Vi som har en partner med ADHD

Har också en sambo med ADHD. Jag är 23 han är 24. Inga barn men två katter.
Ibland undrar man vad som har med ADHDn att göra eller med personligheten.. Min sambo kan vara extremt impulsiv och har också svårt att planera. Själv tycker jag om att planera eftersom det ger mig en trygg känsla. Såklart blir jag stressad varje helg då han alldrig har planerat något och bestämmer sog att sticka iväg till vänner på 5 minuter utan förvarning. Sen kan han vara borta flera timmar utan att säga när han kommer hem. Han vet helt enkelt inte. Har inte förmågan att planera för fem öre.
Han kan även ha svårt för att ta initiativ till att ta hand om hemmet. Jag menar att han inte handlar, tvättar, damsuger, ger katterna mat, rensar kattlådan osv, OM jag inte säger åt honom att göra det. Då fixar han det oftast. Han kan bara inte tänka efter själv om det behövs handlas eller tvättas. Ja nästan som en tonåring som du säger. Men jag känner inte att han är klumpig direkt. Han är väldigt noga när han fixar saker och han river inte ner saker av klumpighet.

Men jag förstår vad du menar med inpulsiviteten och oförmåga att planera. Det har med ADHD att göra vad jag har läst. Man blir ju nästan galen..

Får jag fråga hur det är med din sambo och hur han visar känslor och uppskattning för dig? Jag känner att min sambo har svårt att visa kännslor för mig. Han tar alldrig initativ till att uppvakta och vara romantisk. Jag älskar att uppvakta med sms och små lappar eller att tända ljus och bara mysa.
Ni kanske inte har så mycket tid med sånt med barn och så.
Jag funderar på om det här med att min sambo har så svårt att visa vad han känner för mig. Om det har med ADHD att göra eller om det är hans personlighet.

Tackam för svar.

Jag hoppas att mitt inlägg gav någon tanke till dig. Kände starkt för att skriva när jag kände igen mig så mycket med att sambon är impulsiv och inte kan planera ett dugg.

Har din/era sambos någon medicin för sin adhd? Min sambo är mycket lugnare sen han fick sin concerta. Visst, impulsiviteten bland annat finns ju kvar, men han är inte lika uppe i varv..

Ja min tar ritalin när han känner att han behöver det. Om han tar den varje dag som läkaren säger så får han hjärtklappning och svårt att sova. Han självmedicinerar med cigg och massor av kaffe kan jag tillägga. Sällan jag ser honom hyperaktiv faktiskt.
Men jag tycker att han har svårt att känna med andra. Att han inte kan sätta sig in i hur andra känner. Visar sällan medkänsla. Vet inte om det har med ADHD att göra eller om det är hans personlighet..

Hej, på er!

Jag lever med man (sedan 20 år) och två tonårssöner med ADHD.

Brist på empati är inget utmärkande drag för ADHD. Däremot går känslolivet lite fort ibland. När något har hänt så går de snabbt vidare medan vi kanske fortfarande är arga, sörjer eller vad det kan vara. Jag brukar likna mina killar, alla tre, vid sådana där dockor som bebisar har som man kan försöka putta omkull fast de har en tyngd i botten som gör att de alltid reser sig igen. Fast de är fullt kapabla att visa känslor, bara inte lika länge som oss andra.
Naturligtvis har de också en egen läggning och personlighet. Min man behandlar mig som en prinsessa och säger ofta att jag är navet i familjen som får den att fungera...

Klumpighet är inte heller direkt kopplat till ADHD. Förut använde man diagnosen DAMP istället, nu säger man ADHD med motoriska svårigheter. Tyvärr, kanske jag bör säga, är det ett "pålägg" utöver ADHD:n.

Att ta medicin vid behov är inte att rekommendera. De flesta har svårt att själva avgöra när de behöver och inte behöver. Ev hyperaktivitet är bara en liten del av medicineringens påverkan. Planeringsförmåga är en annan som nästan är viktigare som vuxen. Hjärtklappnig och svårt att sova är en biverkan i början på medicineringen som går över om man hänger i. Problemet kan självklart vara att få dem att göra just det.

Att de inte ser vad som behöver göras själva på samma sätt som oss får vi leva med. Mna får påminna, be om "hjälp" med hemmet och ge instruktioner hela tiden.

Om det är något mer jag kan svara på så gör jag gärna det! Bara fråga!

Gott Nytt År!

Tror det har mer med hans personlighet att göra, eller om han har någon annan diagnos också.

Min pojkvän har ADHD, och äter 2 concerta om dagen. Det är en stark dos, och läkarna funderar på att låta honom äta ritalin om concertan inte fungerar.

Jag blir förvånad för jag känner inte igen nånting av det ni skriver om era partners. Min pojkvän är ständig uppe i varv, hans semester slutade med att han jobbade extra eftersom han inte klarade av att vara stilla. En ledig dag i lägenhet brukar innebära att han studsar upp och ner i soffan av rastlöshet. Detta är trots hans medicinering, ta hans beteende gånger 10 när han inte äter sin medicin. Jag märker fort när han missat en tablett, för då vill jag bara kasta ut honom för han blir ettrig, hyperaktiv och kan inte ens titta på en hel film. Ofta är ADHD en grundläggande orsak till kriminalitet, just för deras rastlöshet och oförmåga att tänka på konsekvenser av en handling. Just nu sitter min pojkvän inne i fängelse just pga en händelse som hände i samband med att han inte åt mediciner, nej det är ingen bortförklaring eftersom dom har gjort en rad utredningar för att kunna bevisa att händelsen skedde pga avsaknad av medicinering.

Min pojkvän är 9 år äldre än mig och visar ofta hur mycket han älskar mig, antingen via gulliga sms, oväntade inköp och allmänt överraskande. Han vet precis vad som glädjer mig, och han gör ofta saker som gör mig glad. Jag och hans barn är allt i hans liv, vilket han både säger och visar ofta. Jag vet att jag är älskad och hans livlina här i livet.

Vi har båda barn med andra men inga gemensamma än, vilket innebär en del pyssel som han ofta löser själv. Han har lättare att lösa konflikter och skaffa nya vänner än vad jag har.

Min man har också nån form av ADHD eller egentligen ADD.. Han har ingen diagnos utan detta är vad vi kommit fram till själva utifrån hans problematik. Han är ju redan vuxen också så det känns inte motiverat att få det på papper nu.

På honom märks det mycket på att han lätt blir frånvarande.. fastnar i sina tankar, eller i texten på flingpaketet, eller i en bok eller tidning eller vad som helst. När han är inne i nåt tappar han all uppfattning om tid o rum. Han tappar lätt bort sig även mitt i en konversation för att hans tankar spinner vidare på nåt o rätt vad det är så har han missat allt som har sagts.

Å andra sidan hjälper den där hyperkoncentrationen honom också - för han lär sig snabbt och behöver tex. plugga mycket mindre än "normalt folk". Oftast räcker det med att han läser en sak en gång så sitter det.

Han kan vara lite pinsam ibland i sociala sammanhang för han har svårt med att dra gränsen mellan vad man kan säga och vad som kan anses stötande. Men han känner till det själv och försöker knipa käft när han är osäker. Och om jag är med så frågar han mig först. (Vet inte om detta är typiskt för ADHD??)

Han har svårt att komma igång med saker, svårt att ta initiativ, och svårt att ha flera bollar i luften samtidigt. För att vi ska få fördelningen av hushållsarbetet att fungera krävs det fasta rutiner - eller att jag säger åt honom. Inget går automatiskt förutom det som är dagliga vanor. Därför har vi bestämda uppgifter som han sköter kontinuerligt.. för som sagt - när det är en rutin så funkar det. Däremot skulle han aldrig komma på tanken själv att fixa nåt som behöver fixas.. hur brådskande det än är. Och det är inte ovilja - utan oförmåga att se att saker behöver göras - och gå till verket.

 Även på jobbet har han vissa svårigheter.. han har kontorsjobb. Vi har kommit överens om att jag ska vara på honom o fråga om hur det går o så - för då får han på nåt sätt större motivation att jobba på.

Tack vare att vi för nåt år sen kom på att det är denna problematik han har - så lever vi idag ett bra och fungerande liv tillsammans som vi båda är nöjda med. Utomstående kan tycka att jag styr o ställer o säger åt honom vad han ska göra - medan detta i själva verket är en överenskommelse oss emellan att jag ska göra det.

Det du säger "killarnas morsa" tycker jag är intressant. Man säger ofta att brist på empati är utmärkande för ADHD, men jag har aldrig trott på det. Har också en tonårsson med ADHD så honom har jag ju följt sedan han var liten. Har också sett andra barn med ADHDH, kompisars barn eller kompisar till mina barn. Aldrig någonsin har jag upplevt att de saknar empati - tvärtom faktiskt. Sen hör man talas om barn med ADHD som vridit nacken av små kattungar och liknande historier, men då är det mest sannolikt något annat som är fel än att de har ADHD! Varken min sambo eller son saknar empati, däremot kan tonårssonen säga saker ibland så att det VERKAR som att han saknar empati, men det är väl en himla skillnad! Andra människor är bara så oerhört snabba att döma och dra felaktiga slutsatser. Det finns så mycket förutfattade meningar om hur människor med ADHD är och det glöms ofta bort att de är individer och ingen med ADHD har ALLA problem man kan ha vid ADHD.

Min sambo saknar inte heller empati, men han kan ha ett lite "barnsligt" sätt att visa sina känslor på. Han går ofta på övervarv men får ändå inget gjort. Har han städat en hel dag så är det inte mycket renare än när han började. Han springer bara hit och dit och gör aldrig något färdigt. Ska han torka av köksluckorna så lämnar han ofta 2-3 stycken som inte blir torkade. Ibland kan han fastna i något, han kan då stå och skura vasken i en timme och sen kommer han på att han ska till jobbet och har inte hunnit mer än det, trots att han från början tänkt dammsuga också. Han kan ha lite svårt i sociala sammanhang, märker inte alltid att han avbryter och vid något tillfälle var det till slut en man som sa till honom att "nu får du lägga av att avbryta". Pinsamt, men jag försöker att inte ta så hårt på sådant. Det beror ju INTE på att han är respektlös eller ouppfostrad.

Anonym (flickvännen), min sambo är inte så hyperaktiv utan kan faktiskt sitta och titta på tv utan problem. Jag tror absolut inte att det är en bortförklaring att din sambo gjorde ett brott då han var utan sin medicin. Min tonårsson medicinerar också och när han gick i grundskolan kunde läraren (som kände honom väl) märka samma minut han satte foten innanför dörren till klassrummet att han glömt sin medicin. Det pös av överskottsenergi och rastlöshet runt honom. Jag upplever inte att min son har problem med att förstå regler och lagar, men när han inte tar sin medicin så gör impulsiviteten och överaktiviteten att han "råkar" göra dumma saker. Han var med och tände eld på ett träkoja för några år sedan. Typiskt var då att samma sekund det började brinna så ångrade han sig. Den andra killen fortsatte att försöka få elden att ta sig men sonen försökter desperat att släcka. Han vet ju att det är fel och vill inte ställa till det för sig eller skada och förstöra, men impulsiviteten gör att han inte hinner tänka efter förrän efteråt.

Här hemma har vi också gjort en överenskommelse att jag ska säga till sambon, det känns lite jobbigt ibland men han vill ha det så. Han "ser" helt enkelt inte vad som behövs göras och tycker själv det är skönt att få exakta direktiv.

Det är så härligt att läsa vad ni skriver för mitt i allt det jobbiga så lyser det ju igenom att våra killar (män som söner ) också har fina och positiva sidor och det är ju viktigt att tänka på. Jag tar fram allt det positiva varje gång jag känner att tillvaron är kaos och jag får lust att skrika på sambon. Min sambo älskar barn och de älskar honom. Han har oändligt med tålamod och tycker aldrig det är tråkigt att vara hemma med barnen. Han är snäll och omtänksam (dock lite naiv och godtrogen ibland) och vill alla väl. Han blir så ledsen när han klantar till det och jag blir förtvivlad så jag försöker verkligen att inte bli irriterad på honom. Han är duktig på sitt jobb och har inga problem med att sköta det. Vi har båda jobbat deltid en period men har nu kommit överens om att jag ska gå ner i tjänst och han ska gå upp till heltid. På så sätt kan jag sköta hemmet när barnen är i skolan och vi slipper en massa konflikter och irritation på kvällen när hela hemmet är upp och ner och vi är trötta. Det handlar ju inte bara om "rättvisa", det viktigaste är  att förhållandet/familjen överlever och mår bra!

Vi ska börja utreda våran son för ADHD nu, han visar tydliga symtom. Min sambo, hans far är 28 år och har ingen diagnos men allt som står på ADHD passar in på honom och han är som ni beskriver här ovan.
Även han ska göra en utredning så vi vet om det är det.

Min sambo kan inte sitta still, alls..inte i fem minuter. Kollar vi på film plockar han med allt möjligt under tiden..kan sitta och knäppa med en penna i två timmar bara för att.
Han ser inte alls vad som behövs göras här hemma, jag får säga till honom, vilket han tycker är bra. Han fastnar i saker och går inte att komunicera med om han är inne i något.
Han är mycket impulsiv, vilket inte alltid slutar så bra och dessutom har han väldigt kort stubin och kan bli jättearg på två sek för att sen vara kolugn tio minuter senare. Han älskar att jobba och även fast han tycker att det är skönt att vara ledig så blir han alldeles hyper här hemma efter ett par dagar och det ska göras saker hela tiden.
Han har svårt att sätta sig in i andras känslor, vissa skulle säga att han var känslokall och han kan säga väldigt konstiga grejjer i helt fel situationer. Skulle vara bra att få tips hur man kan få vardagen att gå ihop. Vissa dagar vill man bara packa och dra bara för att det blir för mycket. Men samtidigt är han världens snällaste och jag älskar honom jättemycket.

Och som sagt, nu ska vi utreda vår son på fyra år också så vi får se hur det utvecklar sig.

Visst är det som du skriver, TS, man läser om otroliga saker som händer och sen hänvisas det till ADHD hos den skyldige.
Man får inte glömma att barnen/ungdomarna med npf-diagnoser (lisom alla andra) också har ett socialt arv. Alltför många föräldrar delar barnens svårigheter och självmedicinerar på olika sätt. Då återstår frågan om det enbart beror på ADHD eller om det är en mix av ADHD och dåliga uppväxtförhållanden?

Jag håller med dig om att tonåringar kan uttrycka sig som om de vore helt hjärtlösa men det är mycket snack innan de hinner tänka till en gång till. Personligen tycker jag att mina killar och deras kompisar, som är likadana, är härliga! De är spontana, öppna, kvicktänkta, "rappa i käften" och lättillgängliga. Ibland får man dock påminna om att de pratar med sin/kompisens mamma. Allt vill jag inte veta

Jag tror också att missad medicin kan ha en avgörande roll när det gäller att göra dumma saker, oberoende av om det är brott eller inte. Många människor bär ju på en inbyggd nyfikenhet på olika saker. Undra hur det skulle vara att hoppa fallskärm, köra bil i 300 km/h, åka mc utan hjälm osv osv. Om en person med ADHD inte får sin medicin så kan de göra verklighet av dessa funderingar, säkerhetsspärren slår liksom inte till.
Min store son kör motocross (diagnosernas förlovade land) och att släppa ut honom på banan utan medicin är fullständigt livsfarligt. Han tänker inte överhuvudtaget utan det är bara fullgas överallt tills det går åt skogen. Fast å andra sidan har det varit lite trixande innan vi fick honom "lagom". Han kan inte tävla och vara för dämpad heller, då går det också åt skogen.

Det här att stå och putsa diskohon i evigheter känner jag igen! Ofta kan jag be min man att "röja av lite". För mig är det att dammsuga, kanske plocka undan kläder som ligger framme, ta undan disk och ja, ni vet, så det ser ok ut. Det går inte! Han kan dammsuga och låta röran vara kvar eller hämta något i diskbänksskåpet och fastna där. När man kollar honom nästa gång så är skåpet utrivet och putsat men ev gäster ser väl inte det? De ser hela köksgolvet fullt med olika sorters rengöringsmedel som skulle varit i skåpet...

Hyperaktiviteten hos mina märks inte alls när det gäller något som är intressant. Om de plockar ner pojkens motorcykel och plockar ihop den igen så kan de hålla på i 14 timmar utan avbrott. Fast om man sätter dem på en ( i deras ögon) tråkig föreläsning så tar det inte många minuter innan de börjar skruva på sig.

Visst har de många goda sidor också. Många av svårigheterna med att ha ADHD är också styrkor. Vuxna män är t ex ofta fantastiska till att arbeta. Jag är trött efter 8 timmar och gubben jobbar 12 timmar utan problem. Min äldste son, framförallt, är oerhört driven. Ibland jobbigt att han aldrig ger sig men väldigt ofta en god egenskap. Han har legat i ambulansen efter en krasch i crossen och sagt till mig "Mamma, detta stoppar inte mig!". Det vet jag också, det är bara på´t igen som gäller utan att se tillbaka.

Det finns inte mycket som kan reta mig men det finns en sak som jag är nyfiken på om ni känner igen:
Min man kör konstant bil för fort, alltid. Jag försöker resonera med honom om att han försörjer sig på sitt körkort, att det är farligt och att vi inte har råd med en massa böter. När jag påpekar att "Aha, ta det lugnt!" så sänker han farten i två minuter men är sedan tillbaka där han var. Någon mer?

Ja, detta blev långt!
Undrar om någon orkar läsa ända hit...