för alltid särbos

Jag och min man bor sedan 6 år ihop alla barnlediga veckor. Vi gifte oss för att visa varandra och våra barn att vi ska hålla ihop. Men ju mer jag ser av hans liv desto räddare blir jag att vi aldrig ska fungera ihop på heltid. Och det är ju dela vardag jag vill.
Mina döttrar är 16 och 19. Jag utkämpar krig här hemma ibland för att hålla dem från alkohol, tobak, skolk, pojkvänner innan 18 och allt som jag anser destruktivt. De är ambitiösa i skolan, hjälper till hemma, sportar, har många fina kompisar och ljusa framtidsplaner.
Jag hade ingen som ställde upp för mig när jag var ung. Därför är det jätteviktigt för mig att ge mina barn det. Jag har erbjudit dem att bo hemma tills de läst klart högskolan (vid 25, om 9 år!)
Min mans dotter är 13. Hon bor hos sin mamma (min mans ex) på halvtid. Skolan har alltid påtalat att dottern behöver läxhjälp. Vid varje möte har föräldrarna lovat, men ?glömt?. Så dottern har kommit efter i skolan, blivit utanför och vantrivts. När skolans krav på läxhjälp hårdnat har de bara bytt. 6 skolor på 7 år! Inga regler hemma, egen tv och dator, nazistsymboler på rummet, inga läggtider, smink redan vid 11, första fyllan vid 12 och redan äldre pojkvän. Hon har skolkat sig genom 7:an och ligger ensam hemma framför tvn hela dagarna. BUP ger henne antidepressiva men inget vuxenstöd eftersom ?hon inte vill ha det?.
De har bytt skolor så ofta att varken skola eller soc upptäckt mönstret.
Vi var på en veckas stugsemester när dottern var 9. Hon vände sig till mig med allt (hunger, sömn, myggbett) istället för till sin pappa. Det var jag och mina barn som lekte med henne. Hon låg och skrek på golvet. Han gick iväg, fiskade, kollade på tv och umgicks med andra fastän jag BAD honom trösta henne.
Jag går i taket över det jag ser men har alltid trott att han ska ordna upp det så att vi till slut kan flytta ihop på heltid.
För när vi pratade om det (t.o.m. hos rådgivare) höll han med mig. Men i praktiken fortsätter han ändå dumpa ansvaret på mig.
När han försöker prata med sin dotter helt vänligt om att t.ex. sköta skolan och vad nazistsymbolerna står för säger dottern att pappan ?kränker henne och lägger sig i hennes liv?. Dottern vägrar, påhejad av mamman att bo hos pappan om hon måste ha regler. Så dottern får bestämma allt. Det är villkoren. I långa perioder pappa-vägrar hon helt och han blir orolig.
Mamman går inte med på familjerådgivning. Mammans barn sedan tidigare umgås med pundare, är arbetslösa, saknar gymnasiekompetens, flyttade hemifrån när de var 15 och går på soc. 13-åringens förebilder.
Dottern messar, ringer, mailar och pratar med mig ofta om att hon har panikångest, är förtvivlad, suicidal och att ingen bryr sig. Samtidigt vill hon inte ta emot hjälp. Jag tycker synd om dottern.
Men vad kan jag göra när hennes föräldrar har inflytandet och är emot allt jag ser som konstruktivt och sunt? De urskuldrar sig med antroposofiskt flum om "självständighet" som ju inte funkar...
Dottern verkligen skriker på hjälp och verkar märka att jag ?ser? henne. Men vad kan jag göra? Jag orkar inte ensamt ansvar för ett barn till. Samtidigt orkar jag inte bo ensam med mina barn i kanske 9 år till heller.
Vad kan jag göra? Kräva att han tar sitt ansvar? Hur? Eller har jag inte med det att göra? Är han maktlös i detta?
Eller ska jag bara strunta i det, som faktiskt inte är mitt ansvar? Hur i så fall?
Just nu är vi fast i ständigt bråk och tvivel som varken jag, barnen eller han mår bra av. Vore väldigt tacksam för råd.