Ska det vara så här när en flickvän är gravid?

Oj, förstår att du känner dig ledsen och hjälplös. Jättebra att du ger henne "space". Men jag tycker gott du kan "kräva" lite mer delaktighet och närhet av henne .. det verkar ju redan som att du gör vad du kan för att ge henne förståelse och stöd. Men hon måste ju även bjuda till lite hon också.

Hoppas det ordnar sig.

Det är ju helt naturligt att en kvinna so är gravid får massor av känslor, både skäliga och oskäliga

Jag är själv gravid och man får så mycket känslor och tankar kring livet, kroppen och framtiden. Hon kanske har så mycket i huvudet att hon intevet vad hon vill, och det tror jag är naturligt.

Det viktigaste är att inte överila några beslut och faktiskt se till den hormonrusningen som sker i kropen , och allt man känner och tänker kanske inte är sådär jättelogiskt..

Det enda som fungerar är att prata, och som partner vissa att man älskar den andre och gör vad som krävs för att den andre ska må bra!

Tack för svar.. Har förklarat men tror inte hon förstår att jag blir jätte sårad av det här.. Blir verkligen jätte jätte ledsen, ja hon är gravid med. Men just dom orden att vi ska skiljas åt efter graviditen gör mig helt förstörd. Vill henne bara allt gott i världen!

När jag väntade min andra son var jag svartsjuk, stundtals var jag helt övertygad om att jag ville skiljas och att jag inte älskade min man längre... men sådant går över efter graviditeten.... Hormonerna är kvinnans värsta fiende oftast...

Usch jag lider med dig. Måste skära som knivar i bröstet att höra såna ord. Men jag tror det är mycket hormonerna som talar. Jag själv, och många tjejer jag känner, tvivlar på förhållandet någon eller några perioder under graviditeten. Det hör liksom till bland alla hormonsvallningar och kan komma från absolut ingenstans. Man känner sig missförstådd, osynlig, missnöjd, ja man känner sig inte kär helt enkelt. Många kan säkert tro att de vill bryta pga dessa känslosvallningar man får, men försök att stå ut. Det vänder nog ska du se. Min stackars sambo får kämpa rätt bra här hemma och jag vet att jag kan vara rejält krävande och säga dumma saker. Nu har jag tack och lov självinsikt att ofta (inte alltid tyvärr) be om ursäkt för mina utbrott så han förstår att det är hormonmonstret i mig som talar och inte jag. Älskar ju honom över allt annat, men ibland känns det verkligen som att man vill dra och som att man kan få det bättre med vem som helst. Men som sagt, det är inte verkliga känslor utan bara kroppen som spelar en ett spratt. Tyvärr kan det vara svårt för dig att påtala detta för henne eftersom hon kanske bara blir än mer "av" då. Det enda är nog bara att vänta ut det, ta hand om henne men ändå påpeka att du blir sårad och rädd att bli lämnad. Önskar det fanns en lätt lösning, men graviditeter kan göra det mest konstiga med folk. Sen när barnet är ute och hon ser dig hålla det kanske hon blir precis tvärtom. Jag hoppas verkligen att det bara är hormonerna och att det kommer att ordna sig för er.

Jag tycker det låter som hormonprat...alltså hon är nog lite förvirrad, förtvivlad, antagligen är det pga tröttheten också att hon inte orkar "bortse" från vissa saker. Hormonerna vänder allt upp-o-ner!Detta är nog helt vanligt. När jag väntade första barnet så var jag på topphumör och mådde allmänt väldigt bra, jag var pigg o glad. När jag väntade andra bebben, var jag precis tvärtom:kort i tonen, lättirriterad, väldigt trött, hade själv likadana tankar och beteende som din flickvän, ts!

Jag tror iaf att du får prata med din flickvän, och prata snällt och försök att visa förståelse OCH TÅLAMOD mot henne. Visa inte att du blir arg, men du kan gott visa att du blir besviken och sårad. Gå däremot INTE med på att ta en paus ifrån varandra eller göra slut osv. Säg att ni får ta det beslutet efter förlossningen,punkt. Till dess får hon då tala om vad du kan göra för att hon ska må bättre...Jag tror hon kommer att ändra sig så småningom...och snart är allt detta "water under the bridge"
Lycka till och grattis till bebisen!

Första graviditeten klarade jag inte av lukten av min sambo på flera veckor.

Denna graviditeten är jag arg, sur och vi bråkar ofta över problem som inte finns egentligen. Jag säger typ hela tiden att jag tror inte vi kommer vara tillsammans så länge till...
Det är som man är 2 personer. Säger en sak, men tänker en annan.. det kommer grodor ur munnen helt enkelt..

Jag tror som många andra att det är "hormon prat", tror att man kan bli väldigt svartsjuk under en graviditet då man inte känner sej spec fräsch och pigg, man mår illa och extremt trött och grinig, jag kunde inte heller känna doften av min sambo i början. Och när man känner så här skulle ja kunna tänka mej att man på nått sätt försvarar sin svartsjuka (omedvetet dock) genom att bli osäker på sin partner precis så som din flickvän beskriver. Detta kan ju vara en teori..
Själv var jag rätt svartsjuk innan min första grav men blev helt anorlunda när jag blev det, min svart sjuka är som bortblåst!

Lycka till för allt i världen!
Kram

Jag håller med de övriga om hormonerna... de är verkligen smådjävlar i skallen på en, alla möjliga och omöjliga tankar kan komma flygandes. Försök att stå ut och vänta lite, kan också vara en idé att du själv kanske pratar med eran barnmorska vid tillfälle, hon kanske kan vara ett stöd för dig?