Att möta Kvinnan I Sitt Liv när man är gift

Vet denna kvinna hur du känner? hur känner hon isåfall?

Hur väl känner ni varann?

Det su skriver kunde varit min text. Dock är jag kvinna som träffade en man. För mig blev det dock så att mannen ifråga ej var gift och käleken var besvarad men denne skulle flytta till annan världsdel för att arbeta (planerat sedan en tid) så jag visste att vi inte skulle "få varandra", i alal fall inte på två år.

Jag lämnade i alla fall min man för jag kunde inte leva med att älska en annan. Jag valde alltså ensamheten och långa mail med mannen jag var hals över huvud föräskad i. Jag kune inte se min man i ögonen. Jag måste också tillägga att jag hade ett bra äktenskap och var från början mycket kär i min man även om han inte var lika kommunikativ som jag.

Jag insåg inte vilken skada mina barn skulle ta av denna skilsmässa. Naiv som jag var trodde jag att min lycka och välbefinnande skulle göra mig till en bättre förälder och att de därför skulle få det minst lika bra som tidigare. Hade jag vetat att de skulle få lida så över att ha skilda förälder, att deras pappa blev så knäckt av att bli lämnad att han var tvungen att byta stad osv trots löften om att bo nära osv.. , att de alltså skulle sakna den andre föräldern och alrig känna sig riktigt glada så hade jag nog valt annorlunda. Idag tycke rjag att mitt val var vansinnigt egoistiskt.

Det blev förstår aldrig vi. Han bodde utomlands i flera år och valde att avsluta med mig efter en tid när han änså inte skulle flytta hem. Någonstand visste jag också att man inte kan binda upp sig och vara ihop och aldrig ses. Vi båda träffade andra men jag kände ingenting för dem. Behövde dock någon för att inte vara för ensam. Vet ej hur livet hade varit om han stannat i Sverige och vi levt ihop. det är alltid svårt med barn och styvförälderskap osv. En kärlek som man har på det sättet hinner ju liksom aldrig få fel. Allt bra känns så rätt för man hinner aldrig ha en vardag.

Jag vet ej vad jag ska råda dig till mer än att man verkligen måste vara säker på vad man gör och tänka över situationen för barnen. Jag lider av så dåligt samvete gentemot mina barn fortfarande. Jag känner att jag tänkte mer på mig själv än på dem och jag har så svårt att förlåta mig själv för det.

Lycka till!

Vill du berätta lite mer TS?

Jag som kvinna har varit med om precis samma sak för 14 år sedan. Hela världen ställdes på ända.

Mitt dåvarande äktenskap var inte särskilt roligt men jag hade accepterat det och kunde tänka mig det livet ut, trots allt. Vi hade flera barn tillsammans och då höll man helt enkelt ihop om det inte fanns missbruk eller misshandel i förhållandet.

Kärleken slog då ner fullständigt oväntat. Vi var båda gifta och hade barn och valde att inte inleda någon relation trots att både kände på samma sätt. Jag satsade på mitt äktenskap under ca 1 år efter detta men fick till slut lov att ge upp och det ledde till skilsmässa, mot min dåvarande mans vilja.

Efter att vi båda skilt oss inledde vi en relation som vi har kvar ännu idag. Jag önskar att jag kunde säga att åren som följde varit en dans på rosor men det kan jag inte. Vi är gifta och har bott tillsammans under 10 år nu.

Vårt förhållande med MASSOR av barn och ex har krävt varje uns av tid, ork, samarbetsfömåga, flexibilitet, anpassning, kompromissvilja, engagemang som över huvudtaget gått att kram ur en människa. Man har fått helt enkelt lära sig att tåla i stort sett allt.

Våra år tillsammans har innehållit oceaner av kärlek och positiva händelser men troligen mer av problem och känslor som inte bara varit positiva.

Jag har aldrig ångrat min skilsmässa. Den var helt rätt för det äktenskapet var stendött. Det jag däremot har ångrat är att jag flyttade ihop med min nya man. Det skulle vi aldrig ha gjort så länge det fanns barn kvar hemma. Vi skulle ha fortsatt som särbos.

Nu har fem av barnen blivit vuxna och flyttat ut, tre finns kvar hemma i varierande omfattning. Alla barnen mår bra och har välfungerande liv vilket är min tröst i det hela.

Själv försöker jag hämta mig och samla ihop resterna av det som en gång var kärnan i detta, min man och jag.

Kärlek övervinner mycket men inte allt. Tro inte att den fantastiska förälskelse du upplever, tolkas positivt av någon annan än dig och den det berör.

Någon skrev att Förälskelse är inte ett tillstånd, det är en sjukdom och den går över. I bästa fall till kärlek i sämsta fall till något annat. Jag var själv handlöst förälskad i 3 år vilket är en ovanligt lång period. Kände kärlek i 7 år men känner mig just nu mest tom. Hoppas på att hitta tillbaka till kärleken till min man men vi har en bit kvar att gå innan jag är där.

Jag tror inte att hon VET hur jag känner, men om hon inte är direkt efterbliven så anar hon absolut att det inte är bara vänskap jag har i tankarna. Vissa ageranden tyder också på att hon prioriterar våra stunder mer än vad som skulle ha varit rimligt. Det brukar ju märkas även om man gör allt för att stänga inne känslorna. Konstigt nog går det ganska bra att tänka bort när vi är på tu man hand, det är efteråt det blir svårt.

Hur väl vi känner varandra... ja det är väl såhär att vi på några timmars effektiv tid tillsammans nått varandra riktigt på djupet. Inom några områden kanske hon känner mig mer än vad min fru gör. Det klickade som sagt direkt och det har inte varit fråga om kallprat utan direkt på viktigare ting som normalt kräver en mångårig relation för att våga ta upp.

Det är just det som #3 tar upp som är den stora orsaken till min ångest. Rent logiskt och förnuftigt är det ju klokast att strunta i hela saken, ta det för en rolig grej och fin upplevelse men sedan gå vidare med nya tag i det befintliga äktenskapet. Problemet är bara att jag inte tror mig vara mäktig med det. Jag hoppas väl någonstans på ett mycket tydligt JA (hjärtat) eller NEJ (hjärnan) där konsekvenserna också blir glasklara.

Sedan väcks ju tankarna om att det kanske inte är så bra i det nuvarande äktenskapet som jag trott, men jag tror att det inte spelat någon roll med tanke på kraften och intensiteten i den förälskelse jag upplever.

Jag har haft relativt lätt att prata om hur jag känner, men i detta känns det svårt att konsultera min fru eller mina vänner som alla förstår. Därav detta grepp - och jag är tacksam för den input jag får.

Jag måste tillägga att jag aldrig känt på detta vis någonsin, inte ens för min fru när vi var nykära. I min omtöcknade hjärna surrar därför massa tankar som går ut på att det här är allvar och därför känns det meningslöst att kämpa emot - fastän jag vet att det oftast är svammel.

Runtom finns det dock exempel på där det gått vägen relativt lyckligt i slutändan. Man kanske klamrar sig fast vid sådant och blundar för den andra sidan av saken.

Ja ibland träffar man på en annan människa som man får sån enorm kontakt med. Det kan vara skrämmande, glädje, allt möjligt. Och det är lätt bli förälskad i en sån situation. Men utan att förringa någonting av det du berättar så låter det inte som ni tillbringat så mycket tid tillsammans. Några timmars effektiv tid av pratande om djupa saker. På det lär man väl känna en sida av personen men det krävs ju så oerhört mycket mer för att lära känna personen. Och det förstår jag att du vet. Förstår din längtan efter att lära känna den här kvinnan mycket mer och kanske utveckla relationen. Och de svåra i det.

Du har aldrig känt såhär för någon skriver du. Vad är det du känner, kan du sätta ord på det? Vad är det hos henne som drar dig till henne så oerhört starkt?

Kort sagt: Allt.

Och jag vet inte mer specifikt. Allt nytt jag upptäcker hos henne är det mest underbara jag stött på (säkerligen avgjort på förhand av min förälskelse).
Sättet att förhålla sig till andra människor, värderingar om vad som är väsentligt osv. Intressen... tja allt.

Mycket svårt att säga mer om det.