Har en kille på 20 månader som den sista veckan varit helt fruktansvärd! Han äter knappt, han vill INTE sova, sover oroligt när han väl sover. Han testar våra gränser och lyssnar inte för 5 öre.
Blir galen.. Dessutom trött när han håller igång till 22-23 om kvällarna när han vanligtvis somnar innan 20..
Känner igen mig och min dotter fyller 2 i februari. Hon nosar nog lite på trottsåldern och det är mycket " sluta, dumma, och nej"... Men det går i vågor
Min mellanpojke var hopplös runt 19-20 mån. Slogs, kastade saker omkring sig, sov illa... Sen lossnade talet väldigt. Han hade pratat enstaka ord och korta enklare meningar innan, sen bubblade det upp bara, ordförrådet tredubblades nog på några veckor.
Hur är det med din pojkes språk just nu, kanske det kan vara samma sak för er? Annars kan det lika gärna vara viljeutveckling såklart, det är också vanligt där någonstans. Pröva gärna att sätta ord på vad du tror att han vill och tänker och känner! Bekräfta, bekräfta kan funka, oavsett vilken utveckling det handlar om. Varförfrågor brukar ofta inte leda någonvart - som "varför kastar du boken?". Det märker jag att många föräldrar frågar sina barn. Men det kan de antingen inte svara på - eller också vet vi redan svaret, för att han är arg t ex. Ganska meningslöst alltså. Man kan säga "du kastar boken för att du arg nu, va? Du får vara arg men jag vill inte att du kastar boken", funkar mycket bättre tycker jag. Jaja det var ett sidospår - har du ju inte ens frågat efter. 
Lycka till!
Åh, tack för bra tråd! Jag håller själv på att bli tokig på min son som är 21 månader, han är exakt som du beskriver!
Sover dåligt, lyssnar inte, slåss och försöker slå sönder saker och testar gränser till tusen 
Till slut har man ju knappt inget tålamod kvar alls...
Han pratar inte så mycket ännu men eftersom han legat och pratat om bilar halva natten inatt så antar jag att något är på gång 
Man får ofta höra att de behöver gränser när de testar sådär, och det gör de ju. Men att bara bli arg kan ju leda in i en spiral av ilska och trots som ingen mår bra av. Om din kille är lättlärd men inte har så stort eget språk än så låter det ju som om det är detta det handlar om. Det kan vara så när de utvecklas i olika språng, att de "haltar" lite, och själva störs av det. Det är ju inte lätt för honom heller, han vill något, försöker visa det så gott han kan, och så blir det så fel...Du ska se att det blir bättre med tiden, men hjälp honom gärna med orden! Han kanske är en riktigt liten begåvning, som behöver mycket stimulans och utmaningar för att inte få tråkigt?