Snälla, hjälp - hur hantera 2,5-åringens gälla skrik?

Ingen som har några tankar?

*desperat*

Din son kanske känner att han blir avbruten med det han håller på med för att äta elle klä på sig. Vi vuxna kan ju tänka abstrakt och i tanken förbereda oss på att nu sk avi snart ta på oss jackan och åka till jobbet, men små barn kan ju inte det. Så när barn ska "göra något annat" som styrs av mamma eller pappa, som att äta, gå till dagis, gå och lägga sig osv, så upplever barnet att det liksom helt plötsligt lyfts ur den aktivitet det håller på med rakt in i en annan.
Om du försöker förbereda honom, te x säga: om en liten stund ska vi äta, eller om en liten stund ska du få ta på jackan osv. Dagispersonalen kanske kan göra detsamma när de et att du är på väg att hämta. Man kan också ta hjälp av en timer och säga när klockan piper då ska vi xxxx.
Vad tror Du?

Men om du tror att det beror på att han är uttråkad kanske du kan hitta sätt att aktivera honom mer i just de aktiviteterna?
Lägg fram kläder och låt honom försöka ta på sig själv. Försök få det till något som är roligt, om du tar på dig samtidigt och ser ut att ha kul tror jag han kommer att hänga på, för barn gillar att ha kul. Börja i situationer då ni inte har bråttom. Detsamma med maten, han kanske kan räcka saker till dig medan ni äter, typ ge dig en bit bröd eller en gurkbit, han kanske kan duka på och av sin tallrik... om ni har en triptrapstol kan du sätta fram kastrull och bunke så kan han laga mat samtidigt som du i köket...

Problemet när han ska klä på sig är att han är i någon omvänd form av "kan själv", nämligen att han blir otroligt frustrerad vid minsta motgång och skriker "kan inte", så det är svårt att göra påklädningen till ett roligt moment genom att han ska klä på sig själv - vi försöker, men det går bara till en viss gräns.

När det gäller maten så är han nästan alltid delaktig i matlagningen, står på en pall bredvid och hjälper till. Vi försöker också prata och ha en allmänt trevlig stämning vid matbordet, han får ta och skära maten själv, krydda om han vill, med mera med mera, men man kan ju inte hela tiden aktivera honom med andra saker - maten måste ju ner i magen också, både hans och min! (Missförstå mig inte, han har inga problem att äta, äter snarare som en häst, men mot slutet av måltiden kommer de här skriken.)

Om han bara kunde göra som "alla andra" barn och tjata "mamma, mamma, mamma", så fort han inte får full uppmärksamhet. Till och med kasta bestick på golvet och välta ut mjölkglas skulle kännas som en befrielse i jämförelse med de här skriken, som tar kål på mina öron.

Ja, "kan själv" känner jag igen. Min son varvar det med "kan inte, mamma, för jag har inga händer" beroende på vilket humör han är på!
Vad säger de på BVC? På de flesta BVC brukar man kunna boka gratis samtal/rådgivning med en socialpedagog, kan du inte prova det och höra vad de har att säga?
Jag förstår att det måste vara jättejobbigt med skriken. Mina barn skriker "normalt" och det kan vara jobbit nog när man själv är trött.
Vad händer om du går ut ur rumet när han skriker? Reagerar han på det?
Eller om du när han skriker bär honom till ett annat rum och till exempel säger: "här får du skrika så mycket du vill men inte i köket".
Gör han likadant på dagis?

Jag har inte tagit upp det med BVC, men jag har sökt den barnpsykolog som är knuten till BVC för att få hjälp. Problemet är att hon bara har telefontid en timme i veckan, och när man ringer dit då kommer man ändå bara till en telefonsvarare. Har lämnat namn och nummer, men hon ringer aldrig upp. Har hållit på så i några veckor nu.

Vi har som sagt kommit överens om att han får skrika på sitt rum och utomhus. Så ofta när han skriker vid matbordet brukar vi lyfta in honom på hans rum och säga "här får du skrika". Ibland händer det att han skriker ett par gånger inne på rummet, ibland springer han bara ut igen direkt. Ibland fortsätter han skrika när han kommer ut ur rummet, ibland inte. Det finns liksom ingen konsekvens i det hela och inga som helst tecken på att något vi gör kan få honom att sluta skrika.

Oftast tycker jag tyvärr det verkar som att han ser det hela som en rolig lek. Särskilt om vi fortsätter att ställa in honom på rummet varje gång han skriker. Då skriker han igen med en lurig min, ungefär som att han vill bli lyft igen och att det är kul att se hur han kan styra oss föräldrar.

Eller kanske som ett sätt att få gå från bordet. Inte för att vi någonsin tvingat honom att sitta kvar tills vi andra är klara, och vi har även sagt till honom att han bara behöver säga till om han vill gå från bordet, inte börja skrika.

Ja, ibland går jag själv därifrån också. Ibland kommer han efter och undrar var jag är, eller så struntar han i det. Imorse när jag skulle klä på honom provade jag först att låta honom klä på sig själv. Han la sig på overallen och försökte få i benen. Sen skulle jag hjälpa honom med armarna, och då la han av några fruktansvärda skrik. Jag bara reste mig upp och gick därifrån. Han frågade vart jag tog vägen, men det var inte direkt så att han blev berörd på något sätt. Sen kom hans pappa och klädde på honom istället, och då skrek han inget. Men jag sitter fortfarande här och känner hur det ringer i öronen, två timmar senare.

Han gör inte så här på dagis.

Ok.
Då låter det ju som om han har ganska bra "kontroll" över sitt skrikande. Han gör det inte på dagis, inte så mycket med sin pappa och mest med dig om jag förstått det hela rätt?
Hur mycket egen tid har han med dig?
Det kanske är där skon klämmer?
Att han nu när han blivit storebror faktiskt känner sig lite undanskuffad. Det är jobbigt att gå från prima ballerina till en dansare i gruppen. Och även om man är jättedukti och gör allt rätt, fördelar sin tid rättvist mellan barnen och och så, så blir det ändå liksomm "fel".
Du får jämföra det med att din man helt plötsligt skaffar en älskarinna och hon dessutom flyttar hem till er. Du ska inte ara tolerera henne utan också var snätt och komma överens. Jag kommer själv ihåg hur trött, grinig, irriterad, utmattad osv jag var (och ofta fortfarande) är tills lillasyster var ungefär 6 månader.
All uppmärkamhet är bra även dålig. Ofta kan det ju bli så att när vi föräldrar "bannar" oönskat beteendet det blir som en lek som barnet stegrar sig in i och till slut urartar det.
Vad tror du om att prova avsätta 15 minuter varje dag åt sonen? Ställ äggklockan. Han bestämmer leken. Ingen annan får vara med. Lillasyster, telefon , eller vad det nu kan vara sköter pappa under den kvarten.

Är det verkligen ingen som varit med om detta och lyckats få slut på skriken? Nu har vi varit lediga hela familjen tillsammans i nästan 3 veckor, storebror har fått massor av uppmärksamhet och lek med båda sina föräldrar - och med skriken är det värre än någonsin. Han skriker både mer och högre än tidigare, och det kan räcka med ett skrik för att det ska börja ringa i hela huvudet på mig.