Vår 5-åring slåss och är såå trotsig nu!Nån mer?!:-(

Jag visste inte i vilket ämne jag skulle posta inlägget, så det fick bli relationsproblem, för det känns så nu nästan...

Kortfattat kan jag skriva att jag har ett barn, (5 år) som alltid varit väldigt envis.
Trotsig har h*n varit i perioder, och särskilt när vi varit långlediga från dagmamma/förskola har det blivit extratrotsigt.
Där vi bor finns det i stort sett inga barn, och vi har bara ett fåtal kompisar som har barn i mitt barns ålder, o vi ses inte heller så ofta pga att man jobbar osv.

Iaf, så tycker jag att trotset har blivit värre de senaste veckorna, och jag känner mig så ledsen
Mitt barn slåss, sparkas, skriker, spottar(!), och är allmänt förbannad om h*n inte får som h*n vill, eller om det är nåt som inte passar..
Jag *försöker* verkligen att vara lugn, men det går oftast inte så bra
Är höggravid med andra barnet dessutom, och har ingen ork eller tålamod, utan våra duster slutar ofta med att jag gråter och allt bara blir kaos!

Ska tillägga att h*n är världens goaste också, men just de här utbrotten eller dagarna när h*n bara är sur o beter sig illa, det är så jobbigt och jag frågar mig hela tiden vad jag o barnets pappa har gjort för fel?
Har vi gett för lite uppmärksamhet? (vet att jag inte är så rolig nu, men vi försöker iaf och igår umgicks vi med vårt barn konstant typ hela kvällen-flera timmar...men det hjälper inte alltid iaf)

På förskolan/hos dagmamman ger h*n sig ofta på ett par av barnen, särskilt ett av dom om nåt inte passar.
Det kan vara att h*n inte får ha en leksak, att h*n inte får vara med och leka, eller att barnet står på fel ställe (enligt vårt barn...)
Ska tillägga att det barn h*n ger sig på aldrig säger ifrån, så jag tror h*n behöver "få igen" lite ibland kanske. (missförstå mig inte, för jag vill INTE att vårt barn ska bli slagen osv! Men h*n kanske behöver få lite mothugg så h*n förstår att man blir ledsen osv?)

Enligt personalen har vårt barn även spottats men det var längesen nu tydligen. (hemma har h*n börjat med det för h*n VET att jag blir jättearg när h*n gör så)

Dagmamman tycker inte det är nån jättegrej och hon pratar ordentligt med vårt barn (enskilt, inte bland de andra barnen vilket jag tycker är bra) när h*n gjort nåt fel, precis som hon pratar med de andra barnen om de har gjort nåt dumt.

Att h*n ger sig på det andra barnet började för ca 2 år sedan, då det barnet började hos dagmamman.
Tror vårt barn blev lite avundsjuk (dagmammans teori också) så det var nog så det började..
Sen ska jag också tillägga att h*n och det barnet också leker jättebra ibland!
Det barnet är lite av en ensamvarg, och vill ofta leka själv, o det är i såna stunder jag *TROR* att mitt barn blir frusterad och knuffas/slåss istället för att prata...

Det här med att h*n slåss hos dagmamman har dock blivit mycket bättre, och det händer oftast när jag kommer och hämtar (allra helst om jag har sagt att h*n måste ha kläder på sig när vi går hem o h*n inte vill det, då kan barnet som står närmst få en knuff)

Dagmamman säger att det hör till åldern, och nu har han även börjat skratta när jag säger till honom (han vet att jag blir tokig på det också..) men det sa dagmamman enbart var för att reta mig.
Är så rädd att h*n inte ska ha nån empati osv, för tills alldeles nyligen blev han ju själv upprörd när han gjort nåt dumt osv.
Han får dock dåligt samvete även nu när han har gjort nåt dumt, men det kan ta ett tag innan han förstår vad han gjort...
Känns som om han är väldigt impulsiv, tänker liksom inte innan han gör såna dumma saker.

I övrigt är h*n som sagt en supergo 5-åring, som kan leka jättebra och vara hur mysig som helst!

Ofta tycker jag också att de här utbrotten blir när h*n är trött eller hungrig, så nu har vi börjat äta lunch lite tidigare för jag märker att det är när det börjar närma sig lunch som det blir knas...

Vet inte vad jag vill med det här inlägget, är bara rädd att vi som föräldrar gör nåt fel och att det ska vara nåt "fel" med vårt barn?

Älskar vårt barn över allt annat, och när syskonet kommer till världen ska vi göra ALLT för att h*n inte ska känna sig bortstött osv.
Vi ska istället försöka fokusera så mycket vi kan på vår förstfödde så h*n inte känner sig åsidosatt.
Ska låta h*n hjälpa till med sitt syskon om h*n vill, och vi har pratat om att h*n ska sitta o mysa med sitt syskon i knät, vilket h*n ser fram emot jättemycket!

Kan det vara så att h*n har mycket "syskon-tänk" i huvudet just nu?
Eller finns det nåt som heter 5-årstrots?

Känner mig så himla misslyckad och ledsen, för jag vill inte att vi ska bråka ju

Snälla nån, har ni tips eller bara känner igen er så skriv?!

Anonym (ledsen mamma) Trådstartaren

Äldre 17 Nov 21:38

#1

Ingen??
Förresten, hur byter man från "relationsproblem" till "föräldraskap"?
Såg inte att det ämnet fanns med och det passar bättre till detta inlägget ändå...

Anonym (oxå 5-årsmamma)

Äldre 17 Nov 21:52

#2

Jag har oxå en trotsig 5-åring, men jag skulle aldrig acceptera sparkar, slag, spott osv. Hon har testat lite av varje, men det blir alltid tvärstopp: detta accepterar inte vi. Kan hon inte uppföra sig får hon gå in på rummet och lugna ner sig. Jag vet att vissa inte tycker om att man skickar in dem på rummet osv, men så gör vi och det funkar bra. GRÄNSER är så viktigt!

Hon blev storasyster när hon var 4,5 och det var en jobbig första tid med lite avundsjuka samtidigt som hon var (är) mäkta stolt. Jag tycker det är viktigt att det stora barnet får lära sig att den nya bebisen också får ta plats och tid. Naturligtvis ska det stora barnet få sin uppmärksamhet och få hjälpa till med bebisen, men det får oxå lära sig vänta på sin tur.

Ditt barn måste oxå lära sig att man ska va rädd om bebisen, det verkar som ditt barn är väldigt våldsamt vid vissa tillfällen. Du bör hålla många ögon på barnet och bebisen vid samspel.... För här kan vi prata avundsjuka( jämfört med ett nytt barn hos dagmamman)

Anonym (ledsen mamma) Trådstartaren

Äldre 17 Nov 22:27

#3

Ska bara klargöra att varken jag eller barnets pappa tolerar sparkar, slag, spott osv!
Vi skickar också in h*n på rummet, och h*n lugnar sig oftast jättefort!

Sen att h*n är "våldsam" kan jag inte hålla med om.
Eller, jo när han får sina utbrott och då inte tänker igenom vad han gör, så absolut, då blir han "våldsam" men han har ALDRIG någonsin gjort nåt litet barn illa enligt dagmamman.
Barnet han kan vara taskig emot hos dagmamman har han oftast då knuffat till om han inte fått som han vill osv.

Jag är dessutom medveten om att det kommer bli avundsjuka när lillebror kommer ut, men jag vidhåller fortfarande att även om vårt barn självklart INTE får göra lillebror illa (och det tror jag heller inte att han kommer göra!) så ska vi göra allt för att h*n ska känna sig precis lika viktig som nya bebisen är.
Tror det är viktigt att inte glömma bort storesyskonet när lillebror kommer, likaså att man inte heller glömmer att minstingen också måste få ta plats.

Svårt som fn är det iaf, men måste klargöra att det är INTE hela tiden, utan ofta framåt kvällen h*n blir sur,grinig o trotsig...

Var så arg när jag skrev inlägget, så kanske blev det missförstånd pga det.

Dagmamman sa häromdan också att "Du ska veta att h*n är jätteduktig på att leka med andra barn, det vill jag att du ska veta!"
Så jag vet att han KAN, men precis som dagmamman säger, så är jag litegrann inne på hennes linje, att vårt barn är så van att få ha alla saker själv härhemma, eftersom han inte har nåt syskon att dela med sig till (än så länge då)

Jag hoppas iaf det ska bli bättre snart, som det faktiskt blir i perioder...

Hoppas det lugnar sig för er också, tack för svaret!

FiaiMalmö

Äldre 17 Nov 22:31

#4

Självklart tänker man direkt att detta kan ha att göra med att du är gravid. Men det är väl för att jag inte känner er och kan komma på andra anledningar.

Om jag var du skulle jag fokusera mer på vad som ska hända i framtiden. För det undrar väl hon/han. Det finns en massa roliga barnböcker om att bli storasyskon och även vad som händer i magen när barnet växer. De är jättebra att läsa. Och sen kan ni prata hur mycket som helst om detta. Något som jag tycker är jättebra är att prata om sig själv. Berätta vad du lekte med dina syskon när du var liten. Och om hur hon/han var som bebis. Försök också att prata om hur bra storsyskon hon/han kommer att bli. Plocka upp bra egenskaper som hon/han har och säg att det blir jättebra när man har en bebis hemma.
Fråga också vad hon/han tycker om att få ett småsyskon. Vad hon/han vill leka med det och sånt.

När barnet kommer får ni ta det lite som det kommer. Jag var väldigt noga med att fråga min dotter vad hon tyckte om att hon fick en lillebror. På det sättet fick hon ventilera vad hon tyckte var jobbigt. Det är viktigt att säga att man får vara trött på sitt småsyskon. Det hör liksom till.

Anonym (oxå 5-årsmamma)

Äldre 17 Nov 22:36

#5

Läs ditt eget TS så förstår du nog att jag uppfattade ditt barn som våldsamt...

Min flicka blev oxå extra trotsig redan innan bebisen kom, hon kände säkert på sig att förändring var på gång... Det tog sin tid, men nu har det mesta lugnat sig (bebisen är 6 månader), hon är dock ett barn med vilja och humör (bra tycker jag) så helt lugnt lär det aldrig bli här=)

Anonym (ledsen mamma) skrev 2009-11-17 20:51:52 följande:

Jag visste inte i vilket ämne jag skulle posta inlägget, så det fick bli relationsproblem, för det känns så nu nästan...Kortfattat kan jag skriva att jag har ett barn, (5 år) som alltid varit väldigt envis.Trotsig har h*n varit i perioder, och särskilt när vi varit långlediga från dagmamma/förskola har det blivit extratrotsigt.Där vi bor finns det i stort sett inga barn, och vi har bara ett fåtal kompisar som har barn i mitt barns ålder, o vi ses inte heller så ofta pga att man jobbar osv.Iaf, så tycker jag att trotset har blivit värre de senaste veckorna, och jag känner mig så ledsen Mitt barn slåss, sparkas, skriker, spottar(!), och är allmänt förbannad om h*n inte får som h*n vill, eller om det är nåt som inte passar..Jag *försöker* verkligen att vara lugn, men det går oftast inte så bra Är höggravid med andra barnet dessutom, och har ingen ork eller tålamod, utan våra duster slutar ofta med att jag gråter och allt bara blir kaos!Ska tillägga att h*n är världens goaste också, men just de här utbrotten eller dagarna när h*n bara är sur o beter sig illa, det är så jobbigt och jag frågar mig hela tiden vad jag o barnets pappa har gjort för fel?Har vi gett för lite uppmärksamhet? (vet att jag inte är så rolig nu, men vi försöker iaf och igår umgicks vi med vårt barn konstant typ hela kvällen-flera timmar...men det hjälper inte alltid iaf)På förskolan/hos dagmamman ger h*n sig ofta på ett par av barnen, särskilt ett av dom om nåt inte passar.Det kan vara att h*n inte får ha en leksak, att h*n inte får vara med och leka, eller att barnet står på fel ställe (enligt vårt barn...)Ska tillägga att det barn h*n ger sig på aldrig säger ifrån, så jag tror h*n behöver "få igen" lite ibland kanske. (missförstå mig inte, för jag vill INTE att vårt barn ska bli slagen osv! Men h*n kanske behöver få lite mothugg så h*n förstår att man blir ledsen osv?)Enligt personalen har vårt barn även spottats men det var längesen nu tydligen. (hemma har h*n börjat med det för h*n VET att jag blir jättearg när h*n gör så)Dagmamman tycker inte det är nån jättegrej och hon pratar ordentligt med vårt barn (enskilt, inte bland de andra barnen vilket jag tycker är bra) när h*n gjort nåt fel, precis som hon pratar med de andra barnen om de har gjort nåt dumt.Att h*n ger sig på det andra barnet började för ca 2 år sedan, då det barnet började hos dagmamman.Tror vårt barn blev lite avundsjuk (dagmammans teori också) så det var nog så det började..Sen ska jag också tillägga att h*n och det barnet också leker jättebra ibland!Det barnet är lite av en ensamvarg, och vill ofta leka själv, o det är i såna stunder jag *TROR* att mitt barn blir frusterad och knuffas/slåss istället för att prata...Det här med att h*n slåss hos dagmamman har dock blivit mycket bättre, och det händer oftast när jag kommer och hämtar (allra helst om jag har sagt att h*n måste ha kläder på sig när vi går hem o h*n inte vill det, då kan barnet som står närmst få en knuff)Dagmamman säger att det hör till åldern, och nu har han även börjat skratta när jag säger till honom (han vet att jag blir tokig på det också..) men det sa dagmamman enbart var för att reta mig.Är så rädd att h*n inte ska ha nån empati osv, för tills alldeles nyligen blev han ju själv upprörd när han gjort nåt dumt osv.Han får dock dåligt samvete även nu när han har gjort nåt dumt, men det kan ta ett tag innan han förstår vad han gjort...Känns som om han är väldigt impulsiv, tänker liksom inte innan han gör såna dumma saker.I övrigt är h*n som sagt en supergo 5-åring, som kan leka jättebra och vara hur mysig som helst!Ofta tycker jag också att de här utbrotten blir när h*n är trött eller hungrig, så nu har vi börjat äta lunch lite tidigare för jag märker att det är när det börjar närma sig lunch som det blir knas...Vet inte vad jag vill med det här inlägget, är bara rädd att vi som föräldrar gör nåt fel och att det ska vara nåt "fel" med vårt barn?Älskar vårt barn över allt annat, och när syskonet kommer till världen ska vi göra ALLT för att h*n inte ska känna sig bortstött osv.Vi ska istället försöka fokusera så mycket vi kan på vår förstfödde så h*n inte känner sig åsidosatt.Ska låta h*n hjälpa till med sitt syskon om h*n vill, och vi har pratat om att h*n ska sitta o mysa med sitt syskon i knät, vilket h*n ser fram emot jättemycket!Kan det vara så att h*n har mycket "syskon-tänk" i huvudet just nu?Eller finns det nåt som heter 5-årstrots?Känner mig så himla misslyckad och ledsen, för jag vill inte att vi ska bråka ju Snälla nån, har ni tips eller bara känner igen er så skriv?!

vermilion

Äldre 17 Nov 22:43

#6

Såna kan dom bli dom små liven. Har en pojke som är 5 ½ år nu, han har senaste månaden lugnat ner sig en massa men innan dess så har vi haft en lååång period med mycket kaos varje dag. Han slåss, sparkas och skriker det högsta han kan. Vi har alltid sagt ifrån när han börjar, men det har fortsatt i många månader.
Han har blivit så frustrerad, inget blir riktigt rätt och ja, det händer så himla mycket i hans lilla värld. Han börjar ju bli stor.
Men iaf, så har han lugnat sig nu. Nåt utbrott blir det såklart men mest med skrik då..
Så här har nog många det nånstans mellan 5 och 6 år skulle jag tro.

♥ Adam och lillflickan 100101 ♥

Anonym (ledsen mamma) Trådstartaren

Äldre 18 Nov 08:02

#7

Tack snälla för alla era svar!

Då hade jag nog rätt i mina funderingar om att mycket kan ha med nya bebisen i magen att göra?
Ska lyda era råd, och försöka prata mer om det som komma skall.
Böcker om att få syskon har vi flera olika, och dom läste vi jätteofta precis i början, men sen ville han läsa andra böcker så nu är det ett tag sen.

Oxå 5.-årsmamma: Visst kan jag förstå att mitt barn upplevs som våldsamt när man läser TS, men samtidigt känns det som att han inte är "våldsam" för att vara elak, utan mer för att han inte kan kontrollera sina känslor just nu, och blir väldigt impulsiv.

Han är inte heller sådär alltid som sagt, utan mestadels framåt kvällen och när nåt går emot honom ibland..

Imorse väcktes jag av en klapp på kinden av min son, så som sagt, han är oftast väldigt go också.
Bara det att de här utbrotten tar knäcken på mig (jag tål ju ingenting just nu känns det som..)

Men jag ska försöka följa alla era råd, och hoppas på att det snart blir bättre

Kram!

Anonym (Samma vardag)

Äldre 14 Dec 12:38

#8

Hej! Vi lever i precis samma värld vi två. Jag har också en kille på 5 år som sparkar,slåss och spottar. Vi har också tydligt visat att vi inte accepterar detta sätt men vad gör man när inte något biter? Vi har testat med att ta bort leksaker, uppmuntrat med belöningar, tagit bort lördagsgodis för att några några exempel. När vi tagit ner honom på hans rum för att lugna ner sig springer han ofta efter eller kastar någon leksak och skriker efter oss. Jag pratar med honom när han lugnat ner sig och han säger förlåt och att han inte vill ha det så här vilket jag inte heller tror men när han blir arg så glömmer han allt. På dagis är det inga problem förrän jag kommer och hämtar när han ofta passar på att ta en spade från någon eller dra ner mössan eller nåt annat. Detta har blivit MYCKET bättre på senare tid så jag hoppas att det övriga beteendet också är på väg bort.

Vi har också en liten till som är snart 6 månader och jag har tänkt att mycket av beteendet beror på detta i kombination med att herrn växer och är i en trotsperiod. Detta ursäktar inte hans beteende men det kan förklara. Jag vet bara inte hur man ska komma till rätta med det. Jag känner inte att jag förstår vart det kommer ifrån heller för han får inte se på filer/tv som innehåller våld, inte spela såna spel, har inte den relationen till någon kompis och har inte själv blivit slagen/buttad/spottad/nypt någon gång. Man känner sig så maktlös. Vi har pratat om att helt enkelt hålla i honom när det blir så här så att han inte skadar sig själv eller någon annan.

Vi har också varit noga med att han inte ska känna sig undanskuffad nu när syskonet kommit och anser att det inte är några problem som är kopplade till det. Givetvis förstår vi att det är en skillnad med en till i huset som förändrar familjens struktur och relationer men vi pratar mycket om detta och det finns aldrig någon avundsjuka i de samtalen eller i hans relation till syskonet. Sen kan det förstås vara så även om han inte kan sätta ord på det men jag tror inte det.

Som du märker känner vi oss som er vilket är en klen tröst.
LYCKA TILL!

En till som kämpar

Vår 5-åring slåss och är såå trotsig nu!Nån mer?!:-(

INNEHÅLL