Är mina krav på partner för höga?
Beklagade mig litet inför en väninna över telefonen under kvällen över hur svårt det är att hitta rätt parntner. Alltså äkta kärlek som alltid finns där för mig men som även accepterar och älskar min son. Efter att ha lagt fram i korta drag vad det är jag letar efter i en man så häver hon ur sig att jag aldrig kommer att hitta någon med mina höga krav. Om jag inte sänker mina krav menar hon att jag kommer att dela mitt liv med en begagnad skyltdocka från Dressman och det låter ju lite deprimerande.
Min son är 3 år och hans pappa avled innan förlossningen så han har aldrig varit med i bilden. Givetvis pratar jag mycket om honom och det finns kort i sonens rum och det är absolut inga hemligheter kring pappan.
Nu har jag varit ensam så pass länge att det känns rätt att träffa någon och det är verkligen något jag välkomnar i vårat liv.
Jag känner att jag har skyldigheter både mot mig själv och framförallt min son när det gäller val av partner.
Jag vill inte nöja mig med vad som helst men jag söker heller inte efter kungligheter.
Han bör vara någonstans mellan 30 och 40 år. Det känns tryggt och lagomt.
Han ska ha humor, vara snäll, omtänksam, kärleksfull, ärlig och trogen. Naturligsvis med betoning på de två sistnämnda.
Har han ett barnasinne kvar att plocka fram lite då och då är det ett plus.
Visst är det mysigt med hemmakvällar och så, men det är inte sunt att låta soffan bekanta sig så pass mycket med rumpan att det blir avtryck. Fritidsaktiviteter är bra för både kropp och själ och det är trevligt om det åtminstånde finns något vi kan göra tillsammans.
Han ska tycka om att umgås med släkt och vänner. Inget krav på att han ska älska alla och bli världspoolare med farbror Elis, men att vara vänliga och acceptera varandra är väl inte så mycket begärt kan jag tycka.
Han ska ha en fast inkomst (studier eller arbete spelar ingen roll) och ordning på sin ekonomi. Jag kräver inte att han ska köpa dyra presenter åt mig var och varannan dag, men jag är inte intresserad av en relation med någon som har betalningsanmärkningar och gör affärer med kronofogden. Sådant kan ställa till problem i ett förhållande och det är enligt min mening onödigt att dra till sig extra bekymmer.
Han är drogfri, nikotinfri och har sunda alkoholvanor.
Det är otrevligt med allvarliga psykiska problem och känns inte som en sund tillvaro för min son.
Jag vill att han är färdig med tidigare relationer. Naturligtvis kan man vara god vän med någon föredetta och ha en hälsosam relation till sina barns mor men någon som är separerad och fortfarande velar fram och tillbaka är inget för mig.
Den fysiska dragningen är också viktigt. Jag letar inte efter någon fotomodell men att han är lång (över 185 cm) och har mörkt hår skadar inte. Några extra kilon är jag inte rädd för med det ska inte gå till överdrift.
Jag har siktet inställt på att vandra till altaret någon dag och det är viktigt att han också har den inställningen så att ingen av oss blir besviken.
Jag förväntar mig inte att han ska komma hem till oss med hela sitt bohag och säga "Hejsan, jag heter Bert och är din nya pappa! med ett leende på läpparna. Min son har en pappa även om han inte är vid liv. Däremot tycker jag inte att det är för mycket begärt att han ska vara en god förebild för barn och umgdomar rent allmänt. Han ska acceptera min son och finnas till hands även för honom och inte bara för mig.
Så vad tycker ni, är det för mycket begärt? Hur stor är risken att jag kommer att släpa en skyltdocka till altaret?
Jag har träffat på en del stolpskott som är ute efter det ena och det andra och jag börjar fundera om det verkligen kan finnas någon där ute för mig också.
Lycka till!