Tycker det känns som en riktig dum fråga så därför postar jag anomymt. Jag har nämligen väldigt svårt för att somna och att sova längre perioder. Nu i 2 nätter har jag sammanlagt sovit max 3,5-4 timmar sammanlagt (alltså 1,5-2 tim per natt). Hur farligt är det igentligen? Kan man dö av sömnbrist?
Är det någon som under någon längre period(mer (mer än en enstaka natt) sovit så här dåligt?
Det är inte alls en dum fråga!
Men jag tror att kroppen kommer säga ifrån tillsist, om det blir för jobbigt tycker jag du ska ta kontakt med en doktor!
Din kropp maste fa vila, likasa din hjarna vilket de gor under somnen. Under kortare perioder kan man sova lite utan att det skadas nagontng, men for din valbefinnande sett ur ett langt perspektiv bor du soka hjalp...
Min man har sovit lite under ca 6 ar, snittade nagra timar per natt. Han hade alldeles for tight arbets/ studieschema, men han paverkades inte mer an att han blev lite irriterad ibland.
OM du ar orolig, ring halsovardsupplysningen.
Det har gjorts experiment på vad som händer om man sover extremt dåligt under en längre period. Efter ca 2 veckor börjar man hallucinera etc. eftersom ens hjärna inte kan bearbeta alla nya intryck under natten som man vanligvis gör när man sover..
Alltså inte hälsosamt 
Sover man så dåligt väldigt ofta så bör man nog försöka få sömnmedel utskrivet.
När jag var gravid sov jag INGENTING mellan v. 35 och 38. Fick sömnpiller tillslut som var ok vid graviditet men jag tog bara 2 (hatar tabletter o medicin) sen sket jag i det. Behövde bara bryta cirkeln sen sov jag.
Men faaaaan va jobbigt det var.
Hade en sån period 2002 oxå o-gravid, då sov jag inget på 9 dgr. Stressad, mkt att tänka på osv.... Vet inte varför det blev så....
Jag hade en skada som gjorde att jag hade fruktansvärt ont för några år sedan. På 2,5-3 månader så sov jag bara i 20-30minutersintervaller.
Jag var tillslut helt känslomässigt avtrubbad. Kände inga känslor för min sambo, min familj eller andra som jag normalt sett älskar.
Vet inte om det enbart berodde på sömnen eller om det också hade att göra med tabletterna, men jag började tänka på döden på ganska ruskiga vis. Dessutom var jag matt i hela kroppen, dålig matlust och längtade hela tiden efter att vara stilla, vila, sova. Ansträngningar gjorde mig yr och illamående. Jag var vresig och lättretlig, men orkade inte ens vara riktigt arg eller hetsa upp mig. Sparde liksom energi till annat(stå upp, äta, klä mig). Brydde mig inte om hur jag uppfattades, att duscha osv.
Kort sagt, jag var koko och ett sant nervvrak när det äntligen gav sig och jag kunde sova.