Ensamstående föräldrar i Umeå

Jag kan ju börja med att berätta lite om mig och min son.. Sara heter jag och är nyfyllda 25 år, jag fick min son Jonah när jag var 23 år så han blir alltså 2 år i vår. Jag och Jonah bor i en fin 3a på Västra Ersboda där vi trivs hur bra som helst, han går på förskolan Ersdungen och jag är helnöjd med dagiset och personalen.

Jag blev gravid trots minipiller med en kille jag dejtade, så vi var inte riktigt tillsammans.. men jag klarade verkligen inte av att göra abort, trots att han ville det. Så jag gav han två val, att antingen vara delaktig eller att inte vara det, och han valde det sistnämnda.. Så jag har varit ensam sen graviditetens start och är det fortfarande.

För tillfället gör jag absolut ingenting om dagarna.. Förutom att tvätta och städa hemma då :P Jonah går på dagis varje dag, och jag börjar eventuellt plugga i vår till undersköterska. Jonah är en aktiv och väldigt nyfiken kille som det är full fart i varje vaken stund.. Pillar och undersöker allting, och så har han varit ända sen han föddes.

Ja, det var väl lite kort om oss.. Hoppas fler hänger på här :)

Bra initiativ! Jag hade tänkt starta en sån här tråd... är också ensamstående i Umeå, dock inte helt själv som du men pappan till min dotter bor i Luleå så jag har henne all tid förutom varannan helg. Jag kommer inte härifrån Umeå och de flesta (få) jag känner har intakta familjer och spenderar tiden med att umgås på helgerna, blir lätt ensamt. Så, jag söker andra i samma situation som man kan träffa tillsammans med barnen och göra olika saker tillsammans. Träffas ju gärna utan barn också givetvis... :) Min dotter fyller 3 år i februari och vi bor på Marieberg. Hon går på dagis på Ålidhem och jag jobbar på universitetet sen i augusti.

Kommer du från Luleå eller? Hur gammal är du? Och vart på Marieberg bor ni?

Ja, det är det jag söker också.. andra i liknande situationer att umgås och byta tankar med, som kan förstå en :) De flesta av mina vänner som har barn bor ju med pappan och är en fin familj.. Så dom kan ju inte förstå mig lika väl (vilket jag såklart inte klandrar dom för) som andra ensamstående kan.. :)

Nej jag kommer från Sthlm ursprungligen. Träffade en kille från norrland och vi flyttade till Luleå för att han fick jobb där. Sen när vi separerade flyttade jag ner tillbaka till Umeå för jag fick jobb här. Han är väl på väg tillbaka ner men vem vet när?? Jag är 36.
Mina vänner som har intakta familjer tycker att jag är en superwoman och ja, haha på något vis är man ju det när man måste fixa allt själv hela tiden. Sen jag började jobba heltid i augusti har hon även ommit in i 3-årstrotsen så det är mycket på samma gång och många gånger känns det som att man kämpar i motvind. Sååå jobbigt att få ihop vardagen och utan avlastning är det inte alltid så käckt.
Har du familj o så här?

Jag bor i Örnsköldsvik så det är en bit ifrån Umeå.
Men fortfarande grannstaden.
Jag är 24. blir 25 i april. jag var gift och väntade vårat andra barn när han beslutade sig för att han inte var lämpad som pappa och lämnade oss.
Bara så där pang bom en dag,
Jag bodde då nere i Arboga och flyttade de 60 milen hem till övik igen.
Nu är jag ensamstående på heltid med min son som nyss blivit tre år och min dotter som blev ett år i aug.

Aha okej okej.. Vart i Stockholm kommer du ifrån? Jag har halva släkten där nere, mamma bodde där när hon var yngre.

Jag är ju arbetssökande, så för mig är det inte lika jobbigt att få ihop vardagen.. Och i januari börjar jag plugga, men valde att göra det på distans, så Jonah inte behöver ha så långa dagar på dagis. Men jag känner igen det där med avlastning.. Det är inte det lättaste att få sig lite egentid, förutom på kvällarna, men då är man ju så jäkla trött (i alla fall jag). Vad jobbar du med?

Familj har jag inte här i Umeå, men mamma och hennes man (Jonahs mormor och morfar) bor i Vännäs.. så det är ju inte sådär jättelångt bort som tur är. Och dom brukar kidnappa Jonah nån helg då och då, det blir väl ca var fjärde-var femte månad kanske.. Så man själv får sova ut och ladda batterierna lite, men förutom det så har jag aldrig barnvakt. Men jag känner inte sånt stort behov av det heller faktiskt :)

Oj vilken chock det måste ha blivit för dig.. Och kan tänka mig att det var svårt att hantera både chocken och alla känslor. Hur har det gått för dig efter allt? Och hur är kontakten med pappan idag?

Det går rätt fint faktiskt.
Visst är man hel slut på kvällarna. dom är i en otroligt dryg ålder nu testande och trots.
bråk och skrik.
Nu har vi alla legat sjuka en tid så man känner att man lever när man är uppe och springer dag som natt trots att man har feber själv.
Har precis kommit ifrån min mammaledighet nu så barnen har börjat dagis.
och Jag ska börja en svetsutbildning till årsskiftet.
Så troligen kommer jag kunna försörja min lilla familj inom kort.
Vill gärna tro det iallafall.
När han stack hade jag ingen utbildning, inget körkort, gravid.
Kände mig lite desperat just då.

Han flyttade efter oss, ville komma tillbaka till mig.
Dum som jag var lät jag honom men efter någon månad lämnade han mig igen då för en annan två barns mor.
Han bor kvar i övik men hyr ett litet rum på en fhs.
så lämpligt nog för honom kan han inte ha barnen sovandes hos honom.
Han kommer och hälsar på dricker en kopp kaffe och far hem hem igen en gång varannan vecka.
Skyller på att han har så mycke att göra.
Innan 2010 är slut är jag rätt så hundra på att han har flyttat söderöver igen.
Och jag tror det är bäst.
Han gör barnen förvirrad.
då är det bättre att inte träffa honom alls.
Skilsmässan gick igenom nu och jag får ensam vårdnad tack o lov.

Åhh,va kul att se några Umeå-mammor!Ö-vik funkar naturligtvis också.

Jag bor i Sävar strax utanför Umeå med min dotter som fyller 4 i januari.
Jag har henne på heltid och så har det varit sen jag var i sjätte månaden.

Jag kommer från västerort, Hässelby/Vällingby. Var på väg att flytta neråt igen men det satte exet stopp för, men jag är helnöjd över att bo i Umeå så inte för det. (jag slapp iaf att bo kvar i Luleå... helveteshålan nr 1!)

Jobbigt att bli lämnad... det var jag som valde att separera så jag visste vad jag gav mig in på. Men det går inte att leva med någon som är obrydd och oengagerad i allt... det går för mycket energi. Livet är för kort för att slösas bort på någon man inte är lycklig med, bättre att gå vidare och i så fall kämpa på. Jag tycker nog att föräldraskapet/ensamheten var lite enklare innan jag fick jobb och hon kom i trotsen, men jag antar också att det går upp o ner det där. Det tar ju ett tag att komma till ro efter en massa förändringar.