Rätt eller fel att intala sina barn att tomten finns?

Vår unge knäckte redan andra julen att det var mormor som var tomten. Men det spelar ingen roll, hon "tror" på tomten iaf. Och inte gör det någon skada. Det hör till.

Det är en del av barndommen tycker jag....Skulle någon av barnen upptäcka att det inte är sant hade jag självklart berättat sanningen.

Det är väl harmlöst att lura barn att tro på tomten? När jag var fyra (tror jag) listade jag ut att tomten inte fanns, men det dröjde tills jag var kanske elva innan jag knäckte att även Gud och Jesus var påhittade figurer.

Det är en del av barndomen. Jag minns fortfarande känslan att på julafton springa och titta i fönstren efter tomten. Spänningen och allt det. Det är så magiskt när man är liten och fortfarande tror. Jag tror inte heller barnen tar någon skada av det utan förstår nog varför man vill ge dom den glädjen. Iaf förstår min 11 åring det och hon är inte arg eller besviken att vi "ljugit/hittat på". Jag saknar den tiden då det var så magiskt med julen, tomten m.m.

Ah ja, det är en del av barndomen det där... Gud vad trist det verkar vara att vara sådär korrekta som vissa är. Vi skulle aaaaldrig ljuga för barnen om nåååågonting.

Båda barnen tror på tomten, 6 och 4 år, men sonen hade tydligen hört på skolan att tomten kanske inte var på riktigt. Nähä sa jag, där ser man. Fast sonen trodde att tomten fanns iallafall.

Tids nog kommer dom på det där med vem som gömmer sig under luvan (jag var 6 år), och då är det inte med mer det.
Jag tror inte att dom får någon existensiell kris eller tillitsproblem av denna vita lögn när sanningen kommer fram. Jag/vi värderar barnens glädjen över tomtens "existens", pirret inför mötet på julafton, det spännande, lite läskiga fast härliga osv högre än sanningen i detta fall.

Jag förstår inte varför så få tror på tomten men alla vill lära sina barn allt om dinosaurier.. Tomten är väl lika riktig som dinosaurierna. Båda har funnits på riktigt men båda har blivit helt förvridna och hittepå.

Fram för mer tro på tomten!

Någon gång under min förklaring om skillnad på sagor och verklighet när dottern var rätt liten kom det här med påhittade individer upp. Påskharen, tomten, tandfén, älvor, troll, monster, osv.
Jag har svårt att säga att sådana finns, är tomten sann kan det ju vara sant att det finns spöken och monster.
Jag och dottern har i alla fall kommit överens om att sagofigurer inte är riktiga, utan om man ser dem är det personer som är utklädda, men det är som en teater och när man pratar om det med andra så ska man låtsas som om det är på riktigt. Det är vår lilla hemlis alltså.
Senaste dagarna har vi pratat lite om att nu har tomtenissarna fullt sjå att hjälpa tomten, ibland blinkar hon till mig när vi pratar om det som ett tecken att vi spelar ett spel, och ibland verkar hon ryckas med av "historien". Det funkar jättebra för just henne och mig, och jag upplever inte att hon saknar någon magisk känsla.

Vi säger nog varken det ena eller det andra. Alltså, jag säger inte att tomten finns eller att tomten inte finns. Jag ska väl inte säga att jag svarar undvikande, utan på de frågor som dyker upp i ämnet så svarar jag på sätt som inte säger ett dyft om just tomtens existens. Använder motfrågor som "vad tror du själv?" eller liknande vid behov.

Men tja, om han frågade mig om tomten finns och det var uppenbart att han tvivlade och verkligen ville ha klarhet, så skulle jag nog svara ärligt och rakt.

Vad han egentligen tror? Det vet jag inte helt säkert.

Själv kan jag inte minnas att jag nånsin trodde på tomten. Det var mer som ett spel som alla spelade med i - man låtsades tro för att det skulle vara så. Men jag kan ju inte säkert svara för långt tillbaka det var så.

äh, skitsamma barnen kan väl få tro det, dom lär ju inse att han inte finns så småningom och vad jag vet är det inget större trauma.

Tror verkligen barn att tomten finns? Det trodde aldrig jag. Men jag gillade tomten ändå.

Det är ju inte så realistiskt att en hjärtinfarkts-gubbe hinner runt till alla i hela världen. Jag räknade ut att hans hud typ skulle skalas av av hastigheten.

Ingenting verkade logiskt.

Men jag kommer nog bete mig mot sonen som att tomten finns, men den dagen han frågar mig tänker jag inte intala honom att tomten finns, utan mer kanske "vem vet?" eller nåt.

Sen får han använda sitt rationella tänkande och inse det ologiska med det hela.

Ville så desperat gärna rösta på: "Jag tror på tomten och det kommer mina barn också göra!"
Men det blev:
"Vi kommer ha tomte men berättar att han ej finns på riktigt."

Jag är inte emot att andra gör det men för mig skulle det kännas helt främmande att panta i ungarna att tomten finns på samma sätt som det känns helt främmande att panta i dem att Gud eller Harry Potter finns. Jag ser helt enkelt inte poängen med det. Tomten är någon som klär ut sig och spexar - det blir liksom kul och spännande ändå.

Klart att barnen ska få tro på tomten! Våra barn på 5 respektive sju år tror fortfarande. Men den äldste börjar nog bli lite misstänksam. Vi ska åka upp med dem till Tomteland i Mora i helgen så de får träffa honom och se var han bor. Och så ska vi smuggla med ett paket som från tomten som vi ska smussla fram på nåt sätt så de kan hitta det i stugan efter Tomteland och så står det på paketet: tack för att ni kom och hälsade på mig - hälsningar tomten. Kommer nog att bli lyckat. Tvivlar på att äldste sonen kommer tro på tomten länge till, så man får passa på så länge det går.
=)

Jag tycker det är fel att inte tala sanning, vi vuxna är ju allt barnen har. Varför ska vi då inte säga som det är?

Röstade på annat...

Så länge barnen själva tror på tomten och tycker att det är spännande att vänta på honom etc, ser jag ingen anledning att förstöra julen för dem genom att försöka förklara att tomten finns inte. Tids nog blir de äldre och slutar tro av sig själva

Mängder av människor lär sina barn att tro på Gud eller Allah eller vad de nu tror på. Vad är egentligen skillnaden? Jag menar, varken Gud eller tomten kan bevisas vetenskapligt...