Står inför ett eventuellt uppbrott

Jag är sambo med en man som jag älskar väldigt mycket, vi träffades september 2008, började dejta seriöst och blev ett par december 2008 och från januari 2009 vistades han varannan vecka med mig och mina barn.
Jag var vid tillfället ensamstående med 4 barn födda 98, tvillingar 04 och en född 08.
Då vi träffades bodde inte hans barn hemma hos honom då han är nykter alkoholist och det har varit ganska struligt. Hans barn är födda 93 och 95. I och med att vi blev mer och mer seriösa så bestämde hans dotter att flytta hem först och sen under våren flyttade hans son också hem. Det var som en markering att jag inte skulle ta deras pappa ifrån dom.

Mot slutet av sommaren började vi prata om vad vi skulle göra, vi var båda trötta på att åka emellan, vi bodde 10 mil från varandra.

Så vi kom fram till efter mycket diskuterande att vi skulle flytta ihop i hans hus.

Relationen mellan mig och hans barn var ganska okej, tyvärr var det inga som helst regler i huset så det blev konflikt direkt då jag flyttade in med regler och ordning och reda. Sambons barn skötte inte ens sin hygien, tvättade inte händerna efter toabesök och hjälpa till? VI? SKA VI HJÄLPA TILL!!!???

Det blev en strid på kniven mellan mig och sambon som visade sig vara flat och konflikträdd och en curling förälder. Jag är väldigt fyrkantig och har ordning och reda på allt och det är mina barn vana vid.
Sambon ville verkligen ändra sitt beteende med sina barn och har väl gjort det också, den biten har blivit bättre.

Men det har inte varit lätt. I oktober klappade jag ihop och hamnade på sjukhus, sönderstressad då jag insåg att jag kämpar och kämpar ensam och det var som att gå i klister 10 steg fram 100 bak.

Jag började upptäcka att sambon ofta tänjer på sanningen och också hans son född 95... Vid ett tillfället konfronterade jag sambons son då det visade sig att han stulit från min son och efter kraftiga påtryckningar från mig så tog han fram det han tagit men hävdar fortfarande att det inte var han. ÄVEN FAST HAN TOG FRAM DET och han var den enda som visste var det var någonstans.

Jag fick utan att överdriva ett frispel sa vad jag tyckte och tänkte och detta resulterade i att pojken valde att flytta hem till mamma. Sambons barn bor veckovisboende. Innan han flyttade hem satte han bajs på min tandborste och på min sons tandborste och min sambo sa att jag var paranoid för inte kunde han tro att hans son kunde göra något sådant... Men det visade sig att det tyvärr var sant.

Sambon gjorde absolut ingenting och sonen flyttade hem. Nu är det så att dom här barnen är skadade att ha vuxit upp med en alkoholist och det förstår jag. Men dom får ingen hjälp, jag är den enda som någonsin har konfronterat sonen och ställt krav på barnen. Klart att jag får bajs på min tandborste, fast det är egentligen deras pappa som ska ha det.

Tiden gick och konflikten klarades inte upp min sambo gjorde ingenting, skickade sms till pojken då och då och ringde EN gång på fem veckor, julen närmade sig och jag kände mycket starkt att jag inte orkade fira jul med sambons son som stjäl, ljuger och satt bajs på min tandborste. Sambon lovade mig att han inte skulle komma om konflikten inte var löst.
Vi går på familjerådgivning, vi var tvungna att starta i samband med detta för jag förstår inte att han inte gör något. Han är så passiv och verkar rädd för sina barn.
Men den 16 december var vi på samtal där jag förkunnade efter en två timmar lång monolog hållen av mig att jag inte tänkte hyckla och hålla tyst en dag på året med en sådan stor konflikt som pågick så jag tänkte ta mina barn och åka bort. För inte sjutton sa sambon att sonen inte skulle komma.
Han tyckte att JAG skulle ta mitt vuxenansvar och lösa konflikten med hans son, men jag anser att HAN måste ta sitt föräldraansvar FÖRE jag tar mitt vuxenansvar. Så resultatet blev att jag och mina barn fick lämna hemmet och fira jul på annan ort.

Jag är glad över mitt val för någon måste sätta ner foten och jag kan inte acceptera att man stjäl från varandra i ett hus och ljuger och sätter bajs på tandborstar.

Mitt i allt detta är jag gravid, i vecka 10, min sambo och jag har helt skild ekonomi då jag visste redan då vi träffades att han var SÄMST på pengar. Jag har ett inneboendekontrakt hos honom.
Nu är det så att då barnet föds måste jag om vi ska fortsätta bo tillsammans skriva mig hos honom och då blir jag försörjningsskyldig för honom och hans två varannanveckas barn.
Anledningen till detta är att han endast har 4000 kronor i inkomst och jag 20000 kronor.
Jag ser mig själv som att jag kommer bli ensamförsörjare för familjen och jag är INTE redo för att leva fattigare än jag måste för att jag är kär i en man som hamnat snett i livet.
Saken är den att jag har mina 4 barn och snart 5 barn som jag måste tänka på först. Tänker jag inte på dom först så är det fel i mitt huvud, han är vuxen och måste klara sig själv.
Han kör med påtryckningar som att jag inte älskar honom för att jag inte vill dela allt... men vadå dela allt? Hur delar man allt om en har 4000 i månaden och en har 20000 i månaden?

Jag vill inte dela allt med honom, han har ingen bil, vi har min och det är jag som betalar i stort sett allting med bilen fast han använder den mest.

Han anser att om man bor tillsammans delar man allt. Men jag måste tänka på barnen, jag är självförsörjande och det är inte han och jag kan inte ta pengar från mina barn för att jag är kär i honom och han vägrar förstå detta utan tycker jag är snål och elak och egoistisk och han har börjat kalla sig själv för parasit.

Jag har nu bestämt mig för att flytta, jag klarar inte av att ge mina barn en sämre ekonomiskstandard för mitt val av man. Vi hade det jättebra som särbos och jag hoppas vi kan lösa det på något sätt.

Kan ni se någon annan lösning än att jag flyttar med mina barn? Jag gör inte det...

Jag älskar honom, mina barn älskar honom och han älskar mina barn men kärlek sätter inte mat på bordet...