Relationen med sin mamma efter att man fått barn... hur har ni det? Känner jag "fel"?

Jag tror nog rätt många känner igen sig i din berättelse. Och dina tankar om det hela är helt normala. Det är ett led i din känslomässiga utveckling och det kan ta ett tag att bearbeta alla minnen och känslor som dyker upp.
Mitt tips är att du skaffar lite böcker som handlar om personlig utveckling och kanske pratar med dina vänner lite om hur du känner.

Man behöver gå igenom dessa saker då det är en stor sak i ens liv och påverkar en mycket. Sist jag gick igenom en liknande fas tog jag till frågorna i Byron Katies bok Älska livet som det är. Efter det så har jag accepterat min mammas känslokalla personlighet (min mamma är också fantastisk) och förstår också bättre att det var hennes sätt att orka med livet. Genom att inte låtsas om när det börjar osa känslor.

Själv är jag väldigt öppen om känslor och tankar och kan riktigt se på min mamma hur hon fryser till när jag börjar med mina utlägg. Så jag brukar skona henne.
Hennes känslokyla har gjort alla hennes barn till varmhjärtade empatiska personer. Så det har inte bara haft negativa effekter.

Anonym (mammakramar) skrev 2009-11-19 10:32:04 följande:

Hej!
Jag är i liknande situation som dig TS.
Mitt dåliga samvete vill också att jag ska intala mig att jag hade en lycklig barndom.
Trots att om jag lägger alla korten på bordet så blev min storebror faktiskt stundtals misshandlad av vår far, min mor höll sig i bakgrunden och gjorde inget. Det var ofta bråk om pengar, och man kände att man tassade på tå för att inte göra någon arg.
Utåt sett var vi en helt normal familj, och vi barn satt alltid tysta och verkade väluppfostrade.

Jag har alltid sökt min mors bekräftelse på att jag är bra som jag är, att jag är värd något. Men hon har aldrig bekräftat mig. Jag har fått kärlek i form av att hon tyckte om att hålla mig i handen, och jag fick sitta knät o.s.v, men aldrig känt att det var riktigt äkta. Hon har alltid varit orolig, negativ och det smittade av sig på mig som blev osäker, rädd för att börja skolan, och fick dålig självkänsla.

Idag som vuxen har jag fått bättre självkänsla, speciellt efter att jag trättat rätt man här i livet. Och när jag fick barn. Jag förstår att jag duger, och jag känner mig älskad idag.

MEN en bit fattas. Och det är den från min mor.
Jag har insett att jag aldrig kommer att få den biten tillfredställd, för hon är så inne i sitt. Hon är den hon är. Hon är fortfarande en negativ person, oroar sig för allra minsta.
Jag kan bli fruktansvärt irriterad när vi umgås, för något inom mig vaknar när hon är på det sättet. Jag kommer tillbaka i barndomen där jag påverkades start av hennes egna känslor.
Och det vill jag inte.

Jag vet att jag hade behövt att gå och prata med någon om detta, hade nog mått bättre. Stundtals känner jag att jag hanterar detta. Men mår jag minsta lilla dåligt och sen mamma ringer till exempel, då sjunker jag ännu längre ner.

Har tyvärr inte tagit mig tid att gå till psykolog. Men hade behövt lite verktyg för att hantera mina tankar kring mamma.
Jag tror att det är det enda sättet, även för dig TS.
Dessa tankar och ens egen barndom kommer ikapp en när man får barn, även om man inte vill det, och försöker förtränga.
Och det är oerhört smärtsamt.

För mina barns skull så ska jag söka hjälp, och varför inte ringa och boka tid redan idag?

Kram på dig!

Anonym (Ältfia) skrev 2009-11-19 10:37:00 följande:

Precis som "samma sits" skriver så kan man söka hjälp för dessa problem. Det är ju skönt att få berätta allt och få förståelse och få lite verktyg på vägen.
Det där gör man ju som man vill. Världen är full av människor som är skadade av sin uppväxt. Människan är allt bra konstig

Jag har också en "stark" mamma, något som nog är ganska typisk definition av en som stängt av sina känslor pga att de har haft stora lass att dra i livet. Man vet ju knappt vad en sån mamma har haft för relation till sin egen mor och far eftersom de inte vill dela med sig av sina känslor. Skulle tro att de är rädda att dammen brister om de öppnar sig.
Jag märkte att min mamma hade en väldig respekt för sin far trots att han satte henne väldigt högt. Hon revolterade mot sina föräldrar fast hon kom från ett mycket bra hem och var väldigt skötsam.
Jag tror väl egentligen att hennes äktenskap och en stor sorg och tragedi drabbade henne för hårt. Hon bet nog ihop och ville visa att hon klarade sig själv. Stolthet.

Min mamma lyssnar på mej, men hon stänger av när det blir för känslosamt och jag känner att jag inte har någon rätt att gå över hennes gränser. Det gör mig ingenting, jag blir lite frustrerad ibland bara för att jag inte riktigt förstår varför det är så farligt för henne.
Hon är inte så innerst inne, det vet jag för jag har alltid känt hennes väsen eller hur man skall beskriva det. Som barn var jag väldigt lyhörd för min mamma och kände henne utan och innan, men dock utan att förstå någonting. Jag visste precis när hon var ledsen arg eller irriterad eller vad det nu kan vara för tillstånd. I alla fall upplevde jag det så. (fundera lite på det för att se om du fortfarande reagerar starkt på din mammas signaler)
När min egen dotter dog så kändes det som att den människa som kände mig bäst av alla dog, och så var det nog också.

Det värsta är ju att jag ser hur jag själv och min man skapar problem åt våra egna barn fastän vi inte vill. Andra problem än dem som jag själv fick. Och även liknande.
Orsakerna är ju så många. Ett barn kan vara i en känslig ålder då det händer något som ställer mitt liv på ända och det kan vara svårt att ge barnet vad det behöver när man själv är alldeles upp och ner. Som t.ex då vår dotter dog.

Man vill deras bästa och kan ju tala om det och göra vad man kan för att visa hur mycket man älskar dem. Men alla människor har problem med sin uppväxt på något sätt. Vare sig de erkänner det eller inte.
En väninna till mej höll på att få fnatt när hennes dotter började studera psykologi och kom hem och ställde henne mot väggen hela tiden.

Byron Katie som jag älskar att läsa säger: Det här är vad jag har sagt till mina barn.
Ni har den perfekta mamman. Jag är ansvarig för alla era problem, och ni är ansvariga för lösningarna.
Så sant.

Jag är glad att du hittat en man som är en klippa.

Jag valde en man som är lite lik min mamma. Lite sval och kylig och en otroligt stark människa. Innanför är han väldigt känslig. Men jag har överöst honom med alla mina känslosamma tankar och funderingar och det klarar han av bra och har öppnat sig mer och mer under vår resa genom det intressanta livet.

Orsaken till att din mamma inte erbjuder dig hjälp kan helt enkelt vara att hon inte skulle komma på tanken, det finns inte i hennes värld. Man är stark och klarar sig själv bara.
Min mamma har aldrig erbjudit mig hjälp heller och jag har ju blivit ganska lik henne på sätt och vis och känt mig stark som klarar allt.
På sista tiden har jag dock tillåtit mej att visa mej svag och känner mig stark för att jag vågar.
Min äldsta syster har farit illa av mammas kyla och annat i livet. Hon skyllde alla sina problem på henne tidigare men de har nu lyckats komma överens bättre till slut.
Det blev långt det här

Hoppas du kan spegla dig lite i min upplevelse. Det tar tid att jobba igenom sin uppväxt och försöka förstå någonting, men det är värt det.
Föresten var ditt tsinlägg väldigt fint skrivet.

Jag tror inte alls det är ovanligt att känna som du gör. När man får barn börjar man ju automatiskt tänka hur man vill vara/kommer vara som mamma och tänker då tillbaka på hur ens egen mamma var, vad man vill göra som hon och vad man vill ändra på.

Det verkar ju också som om din mamma har haft lite jobbig uppväxt och det har ju format henne till den hon är. Innerst inne kanske hon hade velat visa mer kärlek och vara känsligare, prata med dig mer och så, men har man som hon fått klara sig själv ofta, så blir man väldigt lätt rädd för att visa sig sårbar.

Jag tror du får försöka visa dig mogen och öppna dig för henne först, även om du är rädd att hon inte ska vara intresserad. Men du verkar ju vara en känslig person, och någonstans måste du ju ha fått det ifrån.;)

Hon kanske inte vågar erbjuda sig att ta hand om barnbarnen eller så, av rädsla för att du ska känna att hon inte tror att du klarar av det själv. Att du ska tro att det är kritik. Men kanske skulle hon uppskatta om du bad henne att ha barnen(inte för att du inte orkar, utan för att de vill vara hos henne, eller för att du vill att de ska lära känna sin mormor) så kanske det mjukar upp henne lite.

Jag har en underbar mamma jag med, men som du så har jag lite svårt att prata känslor och sånt med henne, mestadels för att vi bråkade så mycket när jag var tonåring. I mitt fall är det jag som är den där som vill vara självständing, men innerst inne vill man ju vara bästis med sin egen mamma. Hon känner nog likadant för dig. Kanske skulle ni pröva att umgås lite mer bara du och hon. Om det inte hjälper är det nog värt tiden och pengarna att gå i familjeterapi om du känner för det.