Panikångest, rädsla för att t.ex. åka buss

Jag lider av exakt samma sak, men min panikångest yttrara sig inte längre i att jag ska dö, utan att jag ska kräkas... Är livrädd för att spy och tappa kontrollen. Jag blir panikillamående i de situationerna... Pissjobbigt! Man blir verkligen påverkad och begränsad

Anonym (lider med) skrev 2009-12-19 20:55:14 följande:

Exakt så har jag också! Jag fattar inte varför jag är så nojjig att jag ska kräkas! Varför är man så rädd för det? När jag gick hos en psykolog så sa hon att det kan ha att göra med att man är så rädd att göra bort sig. Det kan säkert ligga något i det, jag har alltid velat visa mig "bra" och vill självklart inte göra bort mig.

Jag har alltid en plastpåse i handväskan i fall att jag skulle kräkas men det gör jag ju aldrig! Har jag inte en plastpåse med mig så blir det så fruktansvärt jobbigt i många situationer.. åh det är så konstigt allt det här. Kommer man nånsin bli kvitt dom känslorna?

Jag har haft jättesvår panikångest länge, men nu är den i stort sett helt borta. Jag får några småkänningar ibland bara. Hade också den där totala paniken för att förlora kontrollen över mig själv och få något slags anfall plötsligt, svimma, spy eller bara lägga mig på golvet och vråla. Inget av det hände någonsin förstås, men ångesten och paniken var vidrig. Något som hjälpte mig riktigt mycket när det var som värst, tex när jag var "instängd" i en buss, var att tänka att "får jag en så svår attack att jag bara måste gå av, så går jag fram till chauffören, ursäktar mig, säger att jag har panikångest och bara MÅSTE av så fort han kan stanna." Det hjälpte så pass att jag kunde sitta kvar på bussen .

Anonym (Bubblan) skrev 2009-12-19 21:04:22 följande:

Vad skönt att det har blivit bättre med panikångesten. Jag är också väldigt mycket bättre än jag har vart men jag får fortfarande känningar. Det va nästan helt borta förut men sen blev jag gravid och då måde jag illa och panikattackerna kom tillbaka lite grann eftersom jag mådde illa naturligt. Så graviditeten ställde till det lite igen med panikångesten.

Jag har tänkt lika som dig (och faktiskt behövt gjort en gång) att det bara är att gå fram att säga till chauffören att stanna men då tänker jag att det är pinsamt så får jag panik över det istället. Men som sagt så har jag behövt gjort det en gång och det va ju faktiskt inte så pinsamt! Det gäller att få kontroll på tankarna bara.

Hej!

Jag har haft panikångest sedan -94. De första åren klarade jag fortfarande att åka buss, tåg, båt osv. 1999 började min värld krympa mer och mer. Fick allt svårare att klara mig själv. Tillslut klarade jag inte att gå utanför dörren själv.

Det har gått lite upp och ner de senaste åren. Har varit bättre i perioder. Men nu mår jag rätt dåligt. Åker inte buss, handlar inte ensam osv. Har jag med mig min sambo så går det dock bättre.

Sedan en månad tillbaka äter jag medicin, som jag hoppas på ska hjälpa mig.

Anonym (jobbigt) skrev 2009-12-19 23:11:12 följande:

oh skickar massa styrkekramar till dig! Hoppas att medicinen hjälper nu så att du får det lättare. Går du och träffar en psykolog eller nånting? Jag kom på fötter igen tack var medicin plus ett träningsschema. Jag fick gå igenom ett schema för att träna upp mig i olika jobbiga situationer, det tog tid men otroligt bra!

Skriv gärna mer om hur det går med medicineringen, om du känner nån skillnad m.m

Jag kände att jag ville starta en tråd för att hitta andra som förstår hur man känner. Ibland när det är nåt jobbigt man ska genomföra så kan det vara skönt att bara gå in och skriva t.ex. "på tisdag ska jag åka buss" och ni förstår då direkt vad det innebär för rädslor. Det är saker som folk som inte har panikångest ALDRIG kommer förstå.

Hoppas att vi kan hålla tråden vid liv och finnas vid jobbiga situationer!

Jag har gått mycket i terapi tidigare, både i KBT och psykodynamisk. Som det känns nu så vill jag nog inte gå i terapi något mer. Känner mig klar där. Finns liksom inget mer en terapeut/psykolog kan säga mer känns det som.

Jag tycker faktiskt att medicinen har börjat hjälpa lite. Jag var och handlade idag på Konsum (min sambo satt i bilen på parkeringen, för jag ville testa att gå in själv) och det var lite kö och för första gången på evigheter så kände jag inte hjärtklappning och panik när jag stod där...

I morgon ska vi gå ut och äta på restaurang (jag, min sambo och våra barn) Får se hur det går, hoppas jag inte fegar ur när det väl blir dags...

Javisst är det skönt att skriva av sig. Ibland känner man sig som ett UFO, för precis som du skriver så kan inte människor som aldrig har haft panikångest förstå hur det känns....

Ni andra här i tråden, klarar ni av att arbeta? Själv har jag varit sjukskriven hur länge som helst och det suger. Det tär verkligen på självkänslan att inte ha ett jobb som "alla andra". Jag skäms verkligen...

Anonym (jobbigt) skrev 2009-12-19 23:22:47 följande:

Jag klarar av att arbeta men det beror på att jag kan gå ifrån om det blir jobbigt. Jag jobbar med ekonomi och har då ingen direkt kontakt med andra än mina arbetskollegor. Men när det är dags för möte så börjar hjärtklappningen och illamåeendet. Nu vet min chef om situationen och jag sitter alltid vid dörren på mötena. Däremot hade jag inte kunnat arbeta när det var som värst. Jag gick i skolan när det var som värst och jag fick göra det mesta hemifrån. Jag åkte till skolan och gjorde proven i ett eget rum sen åkte jag hem. Jag kände mig så värdelös som inte kunde gå i skolan som "normala" människor. Sen när jag gick ut gymnasiet så hade det lugnat sig och jag gick på medicin och då gick det ganska bra att jobba.

När jag va så dålig så att jag inte kunde ha ett normalt liv så fick jag träna stenhårt själv på dagarna. I flera veckas tid så fick jag träna på att bara gå utanför dörren till busshållsplatsen och hem igen. Sen när det kändes okej så fick jag åka en hållplats och sen kliva av i några veckor, så fortsatte det hela tiden med mer och mer påfrestning. Det var verkligen jätte bra träning men oj så jobbigt!

Vad jobbar du med?

Jag har äntligen fått sjukpension nyligen. Har kämpat som ett djur för att komma tillbaka till arbetslivet i omkring 10 år men insåg till slut att det inte går om jag blir utsatt för någon som helst press. Innan jag blev dålig jobbade jag som en häst i många år, inom vården förresten bla psyk. Är uska och mentalskötare. Men som sjukpensionär kan man ju prova på helt under sina egna förutsättningar, så jag tycker det är underbart skönt. Någon gång kanske jag kan börja jobba en viss procent åtminstone. Men aldrig mer inom psykvården eller vården öht, klarar aldrig mer den stressen, där har jag gjort mitt.