Jag har ingen släkting med konstaterad dyslexi, men vi tror min bror har det, eller så är han "bara" väldigt omotiverad. Beröm, uppmuntran osv osv är det enda som fungerar med honom. Att stötta och inte göra en stor sak av det. Läxorna tar jättelång tid, och en enda suck eller något får det att brista så han vägrar göra det. Småsaker är det viktigt att tänka på med honom.
Jag har däremot två kompisar med konstaterad dyslexi, vi har studerat samma ämnen nu det senaste året. De har kännt att allt varit hopplöst vissa gånger. En har det så illa att inte ens word kan hjälpa henne. Det blir liksom inte rätt hur hon än försöker. Så jag har varit andraläsare av alla arbeten och insädningsuppgifter (för båda kompisarna). När de varit klara med något, eller inte förstått något så har de kommit till mig, så har vi fått lösa det tillsammans.
Böcker kan vara en idé. Fast då kanske du ska kolla på böcker som dels innehåller något som hon tycker om och som dels inte innehåller 500 sidor, minimal text som är skriven väldigt krångligt. Utan lättläst.
Hur gammal är hon?