Varför förstår inte min sambo vår situation?!
Hej. Jag måste få skriva av mig lite. Jag är så oerhört besviken, förbannad och ledsen på min sambo så jag bara gråter.
Så här är det. Vi väntar vårt första barn om några veckor, vilket självklart ska bli helt underbart! Men ett STORT problem gör att iaf jag inte kan slappna av helt, och det är vår ekonomiska situation.. Vi är relativt unga och graviditeten var helt oplanerad, men ändå väldigt välkommen.
När vi fick reda på att jag var gravid satte vi oss ner och pratade och lovade varandra att göra allt vi bara kunde för att få jobba så mkt som möjligt, för att få ihop pengar. Jag har i ca 2 års tid varit "första timvikarie" på ett gruppboende, vilket innebär att så fort ngn i personalen är sjuk, vill vara ledig eller om det behövs mer folk så ringer dom mig i första hand.
Detta har resulterat i att jag har jobbat väldigt mkt, för att vara arbetslös, och har haft en inkomst på ca 5-10 tusen i månaden. Ibland mkt mer eller mindre, helt beroende på hur mkt hjälp dom har behövt på jobbet. Men jag har inte sagt nej en enda dag, tackat ja till precis alla pass jag blivit erbjuden! Tack vare detta så kommer jag få en hyfsad föräldrapenning, jag kommer få ca 9 tusen efter skatt, vilket jag är nöjd med.
(jag har under graviditeten struntat i allt vad havandeskapspenning heter, trots mkt svår foglossning, allt för att tjäna pengar!)
Värre är det med min sambo. han är OERHÖRT kräsen när det kommer till jobb. Han skulle aldrig ta vilket "skitjobb" som helst för att tjäna pengar. inte ens nu när vi väntar barn :( han är tex utbildad undersköterska, är kille, har körkort- ja han har ju världens chans att få iaf timvik inom hemtjänsten där vi bor (dom skriker efter folk) men nej, han vill inte jobba med gamla, säger han. han vill bara ha "tuffa" jobb som folk ser upp till.. Han är inte medlem i något fack och får ingen a-kassa, han har alltså ingen inkomst alls. han lever på sina sparade pengar, (och på mig).
Han säger också att han inte vill söka några jobb förän vårt barn är några månader, för det är hans rätt som pappa att vara hemma säger han.
nu till det vi "bråkar om" : Jag ska ta ut föräldraledighet först. jag har tagit ut ett år, vilket innebär att under tiden jag är mammaledig får jag 9 tusen i månaden, det är ingen förmögenhet med tanke på allt vad det ska räcka till, men jag vet att jag kommer klara mig på det. detta tkr min sambo är jätteorättvist, att JAG ska vara ledig ett helt år, det är könsdiskriminering och jag vet inte allt han säger att det är.
det "roliga" är ju att min sambo inte har ngt jobb, så han kommer ju oxå vara hemma i stort sett hela tiden, fast som arbetslös då. han tycker att jag bara ska va mammaledig typ 6 månader, sen ska det vara hans tur att vara pappaledig. Om han är pappaledig får han ut lite drygt 3 tusen i månaden, alltså 6 tusen mindre än mig, som vi då ska klara oss på.
han tycker att jag ska gå tillbaka som timvikarie efter några månader, men det är ju som jag säger till honom, hur mkt jag får jobba beror ju helt på hur mkt hjälp dom behöver på jobbet. tänk om dom bara ringer in mig en dag en månad? då får jag lön för en dag och min sambo f.penning på 3000 kr, och det ska räcka till allt.
Därför tkr jag att det är mkt bättre att jag, som får högst f.penning är hemma mest, så får min sambo lov att söka alla jobba som finns under den tiden. som det ser ut nu så kommer jag att få betala i stort sett allt, hyran, räkningar, mat, blöjor ja allt vi behöver i månaden, eftersom min sambo inte har ngn inkomst. detta känns vääldigt orättvist men min sambo tkr att detta är jätterättvist..:(
vad ska jag ta mig till? någon som är/varit i samma situation? Har jag rätt ang. f.penningen, att det är bäst att jag är hemma? Eller borde jag börja jobba endast några månader efter förlossningen? Jag tkr faktiskt att jag som slitit och jobbat på under hela graviditeten borde få belöningen att vara hemma nu ist, min sambo har ju under dessa månader inte gjort ett skit för att få jobb... borde det inte vara hans tur att kämpa lite nu?!
