Ska jag gå? Vill inte såra någon..

Sambon är dessutom oerhört snäll. Vill mig allt väl och tar hand om mig. Vill inte vara elak när han är så snäll....

Du kan inte stanna i ett förhållande bara för att du är rädd för att såra din partner. Ett bra förhållande kan aldrig bygga på skuldkänslor och dåligt samvete

Ni hade varit ihop i 6 år skriver du, hur var det de första åren av ert förhållande? Kände du DÅ att detta var den du ville dela livet med? Hade ni en gnista i förhållandet?
Om den känslan fanns DÅ så tror jag ni kan finna den igen, om ni får lite hjälp på traven. Din mans depression spelar nog in endel i att förhållandet har känts grått på sistone..

Men, om du aldrig har haft den där känslan och om det aldrig funnits nån riktig gnista mellan er, så kanske det inte är rätt livspartner helt enkelt?

Att göra sig själv lycklig är det viktigaste. Tyvärr kan det ibland innebära att andra blir sårade men du är inte elak för att du gör det. Det är jättejobbigt att vara den som bryter upp och man vill ju verkligen inte såra någon som man tycker om men det är en avvägning man måste göra. Man vet vad man har men inte vad man får och det är väl det som ställer till det när man ska göra sådana val. Nu vet jag inte hur involverad du är med den nya mannen men se till att ni båda är inne på samma linje innan du beslutar dig för något.

Hej!
Jag förstår verkligen att du känner dig vilsen i livet just nu...

Jag tycker att du ska lyssna lite på vad du själv vill. Du kan inte stanna i ett förhållande för att ingen ska bli ledsen - då kommer du själv bli olycklig till slut!

Får sambon hjälp med sin depression? Kanske är det den som gör att livet känns trist för dig också? Dessutom kanske det är därför ni inte vill/kan ha sex med varandra?

Försök reda ut tankarna på hur du vill ha det med sambon INNAN du går vidare och funderar på nästa kille. Jag har själv haft två personer i tankarna under en period i livet och det var verkligen skitjobbigt. Den ena stunden lutar det åt den ena killen och i nästa så är man säker på att man vill vara med den andra och ibland längtar man efter att vara helt ensam för att slippa allt...

Jag själv valde att skilja mig från min man för ca 3 år sedan trots att han gärna ville försöka igen och trots att alla andra trodde att vi var "världens lyckligaste". Innan skilsmässan så gick vi hos en varsin "samtalsterapeut" för att reda ut våra tankar och känslor, sedan träffades vi alla fyra och gick igenom olika saker tillsammans. Vi gick dit förutsättningslöst för att se om det gick att "laga" förhållandet eller om det var dags att bryta upp... Det var verkligen nyttigt, och jag rekommenderar det varmt eftersom de ställer raka och enkla frågor och ger en annan syn på hur förhållandet ser ut än vad vi själva såg då vi var så ledsna och uppgivna.

Kram

Min första reaktion då jag läser ditt inlägg är att du ser så praktiskt på er relation. Visst är bra boende och ekonomi ett plus, men det som förhållandet ska baseras på är ju kärlek, trygghet och närhet till varandra. Du skriver att ni har det så bra man kan ha, men räknar bara upp materiella saker och att ert förhållande verkar stabilt. Men ett förhållande är ju så mycket mera än det! Man kan inte kräva att den glödheta passionen alltid ska finnas där, men det måste väl iallafall finnas något särskilt mellan de två parterna i ett förhållande.

Detta kan jag säga med erfarenhet, jag känner väldigt mycket igen mig i ditt inlägg från ett tidigare förhållande jag hade. Åldersskillnaden mellan mig och min dåvarande sambo var den samma som för er och vi hade varit tillsammans i 7 år. På den tiden hade jag mycket liknande funderingar som dig. Passion var något som inte existerande i vårt förhållande, men vi hade det bra materiellt, och det var tryggt på så vis att vi "visste vad vi hade". Sexet var ej heller någon höjdare med honom kan jag säga. Iom att vi inte hade någon närhet i vardagen kändes det så märkligt att då sexlusten kom på mitt i allt vara jätteintim. Det kändes nästan som ett spel, oärligt och känslokallt.

Kan i efterhand inte förstå att jag ändå stannade i den här relationen. En annan likhet i vårt förhållande jämfört med er var att även han en tid mådde dåligt. Vi gjorde som din kille föreslog åkte iväg på en resa. Men väl där framme kände jag att det förändrade ingenting, och det kändes ännu mer att "tänk skulle jag kunnat dela detta paradis med någon jag verkligen älskade". Trots att jag innerst inne inte älskade honom, tyckte jag dock synd om honom och hade svårt att lämna honom pga det. Andra faktorer som gjorde det svårare att bryta upp var just tryggheten Jag visste att han var en helt ok man, och vi hade iaf varit tillsammans i 7 år! Tyckte att det skulle kännas som om jag kastat bort 7 år av mitt liv ifall man inte gav förhållandet en chans.

Visst var det jobbigt att bryta upp, men redan efter en kort tid så var jag så övertygad om att vi fattat rätt beslut, och att det var något som vi båda mådde bättre av. Förhållandet skulle aldrig blivit bättre, det vet jag med facit i hand och då jag träffade min nuvarande man visste jag nästan direkt att det var rätt.

Hoppas att mitt långa inlägg kan vara till lite hjälp för dig. Skriv gärna i min gästbok så kan vi hålla kontakten. Tycker att du verkar både stark och klok. Det är väldigt bra och modigt att du vågat berätta för din sambo hur du känner. Jag kan inte säga åt dig vad du ska göra eller inte göra, bara att du ska lyssna till ditt hjärta. Det finns ingen garanti för att den andra mannen du träffat är annat än en förälskelse, det får tiden utvisa. Men varför inte ta en paus med din nuvarande pojkvän och känna efter vad du känner, vem du är och vad du vill. Är det meningen att det ska bli ni två, korsas säkert era vägar igen. Varm kram/gosingen

Jo, meningen är att han ska få hjälp med depressionen, men han vill tydligen inte...

Det är verkligen så att alla andra tror att vi är världens lyckligaste, och min sambo trodde det också, på sätt och vis, tills jag började prata med honom om det här. För det är jag som inte känner som jag ska...han gör ju det.

Att resa i väg, som han vill, tror jag inte löser ett dugg...det kanske känns bra just då, men sedan kommer vi ju hem igen och allt kommer att bli som vanligt..

Sen det här med gnistan...jag minns faktiskt inte riktigt hur det var i början...men när jag träffade honom så hade jag ett förhållande, som jag avslutade. (vi bodde långt från varandra och där fanns inte dom rätta känslorna) Men jag kan inte riktigt minnas att jag var himla stormande kär...Kanske i början...men det rullade nog mest bara på tror jag.

Sen vet jag att jag gjort saker mot min vilja i detta förhållandet. Bl.a så förlovade vi oss ett år efter vi hade träffats. Jag var jätte osäker och inte helt med på det, men han tjatade och efter ett tag så gick jag med på det. Tänkte att det spelar ju ingen roll, man är ju samma personer vare sig man är förlovad eller inte. Men det betydde mycket för honom att vi gjorde det.

Känner mig så olycklig inombords...han vill verkligen att vi ska vara tillsammans, han tillochmed funderar på att säga upp sig (vilket jag inte tycker är en bra idé) Tycker ju väldigt mycket om honom, han är en riktigt god och snäll människa som aldrig skulle vara otrogen eller såra mig på ngt annat sätt...Det gör det så svårt...Han är ju perfekt..och jag borde vara lycklig som har en sådan man. Tänker på om jag skulle lämna honom, kanske kommer jag aldrig att få det så bra mer....

Tänker mycket på den andre mannen också..honom är jag nog förälskad i...ordentligt..inte bra, jag vet..Han är i samma ålder som min sambo och har två barn sedan ett tidigare äktenskap..något som jag just nu inte ser som ett problem..
Bara att jag har tankarna på den andre gör att jag känner mig så skyldig, som om jag sviker min sambo, han som är så snäll...och vi som har det så bra...

Förstår inte hur jag ska kunna reda ut min känslor och bestämma hur jag ska göra...

Nu blev det långt...hoppas ni orkade läsa ändå.

JAg kan inte råda dig i vad du ska göra, jag kan bara berätta vad jag gjorde. Jag och mitt ex var tillsammans i 7 år innan jag insåg att jag inte var lycklig. Och när jag väl insåg det så förstod jag också att vi inte hade haft det bra på många år. Vi försökte att ta paus från varandra och bo i sär, men det enda som hände var att jag insåg hur bra jag mådde utan honom. hur vi kvävde varandra.
Personligen så tycker jag att sexlivet speglar ganska bra hur ett förhållande är. Vi hade aldrig så där jättebra sex och på slutet var det pinsamt dåligt. Jag ville inte ens att han tog i mig, än mindre ha sex med honom.

Jag träffade en ny man (med större åldersskillnad än vad ni har :o) och han hade också två barn) medan jag var tillsammans med mitt ex och det var han som fick mig att inse att så här ska ett förhållande kännas och så här rätt ska det kännas när man har sex. Jag var alltså otrogen. Inget jag egentlgen rekomenderar för man mår så dåligt av det, men i mitt fall så fick det mig att inse att jag och exet inte hade det bra.

Nu är jag tillsammans med min nya man och vi väntar barn i december och jag kan bara säga att allting känns så rätt.

TS,

OM ni varit rejält kära under en längre period tidigare så borde det kunna gå att lappa ihop. Men ni behöver verkligen satsa båda två.

Din man är ju deprimerad och har det jobbigt på jobbet, han har kanske inte myckat att förlora på att säga upp sig.

Har ni suttit ner och pratat om vad era drömmar inför framtiden innehåller? Vem vet, detta kanske är det rätta tillfället att bryta upp, flytta till Island och föda upp hästar!

Jag gillar Good News resonemang!
Genom att förändra sin vardag kan man förändra hela sitt liv och sitt förhållande

Om din kille mår bättre av att byta jobb, varför inte låta honom göra det? Även om det innebär lägre inkomst.. Men du, lycka kan inte köpas för pengar!

Med risk för att bli påhoppad, så sticker jag ut tungan..
Är gräset alltid grönare på andra sidan?
Måste den fysiska attraktionen/förälskelsen alltid få styra dominerande?
Är det inte så att det är många olika beståndsdelar som man väger in i ett förhållande?
Lägg de positiva sakerna i en vågskål, och de mindre positiva i en annan.
Försök ta det som ligger i den min mindre positiva och tänk efter, verkligen på djupet.. Vad är det som ligger till roten för detta?
Var ärlig, och försök att ha ett rakt, tydligt och konstruktivt samtal kring problemet.
Jag rekommenderar också tipset från GoodNews -
Bryt upp! Satsa på något annat! Tillsammans!

Satsa på något annat..Sambon har alltid sagt att han skulle vilja flytta utomlands, t.ex Spanien. Flytta utomlands finns inte i min värld!!

Sen är det ju det...jag kan inte riktigt minnas att jag har varit riktigt förälskad i honom...Alltså, jag känner ju förstås någon form av samhörighet med honom..vi fungerar ihop och bråkar inte (aldrig) osv.
Men det känns som om jag saknar något i mitt liv. Livet bara går och jag har inte hunnit med nånting känns det som, och den här känslan av att vara kär, den har liksom aldrig riktigt funnits. Känner mig inte attraherad av min sambo (har inte gjort det på många år) Måste man inte det? Känna attraktion?

Som att bo själv och ta hand om mig själv t.ex..Bott själv har jag bara gjort under gymnasietiden, sedan bodde jag med en pojkvän mellan 19-21 och från 21 - nu, så har jag ju bott med min sambo... Ibland önskar jag att jag kanske hade träffat min sambo senare i livet, t.ex. nu.

Ta en paus och bo isär har jag funderat över, men jag vet att det skulle han aldrig i livet gå med på. Fast det skulle nog vara bra, i allafall för mig, att få reda ut tankarna.

Kanske ska nämna att jag och den andra mannen har haft viss fysisk kontakt...jag vet att det är jätte jätte fel, men så är det.

åhhhh man kan tro att jag det är jag som har skrivt det inlägget TS. Har precis samma problem som du har. Enda skillanden är att jag och min man har ett barn tillsammans och den nya killen har inga barn. Jag har också harft fysisk kontakt med den nya. puss och kram men inge mer. Jag vet att det är otrohet men jag vet inte vad jag känner för min man heller. Ena stunden som är det så rätt att jag vill vara med honom men sen andra stunden vill jag vara med den andra killen. han ställer upp för mej på så många sätt som min nuvarnade aldrig har gjort. han LYSSNAR på mej, och SER mig. Nu ska jag inte gå in på hur det vart så mellan mej och min nuvarnande för det är ju ändå din tråd, men jag förstår hur jobbigt det känns när mannen i fråga är snäll och så.. man vill ju inte såra nån.. :(

Hej!

Ville bara säga att livet är för kort för att göra massa saker fast man inte riktigt vill, även om det kan såra någon. Personligen skulle jag bli sårad om någon stannade hos mig av snällhet/artighet.

Tänk på att man förändras otroligt mycket mellan 21-27 år! Det händer mycket i ens liv och i kroppen på den tiden! Mellan 30-36 händer ju inte lika mycket...så man kan ju förstå om du har växt åt ett annat håll!

Men du behöver ju inte hoppa in direkt i ett nytt förhållande, skynda långsamt! Prova att bo själv, kanske hitta en kvällsaktivitet som du länge velat hålla på med och pasa på att fika en massa med dina vänner!

Njut lite av livet!

Lycka till!!

Anonym (I know): Ja, du verkar ha det ganska precis som jag..

Det är så konstigt...Igår kändes det "som vanligt" här hemma, sambon sa att han mådde ganska bra och vi pratade som vanligt...det är nästan som om han försöker puffa bort att det finns problem..Om man bara inte låtsas om det, så finns det inte. Men det finns...jag vet ju...Det enda rätta vore nog att separera, jag vet ju att även om det känns bra med sambon, så har ju inte några problem försvunnit, t.ex så kommer vi att ha lika lite sex som förut och det kommer inte att var fantastiskt bra, det har det aldrig varit (möjligen i början) Mina känslor för honom kommer kanske inte heller att förstärkas, jag vet inte.

Men hur sjutton gör man om man vill separera? Vad säger man? Har nästan tänkt att berätta om den andre, att jag har känslor för honom(min sambo vet vem han är även om dom inte pratar så ofta) Det var faktiskt jätte nära häromdan, när han frågade om vi hade ngt ihop, och jag ljög....och sa nej...Fast jag vill ju inte såra honom...och han skulle hata mig om jag berättade.

Så hur ska jag göra? Bara säga att jag vill ha en paus och bo själv? (vet att han skulle bli lika ledsen för det) Berätta om den andre?

F-N vad svårt!!! Min mamma sa för ngn vecka sedan att hon och pappa hade pratat om oss. Dom kom fram till att dom inte trodde att vi skulle vara tillsammans hela livet...undrar varför dom tycker så?

Mina känslor lever verkligen ett eget liv just nu..upp och ner...hela tiden..

Ja precis så är det idag hos mej. Den andra killen har åkt bort så jag ska inte träffa honom nu några dagar och helt plötsligt känns det jätte bra idag mellan mej o mannen. Men jaf vet ju att problemen kvarstår. åhh jag vet inte helle vad jag ska göra. ena dagen känns en ena rätt.. andra dagen, den andra... :(