Varför har vissa sånt självförakt??

Visst går det. Jag hade ett sådant enormt självhat när jag var yngre, men nu är det svårt att hitta någon som älskar sig själv mer. På gott och ont ibland.

Går du i någon form av terapi?

Det kan väl bero på olika grejer, men är väl oftast förknippat till barndomen och föräldrarna. Jag har vuxit upp med en pappa som alltid ironiserat och infantiliserat mig och jag har alltid försökt leva upp till hans ideal. Jag var full av självförakt för även om jag gjorde mitt bästa så dög det helt enkelt aldrig. Jag har nu gått i terapi i snart två år och jag kan lugnt säga att det kan bli bättre och att man kan bli fylld av självkänsla. Visst har jag svackor ibland, men jag tar mig den tid jag behöver för att bekräfta mig själv, och det går hela tiden allt snabbare och enklare.
Min lösning har varit att bygga en mur mellan mig och mina föräldrar och helt enkelt ta avstånd till alla yttre krav och helt enkelt mera fokusera på vad jag tycker om och hurdant liv jag vill leva.

hur kom du dit?

Jag har gått i massor av terapi, men jag är osäker på hur stor del det har spelat i allting. Mycket av jobbet har jag gjort själv genom att tänka, tänka, tänka och ifrågasätta mitt sätt att se på mig själv. Och så har jag haft den väldiga turen att hitta bra människor att omge mig med som har gett mig utrymme att vara den personen jag vill vara, och inte den jag trodde att jag var tvungen att vara förut.

hurra för dig! .-) grattis.
hur änkdrade du ditt sätt att tänka då?

Tack ska du ha. Hmm... jag har alltid varit ganska ifrågasättande av mig i allmänhet, så det handlade nog bara om att rikta strålkastaren mot mig själv och sätta mitt eget beteende i fokus. Jag upptäckte att i stort sett allt jag tänkte om mig själv egentligen inte hade någon äkta grund. Och insåg att jag (och alla andra) faktiskt har en enorm frihet i att bli de människor vi vill bli. Gränserna sätter vi själva. Men det är så lätt att fastna i mallen som ANDRA har gjort upp åt en. Föräldrar, vänner, klasskompisar, tragiska omständigheter, vad som än har format en. Men jag tycker att en av våra viktigaste rättigheter som människor är den att få definiera oss själva. Det som låg i botten av mitt självhat, tror jag, var känslan av att vara identitetslös. Jag har upptäckt att när man har en starkare känsla för vem man är och känner sig själv bättre, är man inte lika benägen att trycka ner sig själv...

Oj, det blev rörigt.

en aningrörigt men jag hänger med! tack för bra och intressant förklaring.

psyhcocandy - Du anar inte hur avundsjuk jag är på dig! Men du ger mig hopp om att det går att komma dit iallafall. Det är inte klokt att man kan hata sig själv så mycket. Det har gått så långt att jag på fullt allvar vill dö pga mitt självhat.

Men åh hjärtat... vad ledsamt att höra. Du är ju med största säkerhet en jättefin person. Har du känt så länge?

Ja hela mitt vuxna liv iallafall. Det blir bara värre och värre känns de som, jag kan inte riktigt kämpa emot det. Har gått till kuratorer men känner inte att det har hjälpt. Det har mest bestått i att jag sagt hur jag känner och de säger "nej men så ska du inte känna". Men det ändrar inget ju

Jag har det så inpräntat i min hjärna att jag måste vara perfekt på alla sätt och vis för att bli älskad och respekterad, och jag har gjort så många dumma val att jag inte ens kan lura andra att jag är perfekt mer, ännu mindre mig själv. Konstigt, för jag har inte alls så höga krav på andra.. Jag letar hela tiden sätt att få ordning på mina känslor, men just nu är jag inte klar över något alls. Jag orkar inte mer. Vill bara vara ensam, för när jag är runt andra så känner jag mig som en bluff, för jag alltid låtsas att jag är bättre än jag är. När de säger att de tycker om mig som jag är så tänker jag bara "hur kan ni säga det? Ni vet inte vem jag är, hur jag EGENTLIGEN är". Såna tankar gör en galen!