för alltid särbos?
Jag och min man bor ihop alla barnlediga veckor, som inuti en bubbla och väldigt kära. Vi gifte oss för 3 år sedan för att visa varandra och våra barn att vi ska hålla ihop. Men ju mer jag ser av hans liv desto räddare blir jag att vi aldrig ska fungera utanför vår bubbla. Och det är ju dela vardag jag vill. Jag blev kär i hans vackra ord och visioner. Som alltmer ter sig som luftslott. Han vill mycket men gör ingenting.
Mina döttrar är 16 och 19. Jag utkämpar fullt krig här hemma ibland för att hålla dem från alkohol, tobak, skolk, pojkvänner innan 18 och allt som jag anser destruktivt. De är ambitiösa i skolan, hjälper till hemma (efter vissa duster såklart), spelar i band, sportar, har många fina kompisar och ljusa framtidsplaner.
Barn blir vuxna senare idag (pluggar längre). Jag har erbjudit mina att bo hemma tills de slutat högskolan (vid 25, om 9 år!) för att slippa studielån. Jag hade ingen som ställde upp eller brydde sig om att hindra mig från att göra destruktiva val när jag var ung. Därför är det jätteviktigt för mig att ge mina barn det.
Min mans dotter är 13. Hon bor hos sin mamma (min mans ex) på halvtid. Så länge som jag känt dem har skolan påtalat att dottern behöver läxhjälp. Vid varje utvecklingssamtal har föräldrarna lovat, men ?glömt?. Så dottern har kommit efter i skolan, blivit utanför och vantrivts. När skolan framhärdat i krav på läxhjälp har de bara bytt. 6 skolor på 7 år! Inga regler hemma, egen tv och dator, nazistsymboler på rummet, inga läggtider och smink redan vid 11, första fyllan vid 12 och redan äldre pojkvän. Dottern har skolkat sig igenom 7:an. Nu ligger hon ensam hemma framför tvn hela dagarna utan något vettigt umgänge (andra skolkare på glid) och utan vuxenstöd eftersom ?hon inte vill ha det?. BUP förser henne med antideppressiva! De har bytt skolor så ofta att varken skola eller soc upptäckt mönstret och börjat ställa krav på föräldrarna.
Vi var på en veckas stugsemester när dottern var 9. Hon vände sig till mig med allt (hunger, sömn, myggbett) istället för till sin pappa. Det var jag och mina barn som lekte med henne. Hon låg och skrek på golvet och han gick iväg, fiskade, kollade på tv och umgicks med andra fastän jag BAD honom trösta henne.
Jag går i taket över det jag sett i 6 år nu och vägrar flytta ihop på heltid så länge som hans föräldraskap är såhär dysfunktionellt.
När vi pratat om det (t.o.m. hos rådgivare) håller han med mig. Men i praktiken fortsätter han dumpa ansvaret på mig. Så nu bor vi bara ihop barnlediga veckor. När vi har våra respektive barn bor vi på varsitt håll. När han försöker prata med sin dotter helt vänligt om att t.ex. sköta skolan och att nazistsymbolerna kan väcka anstöt säger dottern att pappan ?kränker henne och lägger sig i hennes liv?. Dottern vägrar bo hos pappan om hon måste ha regler. Mamman göder konflikten mellan dottern och pappan genom att smutskasta pappans nya idéer (som de inte vet kommer från mig). Så dottern får bestämma allt. Det är villkoret för att bo hos honom alls. I långa perioder pappa-vägrar on och han blir orolig. Mamman går inte med på familjerådgivning eftersom det ju blir uppenbart vem som måste ändra sig där. Mammans barn sedan tidigare umgås med pundare, är arbetslösa, saknar gymnasiekompetens och lever på soc. Vilka förebilder!
Jag tycker synd om dottern. Det är inte dottern, utan föräldrarnas bristande ansvar som är problemet. Det är inte dotterns fel att hon gör såhär. Hon skulle behöva stöd. Men vad kan jag göra när två vuxna barn (hennes föräldrar) har mycket större inflytande och är emot allt jag tycker är konstruktivt och sunt? Dottern messar, mailar, ringer och pratar med mig ofta om att hon har panikångest, är förtvivlad, suicidal och inte har någon att vända sig till. Jag har fullt upp med att försöka ordna det bra för de barn jag har och vill inte att mina barn ska dras in i min mans dotters destruktiva umgänge och beteende. Men jag orkar inte leva ensam i alla år som är kvar innan barnen kanske flyttar.
Min man vet att hans dotter har panikångest. Ändå svarar han inte ens i telefonen på jobbet när hon ringer. Hon verkligen skriker på hjälp och verkar märka att jag ?ser? henne. Men vad kan jag göra?
Min man gör även mig indirekt illa genom att förkroppsliga alla dem som inte ställde upp när jag var barn.
Vad kan jag göra? Kräva att han tar sitt ansvar? Hur? Är det ens ett rimligt krav eller har jag inte med det att göra? Är han helt maktlös i detta?
Eller ska jag bara släppa det som faktiskt inte är mitt ansvar? Hur i så fall? Är en man som inte visar mer hänsyn än såhär ens värd min tid och min kärlek?
