30+, ofrivillig singel, barnlös... finns det fler?

Hej hej!

Jag är i precis samma situation! Det är jäkligt knepigt och tar mycket energi att klura på... i alla fall för mig.

Jag dejtar runt lite, men det är svårt att kära ner sig ordentligt.

Du har ju i alla fall upplevt det, det är mer än vad en annan någonsin har gjort.

Jag förstår dig mer än väl, jag har turen att ha ett barn (är singel) du måste verkligen försöka att släppa dina desperata tankar för det stöter bara bort männen, gå med i olika dejtingsajter, dejta, ha kul, mr. Right kommer när du minst anar det, det är i alla fall en dröm jag själv försöker hålla liv i.

tack för era svar!

Otur: Visst, det har du rätt i. Jag har inte tänkt på det på det sättet, eftersom det har gjort så oerhört ont när han gjorde slut, men... du har en poäng. Som sagt, jag tror inte att jag utstrålar desperation direkt. Jag är skeptisk till dejtingsajter, för mig känns det jättekonstigt att man går med och ser varje person som en tänkbar partner... jag vet inte, det känns konstigt bara. Men visst, jag har funderat på det.

emma: ja, visst tar det energi. Känns så trist också när man inte känner någon annan i samma situation. Har en kompis som ska gifta sig i sommar, och jag är förstås glad för hennes skull, men visst gnager det i mig att jag inte är i samma situation, eller ens i närheten.

Jag känner precis samma som dig. Jag är 33 och har varit singel i stort sett hela mitt liv. Har haft ett förhållande som tog slut för några månader sen. Jag älskar fortfarande honom över allt annat och det underlättar väl inte direkt när det gäller att träffa någon ny.... När det tog slut mellan oss så kändes det som att möjligheten för mig att någonsin få barn försvann. Ja, jag vet, jag har flera år på mig. Men samtidigt, chanserna till barn minskar för varje år som går och jag vill oxå lära känna personen ifråga lite innan jag planerar in barn med honom.

Men det är olika från dag till dag hur jag känner det. Ibland känns det inte så hopplöst ändå. :) Jag försöker leva efter att allt har en mening (även om det inte känns så ibland) och att är det meningen att jag ska få barn så kommer det att hända.

Jag önskar dig och alla andra stort lycka till och ge inte upp! Det finns någon till oss oxå och vill man bara så tror jag att det finns någon för alla. :)

kram!

jag försöker tänka så, (vill oxå) men det är svårt ibland... Jag känner också att min chans till ett lyckligt familjeliv och kärlek försvann med mitt ex. Jag förstår ju att det är idiotiska tankar, men det är så det känns. Har aldrig känt för någon som jag gjorde för honom, och ingen jag träffat efter ger samma känslor.

Och visst, det är upp och ner här också, ibland känner jag att det vore ok att leva ensam hela livet, men.. jag vill verkligen inte det.

Äh var inte oroliga girls, klart att ni hittar en bra man som ni gifter er med och får barn tillsammans med, så småningom blir det er (och förhoppningsvis min) tur att få uppleva en kärlek som består. Man måste hålla hoppet vid liv, ingenting är omöjligt och mirakel kan ske, min mamma hittade sitt livs kärlek när hon var 56, haha nu menar jag inte att vi ska vänta SÅ länge! Det jag menar är att kärleken fann henne helt oförhappandes, helt plötsligt och utan förvarning och utan att hon ens hade tänkt tanken och det hoppas jag händer även mig i en inte alltför avlägsen framtid.

jag känner som er trådstartaren och de som känner som hon kan vi inte säga våra riktiga namn och kunna skriva mer personligt till varann?
var bor ni?

jag bor i Linköping, var bor du?

Jag har det ungefär likadant som du ts. Det värsta är att jag faktiskt har killar som är intresserade, men jag kan inte ens bli tokkär längre. Jag har ett ex som jag ser som den stora kärleken än, och jag vill känna känslor som kan överträffa det men det händer aldrig

åh (samma) jag förstår hur det måste kännas... jag känner på precis samma sätt angående mitt ex. Jag har verkligen gjort allt man "ska" för att komma över honom, tillåtit mig känna precis vad jag känner, gråtit, sörjt, inte hoppat in i nåt nytt, men det har ju inte hjälpt! och tiden bara går...

vet precis vad ni menar med att älska en kille och inte kunna älska nån annan el bli kär el nånting därför att inget känns som med han. Och man vill ju inte bygga en relation med barn på nån som man inte känner att man älskar och är kär i. Och åren bara går. Man försöker tänka positivt och tänka att det kommer, än finns det tid. Men åren går och man inser bara mer och mer att det inte går att älska nån annan och att man dessutom har jäkligt svårt att få barn ändå. I mitt fall går det inte att adoptera heller. Pga sjukskriven m.m Så allt känns så otroligt hopplöst och har inga kompisar att umgås med då alla bor långt bort och är upptagna med att gifta sig, vara gift, väntar barn el har barn.
Nån som bor i sthlm?
oavsett var ni bor kan inte alla döpa sig till nåt iaf så vi vet vem som säger vad så vi kan stötta varann och lära känna varann?

kram

Skönt att höra att ni förstår vad jag menar. Det känns annars som ett väldigt konstigt och udda problem. Jag har också gjort allt man kan för att gå vidare, ooh visst har jag klarat det till vis del. Jag har försökt radera honom totalt och det går långa perioder utan tankar på honom, men minsta lilla grej som händer så kommer allt tillbaks. Även så när jag tänker på att jag inte klarat av att skapa ett nytt bra förhållande, så vet jag ju innerst inne att det är han som spökar.

Anna, jag bor också där.

Så vad gör man ?
Jag orkar inte leta efter nån på nån dejtingsida
för det första för jag har absolut ingen lust
jag tror inte att det är rätt sätt för mig att hitta nån
har prövat förr men nej
min mamma har prövat i 2 år snart och jag har sett hur svårt det är
det är iaf inget för mig
egentligen är inget jagande för mig
jag vill träffa nån spontant som man kan känna att man har samhörighet med och klickar
sen ska man funka ihop också
och bli kär
och
och och

grejen är den att jag är just nu förlovad med mitt livs kärlek
det är 5e gången vi prövar
vi har försökt skaffa barn men utan resultat
nu är det såååååååå nära att ta slut igen
han ville ha en paus och vill inte höras
han vet inte om han vill va tillsammans längre
han vill inte ta tag i sina problem
han har ljugit jättemkt och mitt förtroende är helt förstört

så jag är snart där igen där jag varit 5 ggr innan
livet utan honom
been there done that
hittar aldirg nån annan
de jag prövat med har saknat hur mkt som helst av det vi har
den samhörighet vi har
det djupa bandet
den kärleken osv osv

vet inte vad jag ska ta mig till
så deprimerad

Jag är i samma sits. Är 31 år, men har inte riktigt tänkt så desperata tankar som ni andra. kanske borde göra det? Det beror säkert på att jag umgås i kretsar där karriär är viktigare än familj. Okej många är i par även bland mina vänner, men ingen tycker det är konstigt att vara singel. Träffar ofta killar genom jobbet, men det har inte blivit något än. Har testat dejtingsajter men inte kommit iväg på någon riktig dejt än.

Känner igen mig precis i det där att jagande inte är för mig och att jag vill träffa nån spontant som man kan känna att man har samhörighet med och klickar. Dejtingsidor är uteslutet, eftersom det är alltför ytligt för mig och jag faktiskt inte har lust att dejta kille efter kille bara för sakens skull. Jag har en kille som jag träffar och som jag känt länge, men för mig infinner sig inte dom stora känslorna bara.

Desperat känner jag mig verkligen inte eftersom jag varit singel i åratal och varit nöjd med det också, kunnat tänka på bara mig och har skaffat mig en hög utbildning. Men nån gång vore det ju kul att träffa nån igen.

Emma , Otur och vill oxå hur har det gått för er
det var ganska längesen ni skrev här

kram

mia sthlm: Nej, det är nog ingen i min omgivning som tycker att det är "konstigt" att vara singel egentligen, det är bara min egen press. Jag tror också att det känns extra bittert eftersom jag inte har en karriär _heller_, jag har liksom ingenting...

Anna: Ja, det är precis så jag vill att det ska gå till att träffa någon! Det känns jättekonstigt att sitta och ha en checklista och bocka av egenskaper, för att sen gå vidare till att träffas. Jag har ett konto på en dejtingsajt, men jag är väldigt tveksam till att det kommer att leda till något.

Och i bakgrunden ligger alltid tankarna på Honom och mal...

känner igen det där med att man inte har nånting...

jag har inte ens bra kontakt m min egen familj, den är mkt splittrad med mkt inre konflikter..