Hur acceptera att det inte blir fler barn?
Jag vill ha fler barn, men det vill inte sambon. Ni har hört/läst det förut, eller hur? Men jag skulle gärna vilja höra erfarenheter från er som accepterat detta faktum, att det enda barnet förblir just endabarn trots att ni ville något annat. Det handlar ju inte bara om att bita i det sura äpplet just nu, utan att verkligen LEVA med beslutet, livet ut. Utan att bli bitter eller kräva någon slags kompensation: "du ville inte ha fler barn, så nu måste jag få skaffa den här sommarstugan eller hunden eller whatever". Exempel bara, hoppas att ni fattar vad jag menar. Hur gjorde ni för att acceptera och hur går det idag?
Vår bakgrund är väl lite småkomplicerad i sammanhanget, här är en kortkort resumé:
Vi träffades ganska sent i livet. Han har två vuxna barn från ett tidigare förhållande och var tämligen övertygad om att han aldrig mer ville ha barn. Så vi var tillsammans på de premisserna under några år. Jag ville ha barn och var helt inställd på att lämna honom när längtan blev för stor. Men det var inte så lätt, för det här är mannen i mitt liv och jag verkar vara kvinnan i hans! Så försökte vi ändå göra slut, vilket resulterade i att han beslutade sig för att ändra sig i barnfrågan. Vi flyttade ihop och efter något år var det dags att "skaffa" barn. Och så heter det ju inte. Man skaffar inte barn, man får dem om man är väldigt lyckligt lottad. Vi fick kämpa länge, men efter fyra IVF blev jag äntligen gravid och idag har vi en helt fantastisk underbar bebis på åtta månader. Som borde få syskon. Tycker jag. Men inte han.
Han säger att han är för gammal (han är 51 och jag är 38, så visst, vi är "gamla" föräldrar, men vi är BRA föräldrar!) och att han vill ha lite frihet kvar. Att det räcker med ett barn. Visst, vårt barn har två halvbröder men de är ju vuxna, det blir inte samma sak. Och det är inte bara för att h*n ska få syskon, utan också för att jag tycker så vansinnigt mycket om att ha barn. Visst förstod jag att det skulle vara stort att bli förälder, men jag är ändå förvånad över den enorma kraften i kärleken jag känner för vårt barn. Jag vill att den kärleken ska få växa tillsammans med ett barn till!
Visst, jag är fullt medveten om att vi kanske inte kan få fler, men det är en helt annan sak att kämpa tillsammans för att nå ett gemensamt mål än att tvista om vilket målet faktiskt är.
Så - jag hoppas att någon vill dela med sig av egna erfarenheter kring det här svåra, som ju inte går att kompromissa om.
