Fler med mammiga bebisar, som även inte är glada för andra människor? Inte ens nära o kära...

Just så var det med min flicka. Jag har tvillingar och pojken var inte alls blyg så jag tror att detta är ett karaktärsdrag. Vi försökte också öva genom att träffa folk och gå på öppna förskolan men det hjälpte inte. Det enda som hjälpte var tiden. Först nu när min dotter är 1,5 år och kan gå bra har den största främlingsrädslan släppt. Nu kan hon ju själv välja att förflytta sig från en situation som känns hotfull. Det bästa sättet att få henna att vänja sig vid nya människor och situationer är att hon får sitta hos mig tills hon själv bestämmer att hon är trygg nog att möta situationen. I början kunde det ta timmar men gjorde jag inte så släppte flickans ångest inte alls. Nu kan det räcka med fem minuter eller mindre. Det har gått lite upp och ned hela tiden och vi får fortfarande bakslag om än alltmer sällan.

Berätta för din omgivning att barnet är blygt. Förhoppningsvis respekterar de det och närmar sig barnet med försiktighet.

Jag förstår hur du känner. Man isolerar sig när varje möte med andra innebär en stor påfrestning. Jag hade ju dessutom flickans tvillingbror att ta hand om och var i vissa stunder (blöjbyten etc) tvungen att sätta ifrån mig flickan. Så jag valde ofta tryggheten i hemmet.

Det här var kanske inte riktigt vad du ville höra men även om det kan ta tid så blir det bättre tillslut.

Hej! Jag vill bara säga att min dotter var likadan, förutom att pappan alltid dög lika bra som mig. Hon var så hela första året ungefär och nu är hon två år och skulle aldrig följa med någon okänd. Men..

Hon älskar att vara hos mormor&morfar (mormor trodde att hon var autistisk när hon var bebis för att hon inte ville titta på henne ens) hon vinkar åt mig och tycker inte att jag behöver följa med in när vi kommer.

Samma sak med farmor&farfar. Hon är också väligt trygg med mina och min mans syskon. Hon har sovit borta flera gånger.
Hon pratar också med folk på bussen och andra som vi inte känner, de får dock inte ta i henne
Hon har inte börjat på förskola än och jag vet inte om det har gjort henne tryggare också.

Mitt råd är att låta henne vara blyg och fortsätta med att introducera dem som är viktiga som mormor&morfar, att hon är rädd för främlingar är ju ganska bra.

Främlingsrädsla debuterar ofta tidigt hos blyga barn. Min dotter var nästan fyra månader när hon började gallskrika inför alla andra och även det är tidigt. Det är ju förstås för tidigt att avgöra om din dotters blyghet kommer att hålla i sig. SVD har haft en bra serie om blyga barn: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/det-blyga-barnet-har-ofta-stenkoll_3795415.svd

Jag har tyvärr ibland mött den okunniga attityden från omgivningen att det skulle vara mitt och pappans fel att barnet är blygt. Jag hoppas på att förskolepersonalen kommer att visa förståelse för flickan när hon börjar på dagis i februari. Själv är jag som sagt var övertygad om att det ligger i flickans personlighet men det är upp till mig som förälder att acceptera och lindra hennes rädsla i första hand och inte tvinga in henne in i jobbiga sitsar - det har aldrig fungerat för oss utan bara förvärrat saken.

Vi har alltid varit mycket med kompisar, haft med henne på fester och bjudningar och jag undrade först om det var därför som hon blev så blyg ett tag. Hennes började också vid typ tre månader, det blev lite bättre i perioder och var ganska jobbigt mellan 9-12 månader kommer jag ihåg. Men när hon började gå så släppte det ganska mycket, då hade hon ju inte tid att klänga på mig mer

Låter som våran son. Han var hopplöst på det där under hans första halvår. Det räckte med att någon tittade på honom så skrek han rakt ut. Jag fick höra alla möjliga dumma kommentarer såsom att jag gör honom folkskygg när jag har honom i famnen hela tiden och att han är en surbebis. Men jag brydde mig inte om det. Tyckte snarare att det var gulligt på nåt sätt. Från att han var nyfödd tills han var drygt 5 månader framkallade vi flera hundra bilder och jag överdriver inte när jag säger att av de bilderna kanske det var max 3 st där han åtminstone halvlog.

Idag är han snart 8 månader och är en glad "bebis". Förrigår lämnade vi bort honom i 2 timmar för första gången och under den tiden saknade han inte ens oss. Han såg inte ens extra glad ut när vi kom.

Skaka av dig alla negativa kommentarer. Det är en period som säkert går över.