Alkoholiserad mamma - ska jag polisanmäla?

Jag blir ledsen och arg när jag läser detta.
Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dig.
Första tanken som slår mig är varför din pappa och syster inte står bakom dina tankar när det gäller din mammas alkoholproblem och den där polisanmälan...
Är det för att dom är rädda för konsekvenserna?
Eller skiter dom i det?
Antar att du bor hemma fortfarande eller har jag fel?
Om du bor hemma så kanske du har möjlighet att hitta ett annat boende tills vidare.
Jag tycker du ska försöka ringa din mammas chef då dom har skyldighet att hjälpa till med såna här problem.
Det är inte lätt att anmäla sina föräldrar.
Jag har själv gjort det och har blivit behandlad därefter av släktingar m.m
Man kan ju säga att den anmälan inte var populär av föräldrar och släkt.
Du ska inte behöva ha det såhär.
Nu är du ju myndig men jag tycker du kan ringa soc. för att få råd.
Lycka till!!
Kram

Min bror är inte som vanligt tack vare att min mamma är en alkis.
Hon söp sig full när han var spädbarn, höll honom och tappade honom 2 ggr i golvet. Om jag inte bara hade varit 8 år gammal då det hände, hade jag anmält henne. Även om  hon är min mamma.

Du säger att hon slår dig, psykar dig och du mår piss pga henne. Hon misshandlar dig. Det är olagligt.

Skit i vad släkten säger, de vill inte inse problemen hon uppenbarligen har.

Min pappa är nykter nuförtiden, men han var periodare när jag växte upp. Han slutade när jag var 20 och flyttade hemifrån. Fram tills dess var det ett helvete. Jag tycker att det var en bra idé att prata med din mammas chef. För din mammas beteende kommer förr eller senare gå ut över hennes jobb och då är det bättre att göra nåt åt det innan.

Min pappa blev av med sitt jobb som VD för han var full och satt och somnade på jobbet. Han fick byta ner sig och familjen fick plötsligt väldigt ont om pengar hemma när han skulle få råd med sin sprit.

Om din mamma kommer till insikt om sina problem och får professionell hjälp kanske hon kan sluta. Det KOMMER komma återfall, men det är ju bättre med uppehåll med återfall än att det fortsätter som det är nu? Om hon lyckas hålla sig nykter i ett halvår – så är det ju ett väldigt bra halvår – eller hur?

Du har inte funderat på att flytta hemifrån? Jag hade lite ångest över det, eftersom jag var yngsta barnet och för att mamma skulle må dåligt av att bo ensam med pappa. Men han slutade ju då! Tror att han fick upp ögonen när det bara var de två kvar.

Tack alla för svar.

Jag har bott hemifrån i 3 år under gymnasietiden, men flyttade hem i dagarna (sagt upp lägenheten och alla mina saker ligger i kartonger). Kommer om en vecka resa iväg ett halvår och kommer komma tillbaka till sommaren. Och då kommer jag bo här hos mamma och pappa till hösten (alltså bor här över sommaren), då jag ska börja studera och flytta till eget igen.

Alltså, under dessa tre åren har jag sällan varit hemma, mycket på grund av mammas problem. Julen i år var hemskt. Precis som det brukar. Visst, vi fick våra klappar som vi ville ha, kamera, ipod, datorgrejer, tusentals kr i kontanter, men jag har inte ens packat upp kameran ännu. Jag skiter i den. Jag struntar i alla prylar. I pengarna. Att mamma var så jävla full hela dagarna (utom julaftonen när släkten var här, yay...) var bara hemskt.

Pappa säger att jag inte ska ringa hennes chef eftersom mamma då aldrig kommer vilja vinka mig hejdå på flygplatsen. Och vi då kommer vara osams tills jag kommer tillbaka, och när jag kommer tillbaka till sommaren inte kommer ha någonstans att bo. Det skulle aldrig att fungera att bo hos mina föräldrar under sommaren om jag ringde hennes chef. Men samtidigt så kommer jag aldrig klara av  att bo här om mamma super under sommaren heller. Det är ett moment 22.  

Anonym och lokesmamma: Släkten är den familj man kommer dras med hela livet. Det är ju det. Klarar man verkligen av att anmäla sin mamma?  Att läcka 'hemligheten'? Fyfan vad hatad jag kommer bli.

Anonym (dottern): Jag har ju inte bott hos mamma och pappa. De har bott själva i tre års tid. Det har varken blivit bättre eller sämre.

Jag ringer till min psykolog imorgon om jag får tag på henne (var ett tag sen hon och jag träffades) och rådfrågar henne. Jag är rädd att hon säger att jag ska ringa mammas chef dock. Men på något sätt vet jag att jag måste. Urs. Jag känner mig så liten. Jag går snart under.

Helt ärligt tycker jag du ska tänka på dig själv och vara rent egositisk!
Strunta i din mamma för du kan aldrig förändra henne det kan bara hon själv. Att få in henne på behandling tycker jag din pappa kan få ansvar för.
Åk på din resa och ta vara på dig själv, du har gjort vad du kunnat!
Lycka till!

Om du vill anmäla till polis eller inte kan bara du själv känna efter. Egentligen tycker jag inte att det är det viktigaste.
Det viktigaste för dig är att du gör dig fri ifrån din mamma och hennes drickande. Hon kommer inte att sluta för din skull, någonsin. Hon kommer att sluta den dag HON är redo, inte förr. Det viktiga är att du lär dig var dina gränser går och att du säger ifrån till henne. Du är äntligen vuxen och du har möjligheten att resa dig ur soffan och gå när hon gör saker som du inte vill vara med om. Ta den möjligheten! Det är skitsvårt, det är nästan omöjligt att säga "jag tror att du har druckit, jag tänker inte diskutera detta med dig nu, kom igen när du är nykter" men det är en ENORM frihet. Det är inte ditt ansvar att hålla upp familjens fasad, det är inte ditt ansvar att se till att din mor blir nykter eller hålls vid liv. Du måste se till att du själv får en möjlighet att bli en självständig och lycklig vuxen med ett normalt förhållande till alkohol, och jag är övertygad om att första steget är att du säger åt din mamma OCH din pappa att du inte vill träffa dem när din mor är berusad, bara när hon är nykter, och att du går därifrån när hon dricker.
Ägna all tid nu innan din resa åt att planera var du ska bo när du kommer hem, du ska ha ett eget hem och varken din mor eller far ska ha nyckeln dit.

Har du någonsin haft kontakt med Al-Anon eller Al-ateen? Stödgrupper för anhöriga till alkoholister? De står i telefonkatalogen, och där är du anonym. Jag tror att du hade kunnat få en hel del stöd där, då kan du tala med människor som är i samma situation och få stöttning av dem i att se hur bisarr och avig din situation är.

Jag hade tur - min pappa söp men han var en snäll man, min mamma är en oerhört klok människa och skilde sig tidigt och höll sedan järnkoll på min fars och min relation - jag fick en chans att träffa honom nykter och behövde aldrig ljuga om hans missbruk, och det var en stor lättnad.

Jag tror det bästa du kan göra är att gå vidare med ditt eget liv. För om du anmäler henne är det og inte så att du kommer att känna att du får upprättelse, allt kommer bara bli jobbigare, i alla fall till att börja med. Kanske det senare kommer att sluta på ngt bra sät, men det vet du inte och frågan är om det är värt det för dig att gå igeom alt det joiga en anmälan medför. Bra att du inte har bott hemma och att du ska iväg iväg, du behöver nog en längre tid på dig för att reda ut var du står och hur du ska förhålla dig till både din mamms men även din pappas och systers svek då de väljer att täcka upp för henne. Har du möjlighet så bo inte hos dem ngn mer gång alls, kanske du kan hyra ngt över sommaren. Frågan är vad som blir bättre om du kontaktar hennes chef? Förstår mkt väl att du vill göra det och att du vill polisanmäla men som sagt, är det värt det för din egen del? Åk iväg och fundera på saken är mitt tips.

Jag tycker du tänker helt rätt ts! Stå på dig innan du bryter ihop och inte heller orkar bry dig längre! Din mamma kanske tackar dig när hon nångång blir helt nyckter!

Jag försökte rädda min mamma tills jag var 21 år. Med hjälp av terapi kände jag att jag behövde fokusera på mig och bryta från min mamma och hennes drogberoende och konstiga beteende. Jag älskade den mamma jag en gång haft men jag älskade inte som hon hade blivit.

Jag bröt kontakten och det var jobbigt men så otroligt skönt att inte hela tiden behöva gå på äggskal och vänta på nästa bråk och att må dåligt. Jag behövde inte längre ta ansvar för henne utan jag tog ansvar för mig. När jag bröt kontakten så kom det fram massor med information som pappa berättade för mig om behandlingar och hjälp min mamma fått men som inte gett någon skillnad. Hon ville aldrig bli riktigt frisk. Det stärkte mig mer i att jag visste att jag inte kunde göra något mer för henne jag kunde bara ta hand om mig.

Jag säger inte att det är det rätta för alla att bryta kontakten, men för mig var det något bra för mig. Viktigast är som någon annan sa, kanske inte att du anmäler, men att du fokuserar på dig och vad som du kommer må bra av och hur du vill leva.

Du kommer klara det hur du än gör. Du kommer hitta styrkan och glöm bara inte bort dig själv.

Det en alkoholist behöver för att vakna upp ur sin villfarelse är en händelse som skakar om livet ordentligt. Ensam klarar man sällan att sluta dricka utan man behöver hjälp. Hjälp med att förstå att det inte är pinsamt och stigmatiserande att inte tåla alkohol. En sådan händelse kan vara att förlora kontakten med sina barn.

Vi är en hel hög med nyktra alkoholister som tyckte det var ytterst pinsamt om någon skulle få reda på att man var alkoholist. Nästan i samma stund som vi insåg att vi var det och erkände det, förstod vi också att omvärlden inte såg ner på oss för det. Tvärtom, att stå upp och säga att "jag kan inte hantera alkohol" möts bara av respekt.

Sedan jag blev nykter för fyra år sedan har jag bytt karriär jobbmässigt, medverkat i teaterföreställningar, haft flera olika förtroendeuppdrag och en massa andra positiva saker. Överallt har jag varit ärlig och sagt hur det ligger till, att jag inte dricker längre. Reaktionerna från omvärlden har varit precis tvärtemot vad jag trodde när jag drack. De egna skamkänslorna är ett av de största hindren för att kapitulera inför alkoholen. Jag tillhör som din familj "övre medelklass" och hade eget företag. Jag hade enorma skamkänslor för vad "folk skulle säga" om jag blev alkoholist.

Självbedrägeri av högsta rang var det. Alla i ens närhet visste ju redan. Alla hade ju sett hur man var på fester etc. Jag var nog den ende i den närmre bekantskapskretsen som inte visste (eller ville inse) att jag var alkoholist eller åtminstone hade stora problem med att hantera alkohol.

Jag tror att det bästa är om din mamma får kontakt med en nykter alkoholist som kommer från ungefär samma sociala situation som din mamma. En sådan person kan skapa en helt annan kontakt med din mamma än vad andra kan. Hon kan då inte försvara sig med sin sociala status, att det är bara socialklass 3 som är alkisar.

Man kan aldrig lirka med en alkoholist, det är raka puckar och hårda tag som gäller.  En alkoholist söker hela tiden ursäkter för att få dricka och är omgivningen slapp i gränsdragningen, använder den drickande det som intäkt för att det trots allt är ok att dricka.

Du och din övriga familj behöver också hjälp för det ni har utvecklat genom åren, medberoendet. Viktigt att ni tar hand om er själva. Det finns ett antal vägar att gå och organisationer som ni kan vända er till. Det finns en hel del info på www.beroendelinjen.se

Det kunde ha vart jag som skrev det där ts. Samma ålder och samma livssituation. Min mamma har dock "bara" problem på helgerna, men det är inte kul att hitta henne med en öl tidigt på morgonen. Bor inte hemma men mina småsyskon gör det så jag ägnar mycket av min "fritid" till att hjälpa dom.

Har inga bra råd tyvärr, det är så j*vla svårt

Ojoj, som du har det och har haft det =( Tycker verkligen, verkligen synd om dig.

Jag har haft "tur" med min alkoholiserade mamma så till vida att jag var vuxen när hennes problem började (eller då jag blev varse om dem) och hon har aldrig, aldrig varit våldsam mot mig. Men fördjävligt, det känns det ändå! Det är fruktansvärt att stå utanför och se henne bryta ned sig själv och pappa och det är fruktansvärt att aldrig vara säker på att den där mamman som är så underbar och som man älskar är där för en.

Tyvärr (jag hoppas dock att jag har fel) så tror jag inte att du kommer hinna ändra så mycket på veckan du har kvar hemma. (Ja nu ser jag förresten att denna vecka redan har gått och mer därtill!). Jag tror att du får öva dig på att stå på egna ben nu under våren. Du är gammal nog att påbörja ditt helt egna liv, även om du förstås hade mått bra av att ha dina föräldras stöd i bakgrunden, det förstår jag ju... Men som jag förstår det på din story så finns inte det stödet i alla fall, och om det finns dä (i nykter tillstånd) så *kostar det alldeles för mycket*

Det jag till sist gjorde med min mamma var att jag *när hon var nykter* berättade att hon inte kan ha både mig och alkoholen i sitt liv. Att hon väljer bort mig varje gång hon dricker. Men också att jag finns där för henne den dagen hon väljer att ta itu med sina problem.

Vi bor ganska när min mamma och pappa, vi har umgåtts mycket med dem och jag är gravid i v 35 - ett avståndstagande från min mamma var det sista kortet jag har att spela ut och jag tror att det är ett starkt sådant.
Tyvärr tror jag att du kommer vara borta lite för mycket (nu på resa och sen studier) för att det skulle få ngn större effekt på din mamma. Hon skulle bara intala sig att du är iväg, inte att du har tagit avstånd för henne.

Du har blivit ordentligt sviken av din pappa och din syster, ibland nästan mer än av din mamma kan jag tycka. Kom ihåg att blod inte är tjockare än vatten.

Din gamla familj kan det säkert bli ordning på längre fram, men häng inte upp hela ditt liv på dem! Koncentrera dig på att starta Ditt Liv så som du vill ha det.

Lycka till