visst gör det ont när knoppar brister-varför skulle våren annars tveka
Visst gör det ont när knoppar brister -Varför skulle våren annars tveka.
En strof från en vacker dikt, skriven av Karin Boye. Precis den tanken som fans i mitt huvud när min dotter Olivia föddes för tre veckor sedan den 22 November 2009.
Jag och Micke var på sjukhuset klockan 16:00. Jag är öppen 3 centimeter.
Smärtan, natten innan hade varit nästan intill outhärdlig därför skulle jag ha ryggmärgsbedövning.
Värkarna blir mer och mer intensiva ju längre klockan skrider. Min kropp börjar skaka, jag hör hur Micke kallar på personalen.
-Ge henne epiduralbedövning nu!
Jag gråter det gör så ont, tanken på att narkosläkaren ska hjälpa mig har en lungnande effekt på mitt sinne.
Efter cirka trettio minuter är allting klart, bedövningen är färdigställd, narkosläkaren håller röret med den gudomliga vätska i sin hand.
Gör något då ,sätt fast den då, för gud skull ,ge mig smärtlindring, tänker jag.
-Det verkar som att det är något fel på det här röret.
Läkaren vippar röret i sin hand för att få de små dropparna att börja rinna ut, inget händer han står där länge och väl med röret i sin hand.
-Ingen fara jag går och hämtar ett nytt rör säger barnmorskan.
Åh neeeeeej, att blanda till bedövingsvätskan en gång till skulle ta cirka 30 minuter extra tid, jag behöver bedövningen nu, tänker jag.
Jag gråter, min kropp skakar av smärta och känner att det här är mer än vad jag klarar av, då narkosläkaren plötsligt utbrister.
-Titta det funkar nu!
De livsviktiga smärtlindrande dropparna börjar sippra ut ur röret, jag jublar inom bords när han häktar fast röret på min sjukhusdress och den gudomliga vätskan sipprar in i mitt nervsystem.
Epiduralen gör mig lungn jag känner hur värmen sprider sig runt i blodomloppet och jag får lite förnyad kraft som jag använder för att ta en promenad i korridoren, jag lutar mig mot gåbordet, det käns bra.
Så underbart att ha Micke vid min sida, jag trodde inte att jag skulle behöva honom så mycket som jag gör, han är min klippa som jag lutar mig emot.
Smärtan trappas upp, värkarna blir intensivare för varje minut.
Värkarna går över i en ny fas och smärtan suger tag i mig från insidan och skakar om mig, jag måste krysta, det gör fruktansvärt ont, det käns som elchocker. Det verkar som att epiduareln inte hjälper mot denna typ av smärta. Jag kan inte röra mig längre så jag slänger mig ner på en plaststol som råkar befinna sig i rummet.
-Du kan väl sätta dig och krysta på förlossningspallen, ber barnmorskan vänligt.
-Är du inte klok väser jag tillbaka.
Jag kan inte röra mig det gör så djävla ont, vid varje krystningsvärk slungas min kropp bakåt mot plaststolens vita rygg, jag tappar nästan andan och känner mig svimmfärdig av trötthet eftrar att ha hållt på i sju timmar är min kropp helt slut. Micke försöker prata med mig, jag hör inte vad han säger jag är helt inne i mig själv och min smärta.
Tyvär fungerar inte det här, jag måste säga åt personalen att ge mig kejsarsnitt, nu. Jag orkar inte mer.
Jag hasar mig ut till toaletten. Och det är då det händer. Jag känner barnets huvud när jag ska torka mig.
Jag flyger upp från toalettstolen.
-Micke, hämta personalen jag känner barnets huvud!
Jag flyger upp på förlossningsbritsen spretar med benen, krystar för Kung och fosterland.
Efter fem, sex krystningar så ploppar hon ut ,det lilla livet.
De slänger upp henne på mitt bröst.
Min kropp genomsyras nu av eufori jag befinner mig i ett glädje rus. Jag är hög som ett hus. Klockan 04:00 kryper vi ner i våra sängar i BB-salen, men jag sover inte, jag är helt yr av glädje, vakar över den nyfödda.