Hjälp mig att hantera ilska och frustration

Jag behöver hjälp och råd från andra som känner igen sig i mitt humör och beteende. som kanske varit i min sits men klarat av att förändra sig, och lära sig behärska sig.

Jag är drygt 30 år och bor med min sambo och hans 4-åring (v.v.) Jag och sambon har haft det ganska jobbigt under hela vårt förhållande, saker vi försöker jobba med och reder ut, men ändå ligger och gnager i bakgrunden. Vi litar nog inte riktigt på varandra och/eller har förtroende för varandra sådär som vi vill ha, men vi klarar inte av att mötas.

Nu till mitt problem. Jag har kort stubin. Jag upplever mig själv som stressad, ilsken, arg, gnällig m.m. En riktigt ragata alltså. Ofta bråkar vi (jag mest) inför pojken som allt oftare säger att jag skriker och att hans mamma inte gör det, och att han vill åka dit.

Jag känner sådan gigantisk skuld pga av detta... (tydligen inte tillräcklig för att sluta) Jag vill inte bete mig såhär, men jag känner mig frustrerad och stressad och låst. Då är det som att allt runtomkring mig försvinner och så vill jag få utloppp för mina känslor och tankar utan att ta hänsyn till pojken. Hatar att jag är såhär.

Ett ex. Jag jobbar heltid som lärare och min sambo slutar tidigare då vi har pojken. Förra veckan var han hemma hela dagen och jag kom hem senare än vanligt (halv 6). Vi hade bestämt att göra tacos och jag antog att min sambo börjat med maten eftersom han är extremt noga med att äta i tid (senast 17) för pojkens skull. Om han inte börjat med maten så tänkte jag att han åtminstone hade tagit fram köttfärs från frysen. När jag kom hem så satt han i soffan och gjorde ingenting för han mådde dåligt. Jag hade också huvudvärk och var hur hungrig som helst. Det är nu jag inte kan bete mig vuxet. Jag skällde ut han som fan högt och gällt för att jag inte förstod hur han tänkt att inte ens ta fram stenfruset kött så vi kunde äta (vi har ingen mikro). Finns det nån planering alls??

Imorse skulle pojken till sin mamma och vi hade inte packat hans väska. Jag brukar packa den för min sambo är osäker på att han får med allt, och det stressar mig..... Så gick min sambo och ropade mitt namn massor med gånger för att han ville ha hjälp med att packa. Jag blev såååå irriterad på att han inte kunde ta initiativ själv och packa och sen kanske fråga mig om han fått med allt. Så då blev jag arg igen och han fick en utskällning. Stackars pojke som ska åka från oss och allt nu när det är jul.....

Jag sitter nu på jobbet och har ångest över mitt beteende. Jag kan inte utsätta min familj för mitt humör. Jag har fått medicin mot "panikattacker" men kan ju inte bli beroende av dessa, måste ju lära mig hantera stress....

Har ni några tips? Förlåt att det blev så långt.....