ADHD, jag hatar diagnoshelvetet!
Föreställ dig att du i dag bestämt dig för att plocka upp leksaker som ligger slängda på golvet. Du börjar med att ta upp en liten plastbil och ska lägga den i leksakslådan, men på vägen dit ser du plötsligt en tidning på soffbordet. Du upptäcker något intressant på tidningens omslag och tänker att det måste du genast läsa. Om du ska läsa tidningen vore det ju gott med en kopp te så du fyller vattenkokaren och tar fram en tepåse. När vattnet kokar upptäcker du att du borde torka av köksbordet. Du tar en trasa och börjar torka av bordet. När teet är klart tar du tidningen för att gå och sätta dig i soffan, men på vägen mot soffan ser du att det är en himla röra i bokhyllan. Du sätter koppen på hyllan och börjar sortera bland böckerna. Leksakerna har du redan glömt bort.
Att när jag känner att jag egentligen skulle hållit käften så bara babblar jag på, vräker ur mig de mest avskyvärda saker till dem jag älskar mest.
Jag hatar mig själv.
Detta är jad, jag och min ADHD.
Jag hatar den, jag hatar att just jag skulle behöva drabbas.
Mina barn och alla i min omgivning drabbas av min jävla satans helvetes förmultnande, egoistiska, slemmiga, avskyvärda äckliga ADHD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!