Jag har själv bara pluggat en ytterst kort period som förälder, och då var dottern så liten att hon inte direkt störde. Men min erfarenhet av kursare som har familj är att det funkar utmärkt! Klart att man måste vara ambitiös, ha självdisciplin och energi. Men jag tror att föräldrar faktiskt är bättre på självdisciplin än andra studenter, på det sättet att när de får ett par timmar över så MÅSTE de plugga. De går inte och fikar bort dessa timmar, som många andra studenter... Beroende på när du senast pluggade, så kan ju studietekniken ha försämrats, men detta kan vägas upp av att du kan förhålla dig moget till studierna. Du har mycket egen erfarenhet som kan hjälpa dig att förhålla dig kritiskt till ämnet du studerar och hur utbildningen är upplagd.
Min erfarenhet är att på de flesta utbildningar är åldrarna blandade. Klart att 19-25-åringar dominerar, men det finns också de som är äldre. Dessutom kan man hitta vänner som har helt annan ålder, det har jag också upplevt med kursare. Det kan hända att du inte kommer kunna gå på studentfester och så, p g a barnen, men det kanske du inte heller vill. Det finns 23-åringar som inte heller tycker studentfestandet är så skoj. Kort sagt: det finns alla slags människor på universiteten, jag tror säkert du kommer att hitta folk att umgås med och plugga ihop med.
Som du märker är jag jättepositiv till föräldrar och "lite äldre" som studerar! Jag började själv plugga när jag var 25 - absolut inte gammalt, men jag hade ju hunnit göra mycket jämfört med de som kom direkt från gymnasiet. Jag har inte pluggat (så mycket) med barn, men jag tror absolut att det kan funka. Om du känner tillräckligt starkt för utbildningen, vad kan hindra dig? Inte ska man väl sluta utvecklas och drömma bara för att man fått barn?
) och orkar man verkligen satsa allt när det finns barn med i bilden?
Behövde bara höra att jag inte är helt galen 