Min mamma har bukspottscancer

Beklagar den dåliga nyheten. Min mamma dog 2006 i cancer, som började just i bukspottskörteln. Den spred sig snabbt, det tog 3 månader från diagnos tills hon dog.
Så det råd jag vill ge dig är att ta vara på denhär tiden ni har, försök lägga så mycket annat åt sidan som du kan, och tillbringa tid med henne. För det brukar tyvärr gå snabbt när det är just i bukspottskörteln.

Men kom ihåg att ta hand om dig själv också! Själv gjorde jag misstaget att pendla mellan jobbet och mamma så jag inte ens hann äta, vilket gjorde att jag gick ner åtskilliga kilon under den korta sjukdomstiden. När det blev dags för begravning hade jag problem hitta kläder i affären, allt var för stort för mig. Hoppas du hittar styrkan i att orka med den svåra situationen!

Det första jag vill säga att jag beklagar jätte mycket och skickar dig massa kramar.
Jag har förlorat min mamma i juli 2008. Hon fick diagnosen livsmodershalscancer i februari 2007. Jag fick min dotter i mars 2008 och är glad att min mamma fick åtminståne se henne och hålla i sin famn.
Cancer är en vidrig sjukdom och det är bara så orätvisst att så många underbara människor drabbas av den.
Hoppas du fnner styrka att gå genom det. Är det något du undrar eller vill fråga mig tveka inte oc maila i min inbox eller här i tråden jag svarar gärna.

Beklagar din mammas sjukdom samt alla som finns runt henne...

Min mamma var 63 år och hon hade de sista två åren kanske klagat på smärtor i magen.. Trots misstanke om cancer o noggranna kontroller så hittade man ingen förrens i slutet av feb 07.. De hittade då två st små tumörer i bukspottskörteln och en undersökning om vilken typ osv gjordes. Som nästan alltid med bukspottskörteln så hade den tyvärr redan spritt sig till levern och det fanns då bara cellgifter som kunde bromsa upp det lite...

Jag följde med mamma till sjukhuset en gång i veckan på cellgifter men den här sjukdomen är tyvärr så jävla grym o det bet inte så mkt så under våren bestämdes att man skulle avsluta cellbehandlingen och försöka skapa så bra tid som möjligt...
Mamma var hemma till juli då hon inte klarade av att vara hemma mer och pappa inte klarade av situationen...

Mamma gick ner i vikt hela tiden och hade svårt att äta men jag tycker ändå, trots att man såg hur trött hon var att hon tog tillvara på tiden så mkt som möjligt..
Den sista veckan gick fort och efter att ha legat inne på sjukhuset i 6 dagar så somnade hon in.
Jag hade satt ihop två sjuksängar och låg i den ena brevid henne och höll i hennes händer när hon somnade in vilket känns idag väldigt bra!

Jag var gravid när mamma dog med första barnet och mamma skulle gå i pension året efter.. Fy fan vad arg o bitter jag har varit o fortfarande delvis är att hon inte fick träffa min underbara dotter och att hon inte fick ha en skön pensionstid.
Mamma var genomsnäll o har alltid tänkt på alla andra före sig själv, en genuint snäll människa o man blir så arg när sånt här händer...

Jag kan inte säga så mkt mer än att ta tillvara på tiden som är! Var med din mamma, hjälp henne med saker och visa på alla sätt du kan att du älskar henne!
Alla är så olika.. En del vill inte alls prata om döden och en del sjuka tycker det är jättejobbigt när omgivningen inte pratar om det..
Försök kolla hur just din mamma vill ha det och utgå från det!
Jag hade läst på mkt om sjukdomen och förstod att det skulle gå fort men jag fattade nog inte riktigt ändå förrens hon var borta och idag hade jag kunnat ge en miljon bara jag fick ge henne en kram.

Bara va med din mamma och försök att göra varje sekund till en livsnjutning! Kram

Ni anar inte vad fint det är att få gensvar från er alla! Jag kom precis hem från att hälsat på min mamma i stockholm och hon ser chockerande frisk ut!
Jag har inte esett henne sen i Aug och även om jag pratat med henne dagligen och vet hur dåligt hon mår så var det ändå en smärre chock att se min mamma se så "normal" ut. Men såklart... Hon är trött och slut. Hon har fått morfinplåste nu som tar ganska bra. Hon slipper ta hästdoser med morfin tabletter var 4:de timme och det känns bra då hon själv säger att hon inte känner att hon är så beroende i sitt sociala liv att agera efter "medicinklockan".

Metastasen på levern visade sig vara av samma stamceller som cancern i bukspotten. De har bestämt att hon ska få börja med cellgifter efter juhelgerna så hon slipper riskera att må dåligt just över dem. Cancern står för tillfället stilla och har inte växt något sen i September så doktorn sa att de kan vänta med behandlingen.

Mamma är en sån cool mamma :) Hon har alltid varit min källa till skratt och uppmuntran när livet sugit och allt känt jobbigt. Henne har jag alltid ringt till när jag haft behov av att vädra känslor och det känns så konstigt att hon inte kommer att finnas där på andra sidan luren snart.. Hon är en klippa för många i hennes familj och omgivning och de äldre på hemtjänsten där hon jobbat som en sol trots att hon kunnat gå i pension för länge sedan, kommer hon att också bli saknad, det är hon redan. Hon kommer att lämna ett stort hål i mångas liv när hon lämnar oss och mamma säger att hon är ändå tacksam för att hon får tid att säga adjö.

Vi pratade om sjukdomen som alltid, med en gnutta humor och allvar. Mamma har accepterat nu att det inte är långt tid kvar och hon tar att jag blir arg och ledsen, precis som "Catinkan" säger, Hon är bara 67 och hon har ju för F_N precis börjat leva sitt eget liv nu och ska njuta de sista 20-30 åren av att bara finnas!! Mamma gråter ibland och känner sig "lurad" men så i nästa stund tårkar hon tårarna och säger att hon har gjort så mycket ändå och hon har fått leva att se sina barn och barnbarn födas och växa och nu har hon t.o.m hunnit se sitt bar-barns-barn föddas :) Men visst känns det hela surrealistiskt! Min mamma ska ju leva för alltid ju!

Nästa steg är julen. Vi ska alla packa ihop oss i bilen och åka ner och fira den med henne och hennes man. Jag hoppas hon får må bra denna ganska säkert sista julen..

Jag är dock orolig för hennes sista tid och vet inte riktigt hur jag ska försöka ordna det. Hon känner ju alla inom hemtjänst och i det lilla samhälle hon bor i. Hon vill inte bli "skött" av sina vänner när hon blir för sjuk för att ta hand om sig själv och hon vill inte dö på sjukhus som hon känner nu. Jag fuderar på om jag då kan ta ledigt från mitt arbete och åka ner och ta hand om henne, men det får vi ta tids nog antar jag.

Tack igen för alla fina ord från er alla. Det värmer och tröstar att veta jag inte är ensam om att gå igenom den här mardrömmen som anhörig..

Jag tycker att du fundera på att skicka in en ansökan om närståendepenning (80 % av lönen) till försäkringskassan.
Då har du (och eventuella syskon) sammanlagt 60 dagar att ta ut för att vårda henne i slutet. Du behöver hennes personnummer och ett läkarintyg. Din mamma måste skriva under på att hon samtycker till vården.