Hur länge tog det...?

Jag träffade min nya på jobbet.
Man ska aldrig sluta hoppas, de finns där man minst anar det ;)

Har bara börjat ge upp, på dajting eller överhuvudtaget leta :S

Det tog inte lång tid för mig har inte fött än men har redan en ny partner.
Vi träffades i oktober och än så länge går allt hur bra somhelst.
Jag tror att även du kommer hitta nån, ibland måste man bara ha lite tålamod :)

Lorena 86 skrev 2009-12-20 22:14:48 följande:

Ingen ny i sikte, har haft en sedan jag gick i sär med barnens pappa men det sprack.
Har inga planer på ny heller iofs utan ser mig själv som ensamstående även som pensionär.

I höstas var det fem år sen skilsmässan. Jag har under denna tid periodvis dejtat flitigt och haft några förhållanden, ett par kortare över några månader och något längre över flera år. Har även emottagit flertalet seriösa frierier under dessa år. Men när det kommit till kritan har jag inte varit intresserad utan dragit mig ur. Trivs väldigt väl i min okomplicerade singel-tillvaro med full fokus på sonen varannan vecka och vill inte ha fler barn (vill inte ha flera pappor) så saknar den riktiga "motivationen" till nytt seriöst förhållande. Jag har absolut inte stängt dörren till ny kärlek förbi dejtingstadiet, men det skall vara riktigt bra för att det skall vara värt det.

Tillägg. Genom nätdejting har jag träffat nya män. Har på det viset också fått riktigt goda vänner där vänskapen nu hållit i många år.

Tack för era svar :) Har försökt nu inte tänka så mycket på det, han kommer när han kommer. :)

Helt rätt :)

Bara o njuta av ensamheten så länge, bra saker händer bara man väntar lite :)

Inte ofta jag träffar rätt men ibland så ;)

hejsan,
Jag blir lite hoppfull när jag ser andras inlägg här. Jag har varit skild i 3 år och inte träffat någon som jag vill gå vidare med. Måste säga att jag tror det är ngt allvarligt fel på mig, har så jä.... svårt att släppa garden och ta in någon. Måste ändå säga att det inte är synd om mig - känner att det är självvalt för jag har inga "problem" med att få kontakt eller inviter (menar inte sista sekunden inviten på krogen;))...noo det är mig det är fel på. det här med närhet och intimitet skrämmer sheissen ur mig efter skiljsmässan (som ändå gick väldigt schysst till på alla sätt).
Nån som känner igen sig? Några tips ...?
kram på er och god natt

Klart man inte vill gå igenom allt igen, bryta upp med allt vad det innebär.
Tycker sånt blivigt jobbigar ju äldre man blir, förmodligen pga man investerar betydligt mer nu än förr.

ÅÅÅ jag har värkligen tappat hoppet :(
Min son är 3,5 år och hans pappa gjorde slut bara någon vecka efter han kommit. Har efter de haft ett flörhållande på ett år, men de tog slut för 2år sen. Så 2 år har jag varit singel och jag vill ha någon.
Har absolut inget problem att träffa någon, tycker alltid de är någon kille som hör av sig. MEN jag blir ju inte kär. Har varit massa med bra killar som visat mycket intresse och som jag har jätte kul med och som e omtänksamma mot min son. Men spelar ju ingen roll om man inte blir kär. Jag vill ha blixtar och dunder :P

Sen blir jag lite rädd att mans ka va själv för länge så man blir för "egen". För redan nu e jag väldigt bekväm i mitt liv med min son. Är stolt av mig att jag klara han helt själv o att vi har bra ekonomi o fin bil osv. Så svårt att låta någon annan komma in då o hjälpa till e ju så van o va själv o sköta allt.
Men jag hoppas de där löser sig när man väl träffar någon
Fast de sker ju aldrig, börjar bli stressad vill kanske ha fler barn men vill ha varit tillsammans några år inna de sker och jag e redan 27 nu...
O så vore de så att ha någon mer att hitta på saker på helgerna med. Inte bara jag o sonen.

Den där ständiga önskan till att bli älskad. Önskar att jag kan bli helare, så att kärleken till mig själv blir större, därmed blir jag fri och en man kan få ta plats utan att det är pga mitt begär.
Jag tog ett grav test igår, positivt!
Är 33, har gjort 2 aborter, och är ensam.
Pappan och jag va "tillsammans" datade i 2-3 månader, gjorde slut för 2 veckor sen!
Nu sitter jag här, och blir ensam och rädd igen!
Jag vet att jag måste låta min känsla få ta över, men, vårt samhälle - mamma-pappa-barn, den tanken ar över, det är ju så jag vill ha det ju! Jag vill inte vara ensam!!! Och tänk om man inte träffar någon ny? Och tänk den dagen han träffar en ny, som det funkar med, då blir det barn direkt (han längtar) Men, den här situationen, det va ju ingen som ville ha det så här! :(

Vad fan ska jag göra? Hur ska man tänka?
Hur kan jag säga - jag vill behålla det här barnet, jag klarar det, jag klarar det Själv!
När jag inte har en aning om det! Hur ska man veta det?
Hur lätt är det att träffa någon när man redan har barn??

Önskar prästkragen kunde bestämma och att kristall kulan visade vägen..