Föräldra-uppfostran?

Prata med Bvc för dom kanske kan hjälpa er till en föräldra kurs för trosiga barn.. Jag gick en sådan kurs där jag bor på ett ställe som heter Familje enheten .. En kurs som varade 14 ggr .. OCh det ändrade mitt liv med min dotter .. Och jag fick det tipset av min bvc sköteska... Kolla med eran så kankse ni har någon sådan i närheten av eran hemstad...

Du är inte ensam! Skuldbelägg dig inte, det blir inte bättre av det. Läser du böcker? Det finns flera bra böcker som berör barns utveckling, uppfostran, trots, gränsdragning m.m. På rak arm kan jag tipsa dig om Trotsboken av Malin Alfén & kristin Hofsten samt Att sätta gränser av Bengt Grandelius. Du kan säkert hitta en hel del matnyttig kunskap, tips, råd och tröst i en "vanlig" barnläkarbok också. Jag tycker det är skönt att läsa för då förstår jag att jag faktikt fungerar helt normalt som färöder. Jag blir skitarg ibland, gråter ibland för att jag känner mig oduglig som förälder, är trött och lettretlig osv osv och det är ALLA föräldrar ibland. Inget konstigt alls. Det är bara det att man inte vågar erkänna för sin omgivning utan håller skenet uppe när man är hos andra eller när någon frågar hur man har det. Våga erkänna för t.ex. dagispersonalen, dina föräldrar, svärföräldrar, bvc, vänner osv att du tycker det är jobbigt och har svårt att hantera situationen. Det finns många goda råd att få från andra och kanske bara en stöttande kram kan räcka ibland. Du kommer aldrig att kunna undvika gräl och tjat. Det tillhör barnaåren, sorgligt men sant. Det du kan göra är att noga välja dina strider. Det har vi fått börja göra när det känns som vi bråkar och tjatar om allt. vad tycker du/ni är viktigt? Inte slåss? Klä på sig själv? Inte skrika? Inte springa inomhus? Inte säga fula ord? Gå och lägga sig utan tjafs? Välj ett par saker ni tycker är viktigt hemma hos er som får vardagen att fungera bättre så och börja där. När dessa rutiner sen sitter kan ni jobba vidare på ett par till.

Jag trodde att jag hade "lugnet själv" i mig. Ända tills jag nu varit helt (och då menar jag helt) själv med en snart treåring och en spädis i tre veckor i sträck. Då inser jag att mitt tålamod och mina nerver inte alltid lirar som de ska.

Pust vad jag kan bli arg på treåringen. Hon är i värsta trotsperioden. Jag "hotar" och "straffar" också. Men det jag hotar med är att jag kommer och tar på henne själv om hon inte tar på sig kläderna innan jag räknat till tio. Och under tiden jag räknar så hinner jag coola ner mig lite för att inte vara så arg när jag börjar med kläderna, samtidigt som hon ofta börjar själv då.

Straffar gör jag om jag säger att hon får ett tuggummi om hon tar på sig snällt. Gör hon inte det så får hon inget helt enkelt.

(nu skriver jag bara om påklädningen som varit ett problem, då hon hela tiden ska göra annat och tittar på mig med ignoranta ögon).

MEN jag försöker att vara med henne så mycket som möjligt, både när minstingen är vaken och sover (så att hon inte förknippar endast hans sovatid med egentid med mig). Och jag säger ofta till "spädisen" att: nu får du vänta, jag håller på med tjejen osv. osv.

Men nog känner jag mig som dr jekyll and mr hyde och funderar om det är så bra. Man är gullig och glad en sekund och blir arg nästa..

Det är ju på sätt o vis skönt o höra att det finns fler som känner samma!

Idag har jag verkligen TÄNKT mig för hela tiden och som Emmli 84 skriver; valt mina strider. Det är ingen enkel sak men kanske det kan gå om man tar ett steg i taget. Jag ska kolla efter nån bra bok o hoppas att jag kan ta den till mig. Tycker ofta det är svårt att få till i praktiken bara, det låter så bra men blir inte likadant i verkligheten alltid...

Jag tar gärna emot fler tips o idéer men tackar för de jag fått!

Hejsan!

Ja, TS-kan bara konstatera att jag känner precis som du. Vi har den värsta tiden ever nu och har pågått i stort sett hela hösten. Sonen är 3½ och dottern 1 år.

Just nu är vi verkligen inne i en fas så mina nerver håller på att tryta i stort sett hela tiden. Och jag hatar att jag beter mej såhär. Tänker på detta varje minut!!

Som någon skrev här så måste man välja sina strider. Det borde vi också göra men när man t.ex. stått och kokat länge och alla sätter sej till bords medan en börjar springa runt o skrika för full hals så känner jag att den striden måste man ta, för maten måste ju ätas o vi andra måste få matro. Eller när jag sagt åt sonen att nu ska han börja ta på sej ytterläderna för att vi ska gå ut men ännu när jag själv står i dörren påväg ut har inget hänt och då bildas en ny strid. Eller när han jämt o ständigt (så fort han får en chans) knuffar, bråkar och river i sin lillasyster så MÅSTE jag/vi ingripa och då blir allt igen väldigt negativt för honom samma sak varje kväll vid läggdags, då springer han helst o gömmer sej och spexar runt hur mycket som helst, så då blir det igen en strid eftersom han aldrig lyssnar på vad vi säger så vi bär honom i sängen och hotar o är arga. Detta gör mej så ledsen så jag går i bitar. Att välja sina strider är inte heller lätt när man har en riktig busunge till kille. Så tyvärr han jag inga tips för jag vet inte själv hur vi ska börja ta itu med vårt problem.
Men kanske vi kan stötta varandra?!

Jag har hört mycket gott om föräldrakurser som bl a Familjeenheten har. Bra för föräldrar som inte orkar behålla lugnet och behöver verktyg.

vildamatilda skrev:

"Prata med Bvc för dom kanske kan hjälpa er till en föräldra kurs för trosiga barn.. Jag gick en sådan kurs där jag bor på ett ställe som heter Familje enheten .. En kurs som varade 14 ggr .. OCh det ändrade mitt liv med min dotter .. Och jag fick det tipset av min bvc sköteska... Kolla med eran så kankse ni har någon sådan i närheten av eran hemstad..."

Om ni hatar hur ni uppför er, sök hjälp. Försök att göra på andra sätt. Det är barnen värda.

Mella80, får din 3-åring vara med och duka? Hjälpa till och känna sig duktig? Kanske t o m göra något med maten (skära gurka?) så att han kan känna sig stor, duktig och delaktig till skillnad från all negativ uppmärksamhet han får.
Är han svartsjuk på sin lillasyster eftersom han knuffar henne? Får han egentid med bara sin mamma eller/och pappa utan systern att göra roliga saker?

Vid läggdags, läser ni saga för honom? Ligger och myser och pratar med honom så han får varva ner innan han skall sova?

När ni skall iväg och han skall ta på sig kläderna så har jag sett sådana som använder äggklocka och gör det till en tävling att se hur snabbt han kan få på sig kläderna, och sedan väldigt mycket beröm. Har ni prövat det?

När du beskriver hur han uppför sig så låter han inte som om han känner sig riktigt uppskattad för den lilla underbara kille han naturligtvis är. Låter som om han bråkar, skriker och har sig för att få uppmärksamhet.

Jag var plastmamma åt en liten kille på 4 år som gjorde ungefär som du beskrivit. Han sprang omkring och skrek, rev ner saker, kunde inte sitta vid bordet utan att springa omkring och söla med maten och spelade pajas så andra barn tyckte han var konstig.

Han sökte uppmärksamhet. Hans mamma hade en bebis som tog mycket av hennes tid och han var lite satt åt sidan. Hans pappa jobbade mycket. Lillkillen fick vara med när jag lagade mat och stolt talade om för sin pappa att det gröna i köttfärssåsen hade han skurit, paprikan. Han sprang inte omkring längre och satt glad och stolt och åt. Han fick även vara med och duka något som hans mamma också uppskattade när han kom hem till henne.
Vi gjorde påklädning till en tävling som han tyckte var jättekul och skyndade sig att klä på sig så fort som möjligt.
Det blev alltid en lugn sagostund vid läggdax så han fick varva ner. Han blev en lugnare, gladare stolt liten kille och vi alla fick en trevligare tillvaro.

Jag hoppas att du lyckas bryta detta så att ni alla kan må bra. Alla barn är värda en lycklig barndom.

Jag införde belöningssystem. För mig, inte för min son. För precis som du så insåg jag att det var mitt beteende jag ville förändra.
Varje gång jag lyckades hålla huvudet kallt och lösa en konflikt på ett bra sätt fick jag ett kryss, och fem kryss= choklad!
Happy.

Allvarligt talat så fungerade det utmärkt och snabbt för att bryta mönstret, och jag kan använda det igen när det behövs.

Det som fungerar bäst för konfliktlösning här hemma är:

1: Föräldrar ska äta och sova så mycket som möjligt, en hungrig och trött förälder är en dålig förälder.
2: mellanmål är inte så dumt för barn heller
3: planera dagen - när jag har en plan flyter det på bättre. Först frukost, sedan ut, sedan fixa ditten, datten, leka lego, titta film etc, vad som helst bara jag har initiativet dåliga dagar så reder vi oss. Bra dagar kan vi bara slöa runt och göra ingenting och allt fungerar bra ändå.
4: När konflikten kommer, försök hålla huvudet kallt. "Sänk dig inte till den nivån!" som en psykolog jag känner sa till mig när jag berättade att jag börjat skrika när sonen börjat skrika och jaha, nej, det blev det ju inte bättre av ALLS. Varpå jag ändå kom försent till jobbet. För oss fungerar det bäst att säga "skrik inte, prata med mig! Berätta vad du vill så att vi kan försöka kompromissa!" Det är lika mycket en påminnelse till mig, jag kan oftast hjälpa sonen med att reda ut vad han vill och varför, då blir det lugnare även om han blir besviken och arg när han inte får allt som han vill ändå.
5: ffa: se inte konflikten som ett misslyckande. I den här åldern handlar trots allt mycket om att ens barn ska lära sig hur man gör när man bestämmer, hur man förhandlar, hur man löser en konflikt, vem som får bestämma osv. Jag tror att det är nu vi lägger grunden för hur vi ska lösa våra konflikter i tonåren, när barnet är stort och testar de strategier som det lär sig nu. Lättare att ta sig igenom bråken utan en ömsesidig härdsmälta då!

Har läst lite i tråden och det är våldsamt skönt att se att man inte är ensam. Jag har en 2,5-åring och en 9-månaders. Båda pojkar. Den äldste är vild och har svårt att sysselsätt sig själv. Han kräver mycket och i bland blir jag tokig! Han kastar saker när han blir arg eller får en tillsägesle. Gärna hårda saker, på mig. Eller så slåss han eller knips superhårt. Häromdagen hade vi det värsta grälet ever och jag fullkomligt tappade ALL behärskning och vrålade och skrek som en galning. Han skrek lika mycket och knep mig otaliga gånger i armen så att det blev märken som fortfarande är kvar. Jag sa saker jag bittert ångrar och lät honom stå och skrika utanför ytterdörren halvt påklädd i några minuter för att kunna hämta andan och lugna mig. Det var det sjukaste jag varit med om. Efteråt när vi båda lugnat oss och gråtit hejdlöst mycket tillsammans kändes det hemskt och jag ville bara spola tillbaka tiden och får det ogjort. Samtidigt var det en positiv upplevelse då jag för första gången insåg att jag varit för slapp med hans i bland våldsamma beteende. Jag var tillsammans med några andra mammor när detta hände och de sa att han def går för långt och att de aldrig hade accepterat det. Jag såg att det är JAG som tillåtit det och att det är JAG som måste hjälpa honom att hitta andra sätt att deala med ilskan. Jag jobbar fortfarande på lösningar och hoppas kunna guida honom i rätt riktning. Men visst gör han å jag varandra tokiga. Han går inte på dagis, ens 15 h i veckan så vi tär på varandra rätt bra.

Blev visst lite som en confession på typ AA eller motsvarande, ha ha!

Frankie skrev:

jag fullkomligt tappade ALL behärskning och vrålade och skrek som en galning. Han skrek lika mycket och knep mig otaliga gånger i armen så att det blev märken som fortfarande är kvar. Jag sa saker jag bittert ångrar och lät honom stå och skrika utanför ytterdörren halvt påklädd i några minuter för att kunna hämta andan och lugna mig. Det var det sjukaste jag varit med om.

Det är som att läsa om två barn. Är du inte vuxen? Stackars barn. Sök hjälp.
Barn förtjänar en lycklig barndom utan omogna mammor som inte lärt sig behärska sig. Ha ha va? Kul att säga saker till små barn som man ångra bittert?