Faan vad jobbigt detta -peppa mig

Har du testat din Sköldkörtel?

Beklagar verkligen dina missfall! Det är så jobbigt, både fysiskt och psykiskt och jag tror inte att någon som inte själv genomgått det förstår hur ledsen man kan vara "trots" att det sker relativt tidigt i graviditeten.

Jag har själv två missfall bakom mig, i somras och höstas. Första gången var i v 10 men embryot hade inte vuxit ordentligt så det var inte så stort som det borde vara (upptäcktes vid VUL). Det kom ut av sig självt, utan mediciner alltså, och det var rätt stora koagel (blodklumpar) och gjorde rejält ont under två dagar när just klumparna skulle ut. Sen blödde jag lite mer än en vanlig mens. En kontroll visade att allt kommit ut av sig självt så jag behövde inte skrapas eller så.

Andra gången hann jag bara veta om graviditeten i några dagar innan jag började blöda, alltså missfall i v 5. Trots det blev jag ännu ledsnare den gången, eftersom jag redan gått igenom ett mf och nu var extra lycklig över graviditeten. Denna gång var det också en del koagel men mindre i både mängd och storlek och jag hade inte fullt så ont (dock betydligt mer ont än vanlig mensvärk).

Jag har också en dotter och kan absolut jämföra smärtorna med värkar, fast ändå betydligt lättare.

Någon utredning gör man väl inte förrän möjligtvis efter tre missfall i rad. Det är ju en hel del som ska klaffa och blir det fel så stöter kroppen ut embryot. Det hjälper ju dock inte när man sörjer sitt framtida barn, ett band skapas ju direkt på nåt sätt...

Jag hoppas att du får hjälp att komma igenom detta. Jag pratade lite med min BM och fick lite tröst. Sen får man bara låta det läka. Det tar tid, jag blir fortfarande ledsen över missfallen, särskilt som jag ännu inte blivit gravid igen (sista mf var i sept). Nu i februari skulle första bebisen kommit och det känns liksom fel! Sen är det ju väldigt vanligt och vågar du prata med folk så kommer det visa sig att fler har samma upplevelser, det är lite hjälp.

Lycka till!

Hej

Jag lider med dig när jag läser ditt inlägg..har själv nyss varit där oxå.

Jag har inga barn sen innan, så jag börjar känna en enorm tidspress. Visst, läkaren sa att 30+ är ingen ålder..men jag  vill ju ha fler än ett barn, då är det lite tid kvar!

Jag fick mitt första MA i v12 (dött sen v9)..den gången fick jag skrapa mig. Sen blev jag gravid efter en mens..detta konstaterades som en ofosterlig graviditet i v9. Denna gång fick jag cytotectabletter...vilket helsicke! Smärtan var inte så jättefarlig, utan det värsta var att jag blödde i nästan två månader innan allt kom ut.
Vi tog nya tag..belv gravid snabbt igen. Tänkte att nu ska det väl gå vägen..vi kan ju bara inte vara en av de 1% som får tre på raken!! Vi fick se ett lite hjärta picka vid två tillfällen, senast runt v9. Så glada vi var! 
Runt v11 började jag småblöda..igen.. Fattade att nåt var fel eftersom det börjat så med de två innan oxå. Sen på julafton började jag blöda mera...på juldagen kom det rejält. Då fick jag äntligen en akuttid..åkte in och fick veta att den lilla dött i v9, strax efter vi sett dess hjärta picka.
Jag skulle skrapas morgonen efter men hann inte eftersom allt drog igång på natten..fy fan vad ont!! Fick åka in för smärtlindring men hann bara in och få morfinsprutan så kom allt ut. Har aldrig varit med om en sån smärta..men BM som var där sa att jag hade "som en förlossning".
   Jag såg allt som kom ut, för mig var det en intakt moderkaka. Hon frågade om jag ville se fostret med det avstod jag från.

Sen var min kropp helst slut..tror jag sov mer eller mindre i en vecka. Totalt knäckt!
Nu har jag succesivt kommit tillbaka till livet igen, men det har varit jobbigt. Men det konstiga är att än hur hemskt 2009 var med mina tre MA så vill jag testa om nu på direkten! Jag vill så gärna ha barn så jag kan bara inte låta mig bli besegrad!

Min akutläkare ville inte heller ge mig en utredning än om jag är berättigad, han tyckte det var onödigt för man hittar sällan nåt. Han skrev ut Folacin och Albyl till mig inför nästa graviditet. MEN..jag har nu ringt in och sagt att jag ska ha en utredning så nu väntar vi bara på remissen.
Klart man vill veta om det finns nån orsak till det hela!! Sen funderar jag på att testa akupunktur?

Har du haft tre missfall så kan de väl inte neka dig en utredning!? Stå på dig! Jag vet att det är svårt att vara tuff i den sitsen, men tyvärr måste man visst vara det idag.

Du kommer att komma tillbaka  till barnagörande ska du se...men låt det ta den tid det tar. Gråt , sov, prata och släpp ut alla sorg... Sen ska väl banne mig 2010 var vårt år!!!! Kram

Tack för ert stöd, jag känner att jag behöver frossa i detta.

Framför allt veta att det ger sig snart. Fick fruktansvärda smärtor igen nu ikväll och är livrädd för ytterligare värkarbete och att allt ännu inte har kommit ut. Jag orkar inte fler gånger nu!

Usch så jobbigt det låter!
Men jag förstår inte varför de inte vill skrapa? Man slutar ju ändå blöda rätt "snabbt " efter det... Om jag vore du,och fortfarande hade ont, skulle jag ringa in och säga att jag ville bli skrapad ändå,.eller få cytotek kanske? Är ju hemskt att behöva gå hemma och ha ont!
    Vid mitt andra MA så kom ju som sagt inte allt ut och jag blödde i två månader. De kollade med vul och såg inget där..men en dag kom det ut nåt som såg ut som en hinna. Sen slutade jag blöda ! Jag vill aldrig blöda så mera!

Men de gav mig nog cytotek utan effekt på gynakuten. Igår kom en attack till, trodde jag skulle gå av. Petade i mig stark medicin jag fått utskriven tidigare, som jag vet funkar mot denna typ av smärtor. Idag känns det bättre på  blod-ont-fronten. Det värsta är nu är att jag är så yr och känner mig så lam..... stoppar i mig allt med järn i.

Så eländigt!
Men jag tycker du ska ringa in och berätta..så kan de kolla med vul igen. Inte ska man väl behöva gå och så ont efteråt?! Och sen kan de ju kolla blodvärdet på dig samtidigt..

Vågar man ens försöka igen? Vi har smått börjat fundera över när? provar vi om några månader finns möjligheten att vi får barn mitt i julhelgen, och det vill vi inte. Kan vi kosta på oss att tänka så nu när vi haft dessa missfalls-problem?

Hur tänkter ni?

Jag har fått samma tanke efter mina MA. Men på nåt vis är viljan och längtan efter barn starkare.
Jag är en som inte vill vänta så länge innan jag testar igen, när jag väl  kommit tillbaka till tanken om att försöka bli gravid så är jag svår att stoppa.. 

 Jag brukar räkna och tänka "om jag blir gravid då, så kommer barnet då.. " Vill helst inte ha ett december barn, men nu har jag börjat tänka om. Jag vill ha barn, punkt slut..sen får det bli vilken månad som helst... Det är svårt, ibland kan man ju inte styra över sina tankar..och det är inget man ska känna sig du över.

Ja, det är väl så det blir... att man ger upp alla tankar om när och planering. Det är bara att köra på. Men nu ska vi vänta i ett par månader i alla fall. Sedan får vi se hur det blir......Men jag vill ju att minst ett syskon till min lilla flicka.

Idag känns det som om kroppen börjar bli normal. Inte lika trött, mer tålamod med dottern och har mycket mer ork.

Men vet inte om jag orkar gå igenom ett sådant jobbigt missfall igen. jag vet att det kommer att bli jobbiga pga det ligger i släkten med långa och jobba förlossningar. Detsamma gäller ju då att föda fram missfall, om dock ej riktigt samma.