deras pappa skiter i o för sig i mina barn och mina barn kallar min sambo för pappa o ser upp till honom. de e 21 månader och den stora e 3 år.

min sambo har tagit på sig pappa-rolleno är den perfekta pappan. vi väntar även ett gemensamt barn i maj 2010.
jag gjorde klart för min sambo innan vi flyttade ihop att barnen är en del av mig o de fattade han o han tok-älskar mina bran som om de vore hans egna!

Det är ju den som är förälder, du kan inte kräva något av honom. Han behöver definitivt inte bidra ekonomiskt för barnet.

Ni har, vad jag förstår, inte flyttat ihop än och det är fullt förståeligt att du har tankar och funderingar på hur det kommer att fungera.

Jag tror inte man kan kräva på det sättet av en bonusförälder. Svårt att sätta upp en kravlista på hur det ska vara eller inte. Det måste ju få växa fram allteftersom ni bott in er ihop och lär känna varann mer. Ni kommer säkert känna om livet tillsammans passar er och om din blivande sambo tar ansvar för familjen. Jag tror inte det finns nåt facit på det här utan det är nog olika från familj till familj. Hoppas det går bra för er.

jag är bonusmamma sedan 3,5 år tillbaka. Och jag förstår dina funderingar för det är inte så lätt.

Vi delar helt lika på ekonomin, jag betalar alltså också för hans stora barn (6 och 10 år, vi har en 1,5 åring gemensamt)
Men om han vill ge barnen något extra dyrt i födelsedagspresent eller julklapp så får han pytsa in lite av sina sparpengar. Dvs vi bestämmer att varje barn får födelsedagspresenter för typ 500 kr vardera. Om han sedan verkligen vill att de ska få något för 800 kr så får han putta till de där 300 kronorna utöver.

Sömn. Ja du. Oftast är det han som tar hand om barnen på natten. Men visst det händer att jag hjälper till, dvs letar rätt på mediciner och torkar kräk, för jag är inte lika äckelmagad.

När någon måste vara hemma för att barnen är sjuka är det oftast jag, men det är för att jag tjänar sämre, så förlusten för familjen blir mindre så.

Sambon har också övergripande ansvar för hämtning och lämning av den lilla bonusen. Mest eftersom han har gått med på att ha henne på en skola längre bort. Men visst, jag hämtar henne kanske 70% av dagarna. Men lämnar sällan.

ungefär så ser det ut hos oss. Och barnen bor här varannan vecka.
Jag tror uppriktigt att de gillar mig, även om de kanske tycker att jag är lite strängare än pappa. De ser mig som en vuxen som de har förtroende för. Men någon mamma blir jag aldrig för dem. För det har de redan en och jag vill adlrig ta den rollen ifrån henne.

Jag o min sambo delar relativ på allt vad som gäller barnen. Jag köper ju kläder o sånt, men han hjälper till med mycket.

Sen har vi detta med att få sova eller få gå upp. Min kille älskar verkligen att sova, men den helgen vi har barnen så går han faktist nästan alltid upp.
(nu e jag höggravid iof) min son vaknar alltid kl 6 på morgonen o då går jag upp till han o tar med han ut till tvn. han tittat på tv till typ 8 sen vaknar storasyster.
Vi vuxna går upp vid 9 o då går alltid min kille upp o fixar frukosten.

På vardagarna (när vi har barnen) så går jag upp o fixar iordning barnen, o min sambo kör pojken till dagis, medan min tös går själv till skolan, jag står o tittar i fönstret på henne tills hon e framme.
Vi har väldigt nära till skolan:)

Huvudsaken e dock att ditt barn trivs med din parter.

Det var det första jag sa till min kille när vi träffades, att funkar det inte mellan barnen o han så kommer jag att välja barnen.
O dom avgudar honom:)

Jag har ansett att jag ej kan kräva något av min man angående barnen mer än att han skall respektera dem och barnen skall respektera varandra.
Barnen har en far och det är vi som har ansvaret. Jag och fadern är skyldig attt försörja barnen.

Min man har automatiskt vuxin in i en roll i familjen där han själv har tagit mer och mer ansvar över barnen på fri vilja. Barnen har idag 4 föräldrar (både bonus och bio) som både betalar och tar hand om dem. Alla ger och tar.
Men ingen kräver något utav bonusarna, det är vi bio som är tacksamma att vi har så himla underbara bonusar till våra barn som har förstått att man får tillbaka det man ger.

Hade jag skulle bli bonus förälder och Bionföräldern raddade upp allla krav samtidigt som man får nyckeln hade jag inte gått in i det förhållandet.
Jag hade gått vidare

tycker inte man ska kräva något.. låta allt ha sin följd
sen kanske fråga han vad han tycker efter ett tag som sambo.

Jag är själv bonus förälder och har låtit det ta sin gång.. i början är man avvaktande men efter ett tag tar man hand om barnet och tar mer ansvar.
Låt det komma

Kräver kanske var fel ord val, men det är inte bara mig han flyttar ihop med, och jag vill iaf leva som en familj..oavsett om det är hans barn eller inte.

Mitt barn tycker väldigt mkt om honom, men ja vill inte hamna i en relationen där jag ensam ska ta hand om barnet..oavsett vems det är. Det var den stora anledningen till att det tog slut med den biologiska pappan..

Och självklart förstår jag att det tar en stund, för alla, att vänja sig med situationen

hos oss tar han lika stort ansvar för mina barn som jag. vi har även en gemensam bebis och då blir ju bebisen automatisk min. han som inte är pappa till dom äldre barnen har skött hela markservicen och gör det än. läxor, mat och aktiviter. han hämtar och lämnar barnen hos kompisar. han gör det för att han vill göra det. redan när vi dejtade så sa bad han mig fråga honom om jag ville göra nåt som att träna. jag åkte och tränade och han var med barnen och la dom för natten. Har funkat för oss, sovmorgon får jag oftast ändå eftersom dom äldre barnen sover och sover bebisen så sover jag.
förut har sambon jobbat helg när jag haft barnen men nu vart det ju tre barn och då böt han. så han jobbar när dom stora är hos sin pappa och hemma när vi är alla under samma tak.

Hemma hos delar vi "lika" på barnen tycker jag. Vi har 3 st fast ingen tillsammans. Han 2, jag 1. Han kör till skola/dagis och jag hämtar osv. Beroende på hur barnen vill ha det...

Ekonomiskt så blir faktiskt din sambo skyldig att bidra till dagis avgiften med dig då den baseras på Hushållets månadsinkomst.
Sen beror det ju lite på hur ni har med dagis om du jobbar och sånt.
Tiderna menar jag för jobbar du och han är arbetslös så får då iaf inte vi i vår kommun mer än 15 timmars dagis.
Spelar ingen roll att han inte är pappa till ditt barn han blir alltså tvungen att ta hand om det medans du jobbar. Och tvärtom förstås.  
Sen brukar det lösa sig med regler och om hur mycket han ska göra och inte göra.
Känn efter om hur det passar er och våga PRATA om hur ni vill ha det. Ta inget förgivet!

Hemma gör vi så det passar oss och om jag en vecka tar barnen mer än han så vad spelar det för roll? 50/50 kommer det nog aldrig kunna bli och varför ska det vara bara du som tar ditt barn om ni nu väljer att leva som en FAMILJ?
50/50 är det väl inte ens i en "riktig" familj med bara bio föräldrar och bio barn.
Kommer ni få barn tillsammans så kommer det ju bli super konstigt om han inte kan ta hand om båda 2.

Jag och min sambo har gemensam ekonomi, men där slutar mitt ansvar för hans barn.

Jag är inte intresserad av att ha hans barn hemma när han inte kommer att komma hem inom 1-2 timmar. Han har en mamma som får ta honom då, jag är inte hans mamma.

Du kan vilja att han ska hjälpa till med barnet och det tycker jag att alla vuxna som är med ett barn ska göra, men att kräva att han bidrar ekonomiskt är orimligt. Om han inte vill betala för ditt barns uppehälle behöver han inte det. barnets pappa kan ju betala underhåll i så fall!

Det handlar lite om vad man själv tycker är rimligt och vettigt tycker jag. Hur vill du att dina barn ska bli behandlade och vad känns bra för er båda?

Kan du tänka dig att leva med en partner som inte ställer upp för dina barn?

Vad tycker du själv är rimliga krav och vad tycker din blivande sambo?

Själv skulle inte vardagen gå ihop om inte min sambo hämtade mitt barn på dagis och passar på helgen tex, eftersom jag inte skulle kunna jobba med det jobb jag har.

Man får anpassa sig efter varandra och helt enkelt se till BARNETS bästa. Ingen situation är den andra lik.

Nu har jag inga barn eller nått men jag har tre halvstorebröder som min mamma är bonusmamma åt. Mina föräldrar har alltid delat ansvar för dom när dom varit hos oss. Det har iofs bara varit varannan helg utom jul och sommar då dom varit hos oss längre. Det enda har väl varit att pappa alltid tagit ansvar för hämtning och lämning från och till deras egen mamma men det beror på att hon inte tål min mamma.

Jag tycker att har man valt att leva ihop så får man ta allt som kommer med bonusbarn och liknande. Har man delad ekonomi så blir det ju så att båda bidrar till barnens försörjning. Jag tycker också att man ska försöka ha samma regler för barnen och diskutera var man står i olika frågor. Man får dela på ansvaret, man är ju en familj även om man inte har blodsband till alla i den.