Fler "vuxna barn" här?

Beskriv gärna benämningen på ett vuxet barn först :D

En del saker stämmer in på mig. Jag fick lära mig att ta ansvar tidigt och idag är jag precis tvärtom. Har inte haft mycket alkohol i familjen, men andra problem. Har väldigt svårt att ha roligt, överanalyserar saker och ting, har svårt med relationer mm

Tack för länken. Fick några svar på stora frågor.

Har precis som du växt upp i vad jag nyligen insett , en dysfunktionell familj.
Pappa drack hela helgerna och borta var ofta , mamma var deprimerad i perioder.

Min mamma gifte sen om sig med en fd narkoman, en psykopat .

Mitt stora problem nu är att jag själv lever med en fd missbrukare, han har tagit många återfall. Lever ständigt med rädslan att komma hem och hitta honom medvetslös el ännu värre.

Men ändå stannar jag kvar. För att jag älskar honom? el för att jag inte tror att jag är värd bättre? Vet faktiskt inte.

Majoriteten av punkterna stämmer in på mig! Pappa är nykter alkoholist men när jag växte upp missbrukade han som bäst. Mamma slet ont med tre små barn och jag fick växa upp allt för tidigt, jag tog ena förälderns roll när pappa stack, då var jag 8 år och har efter det inte haft något som anses vara "normal" barndom/tonårs period.

Jag har idag jättesvårt att slappna av i vissa situationer, lukten av alkohol och fulla människor gör mig nervös och mina taggar åker ut på en gång. Mina känslo-"tentaklar" är för det mesta på spänn (speciellt när vi träffas med hela familjen) och jag är nästan villig att ge upp mig själv för husfridens skull.
Ja, ni som växt upp i dysfunktionella familjer förstår säker denna enorma lojlitet som man har mot familjen även om de inte alltid förtjänar det.

Om du anonym (liten inuti) vill ha kontakt med mig (tjej, 28 år) och bara skriva.. så hör av dig på denna tråd så kan jag publicera mitt kontonamn.

Här finns det en till, depremerad.
Uppväxt misshandlande missbrukar familj.

Hej alla som svarat!
Tror det är jätte viktigt att man börjar prata om det man varit med om när man vuxit upp i en dysfunktionell familj.... att man bryter den stora "tystnaden".
Jag har idag stora problem med att veta vad JAG känner, vad som är mina känslor och vad som hör till andra. Jag upplever mig som en kameleont som kan ställa om mig och anpassa mig till andra när som helst, det sker omedvetet. Under min uppväxt var ju detta en förutsättning för att "överleva" men idag gör det mig troligtvis sjuk i återkommande depressioner eftersom jag inte uttrycker mina egna känslor...

Anonym (liten inuti) skrev 2009-11-22 16:32:48 följande:

Jag är också ett "vuxet barn"
Har vuxit upp med med missbrukande föräldrar som skyller sina tillkortakommanden på oss barn, de berättar gärna vad vi gör fel och jag har aldrig i hela mitt liv fått höra - Vad roligt för dig, Det klarar du, osv..
I måndags hade jag mitt första möte på psykiatrin och ska dit även idag, sedan ska jag bedömmas om jag hör dit, om dom kan hjälpa mig.

Vet inte riktigt vad jag gett mig in på känner jag, var fruktansvärt jobbigt att sitta och berätta vad vi varit med om och hur vi blivit behandlade. Lättare att sticka huvudet i sanden och svälja alla skit än att ta tag i det...
Jag hatar min uppväxt! det jag minns från att jag var liten var min rädsla, ilska och osäkerhet. det är inget som försvunnit nu i vuxen ålder och jag föraktar mina känslor och beteenden.
Kommer aldrig bli "normal".

Anonym (jenny) skrev 2009-11-23 09:26:55 följande: