Min "bästa" kompis har sagt upp bekantskapen med mig
Hon har efter över 10 års vänskap valt att inte ha mig som kompis längre. Det är tungt att veta att hon efter hela den här tiden tyckt att jag bara har utnyttjat henne, att jag bara tänker på mig själv och är egoistisk. Jag har gjort allt för henne. Det är mig hon har kommit till när hon har mått dåligt, det är mig hon har kommit till när hon har behövt något. Jag skulle och har aldrig utnyttjat henne, inte medvetet från min sida ialf. Hon är den som jag har litat till 110% på Hon var den som stöttade mig och hjälpte mig med min dotter när jag separerade med hennes pappa. Det var en jobbig separation men min vän fanns där för oss och ställde upp med mycket. Jag trodde ju givetvis att hon ville hjälpa mig, att hon gjorde det för att hon ville. Men hon säger nu att hon kände sig tvingad att hjälpa mig med dottern och att hon inte alls ville det igentligen. Vi levde nästan som i en par relation jag och min kompis (fast inget sexuellt eller känslor på det viset) och det blev att hon fick en stor roll för min dotter. Varför sa hon aldrig något, varför väntade hon i flera år med att nämna det? Kan man verkligen spela någon man inte är under så lång tid som hon har gjort? Jag känner mig väldigt blåst på en vän jag trodde jag hade men som visade sig vara någon annan. Allt kul vi har gjort i hop, allt vi har upplevt tillsamans, alla minnen. Hon krossade dom och en vänskap på mer än tio år, över 15 minuter på telefon. Hon gapade och skrek saker som jag inte önskar min värsta fiende att behöva höra. Det som är så skönt är att jag vet hur mycket jag har ställt upp på henne. Jag har behandlat henne som min egen syster. Jag har aldrig sagt ett ont ord om henne och kommer inte göra det heller. Men jag mår så dåligt över att den person jag tytt mig till och som jag litat på i alla lägen, inte är den jag trodde hon var
