Sambo som tar mig för givet på alla plan...

Låter som min sambo för nått år sen.
vi separerade förra julen, maj 6 månader efter böna o bad han om att få komma tilbaxs.
och de är sååån skillnad"!
Dags o stampa ner foten ordentligt!!
Mansgrisar finns de nog om! Sånna behöver inte vi hård arbetande mammor!!

Insidan speglar utsidan....Du har valt att se på honom som om han inte klarar av något rätt..Du bekräftar då honom i det.. Om du hela tiden är på honom och rättar så kommmer han aldrig att göra rätt och kanske tröttnar han tillslut och det vore väl onödigt. Jobba tillsammans istället och komunicera ang vad som ska ätas , packas mm kvällen innan... Ni är vuxna och ni har ju ett mamma-pappa-barn förhållande?eller har det blivit mamma-barn-barn? Lycka till /kramar om

Jag är inte mycket för ultimatum i förhållanden, men i ditt fall verkar du ha pratat med honom ett flertal gånger utan resultat. vad menar han med att det inte finns någon lösning? Är han helt oförmögen att göra något extra hemma? Anser han att hans del av sysslorna är nog och lika med det du gör? OK att det är bra att han fixar bilen och annat, men ärligt talat. Hur ofta behöver bilen fixas? Jämfört med hur ofta man ska laga mat, tvätta, städa, ta hand om barn...? bara för att du accepterat att göra allt under en rätt lång period så innebär det inte att du gått med på det för tid och evighet.

Det kanske är läge att föreslå en separation under en prövotid. Säg att du helt enkelt känner att dina känslor för honom håller på att dö ut helt, eftersom du upplever att han struntar inte bara i dig utan i ert barn. För att få utrymme att tänka så kan ni bo isär en period. Du får vara brutalt ärlig och säga att du inte vet om du vill fortsätta med honom (om det nu är så du känner). Kanske kan det få honom att vakna. Kanske innebär det att ni separerar på riktigt. Hur som helst så låter er relation inte vara mycket till stöd och hjälp för dig och har så inte varit under lång tid. En förändring måste ske innan du helt bryter ihop.

tindra01:

Jag har försökt prata med honom men det blir ändå jag som får ta upp det och ta ansvar för planeringen också, han har aldrig varit drivande i dessa frågor utan lämnat allt åt mig att fixa.

Jag såg honom inte som hjälplös innan barnet, det har kommit med tiden efter barnet föddes då han gång på gång visat att han inte har koll på eller struntar i vad barnet behöver. Det är efter dessa händelser jag har pratat med honom och när det inte fungerar så har jag slutligen tagit ansvaret för barnets välmående för att jag måste, vem ska annars göra det?

Lilly Mama har en poäng. Men jag skulle tro att det behövs mer än så för att förändra er situation. Jag tror att du antingen behöver gå och prata med en terapeut själv, eller tillsammans med din man. Det känns nu som om situationen är låst och att något nytt måste till för att den ska förändras. Någon som kan hjälpa dig/er att se saker och ting utifrån behövs, tror jag.

För självklart ska du inte ha det som det är i dag, det låter orimligt att du ska behöva ta så stort ansvar för hem och familj. Jag tycker att Tindra ovan lägger skulden på dig här, självklart är man två om saken, men jag tycker att det låter som om din sambo tar dig för given och utnyttjar dig på ett sätt som inte känns sjyst.

Börja med att säga till din man, utan att anklaga (prata onm vad DU känner och vad DU vill och inte vill) att du inte är nöjd med hur saker och ting är och att du vill ha en förändring.

Lycka till!

Lilly mama:

Du har helt rätt i det du skriver, jag har länge varit på gränsen till sammanbrott men jag vägra för vem ska då ta hand om allt?

Kanske måste jag se sanningen i vitögat och ta upp ev separation till diskussion, inget jag alls vill men jag känner att gränsen är nådd. Jag har tvekat och vet inte riktigt var jag har mina gränser och så tänker man att kanske är det inte är så farligt som jag tror att han kanske har rätt i det han säger. Hjälp jag vet inte ens vad som är sant/osant längre:(

Karlar kan vara latoxar...Men de tänker inte alltid lika praktiskt som oss. De är krigare och jägare och vi kvinnor är samlare och familjens hjärta.. Du vet att han inte är helt hjälplös..Han kan..men har lagt sig till med en olat...att inte behöva för det blir gjort ändå... Varför orkar han inte ta ansvar? Har det hänt något på jobbet-fritiden-vänner-släktingar? Han verkar lite "avstängd".. Fråga honom om hur han mår..Han kanske "saknar dig" precis som du saknar honom..../kram

Mrs Ray:

Ja du har precis rätt, känns exakt som allt har låst sig och vi kommer inte vidare. Har inget nytt att tillägga till allt vi sagt varandra och vi tjatar bara på om allt igen och igen.

Har funderat på det där med terapeut/psykolog för mig, bara det att det är så svårt att få tider i denna stad att det kommer ta månader. Har också tänkt på familjerådgivning men det känns som sambon sätter emot för han är rädd att alla ska anklaga honom där och lägga alla skuld på honom vilket jag vet att dom inte kommer göra. Jag tror funderingen att ta hjälp har funnits länge men jag har är rädd för att få hjälp och kanske inse ett och annat, att det ska bli en lösning(separation) som jag egentligen inte vill ha. Det gäller väl att sluta vara feg nu och ta tag i allt, för så här kan det inte få fortsätta!

Kom igen TS, du är stark som gjort allt arbete under så lång tid. Du orkar med att ta det här till en lösning också. Han måste gå med på familjerådgivning, allt annat är fegt och hänsynslöst av honom. Om de nu kommer att kritisera honom så kanske det är för att han förtjänar det.

Lycka till, ts! jag förstår att det är jobbigt och att du är rädd för eventuella konsekvenser. Men betänk att alternativet är att ha det som ni har det i dag. Det behöver inte heller sluta i separation, du och din sambo har haft det bra tidigare, kanske går det att hitta tillbaka till den respekt och kärlek ni hade för varandra i början.

Till Tindra01: Vad har du läst för böcker, Män är från Mars och kvinnor är från Venus? Att säga att män är jägare och krigare och kvinnor "familjens hjärta" är att stoppa in män och kvinnor i fåniga fack. Det låter som amerikanskt trams i mina örpn. Ska det vara en ursäkt för mannens betende tycker du? Ett tips till dig är att läsa till exempel Skriet från Kärnfamiljen eller något av Ingemar Gens.

kommer inte ens ihåg när jag tagit "hand om mig själv"orkar inte mer vill bara gå o lämna allto alla.många ggr har jag undrat o frågat han vad han gör har med oss,vuxen man,men är inte man nog o ta hand om sin familj!!!