Vi tolkar vår 8-åring olika

Jag är nog benägen att hålla med din man. Hon är trots allt åtta år. Visst, hålla på med miner och testa gränser är väl inget konstigt. MEN jag tycker att man - som din man - bör tala om att det är beteende som inte uppskattas. Vad är det som säger att hon inte talar om för något barn i skolan att denne har fula kläder eller ful frisyr och skrattar åt det - som du och hon gör? Sen är det väl jättebra att ni kan vara ärliga mot varandra, men det är skillnad på att säga Vilken ful tröja du har, spontant och "oprovocerat" - eller om du frågar om smakråd...

Varken min man eller jag accepterar dåliga beteenden, vi svarar bara på olika sätt. Om de har en konflikt och jag är närvarande går jag ibland in och säger till henne att det inte är ok att skämta om den andra inte tycker det är roligt. Om bara hon och jag är närvarande och hennes testningar riktas mot mig tolkar jag det som barnslig omognad av en 8-åring och jag talar henne till rätta. Hon får veta vad som är fel. Det är i dessa lägen jag kan få henne att skratta åt det tokiga. Vi skrattar tillsammans då, det känns som att humor är ett utmärkt sätt att avdramatisera och visa på rätt väg. Mig veterligen är det ingen annan än just vi som är drabbad av hennes dåliga sidor. Varje vecka får vi omdöme hem om hur"bra kompis" barnet är, och hur det går med att lyssna på de vuxna i skolan. Och jag pratar ofta med henne att hon verkligen måste sluta med dåliga hemma-vanor, som skulle kunna drabba en kompis en annan gång. Ja, vi pratar ofta om den här typen av frågeställningar, vad som är ok att göra och inte. Jag är aldrig beredd att vara dörrmatta och acceptera övertramp på min person. Det är bara det att jag helt enkelt inte kan ta hennes grejer på samma allvar som om hon vore jämnårig med mig, jag tycker att hon är barn och fortfarande är i "utbildning". Det är mitt ansvar att hon växer upp och lär sig hänsyn och empati med andra människor. Jag har därför frågat hennes kompisars föräldrar och andra i vår närhet om de sett och hört något otrevligt eller ohövligt från vår dotter och ingen har hittills bekräftat det, det verkar som det är begränsat till oss hemma.

Hej, i det du skriver tycker jag att du tar det med ro, vilket jag också tror är det bästa. Men för att inte komma ikläm mellan far och dotter, som själva måste ro i land deras relation tror jag kanske inte det vore så fel att t.ex. ge förslaget till din man att ta upp "problemet"(som han uppenbarligen tycker det är-och får tycka) med en barnpsykolog. Hon kanske i sin tur kan får  honom att se det ur din dotters synvinkel, vilket inte alltid är så lätt som förälder alla gånger. Kanske kan hon också ge tips på hur och var pappa, mamma kan gå in med stöttning. Jag själv har alltid varit positiv till att fråga mig för. Ibland funkar det, ibland inte. Ibland kan det kännas överdrivet, och då gör jag inget åt det. Det viktiga är nog att detta inte blir en fallgrop där det bildas klyfta mellan dig och din man..jag tror precis som du att det är en fas, precis som de många andra ett barn går igenom.. och det kommer gå över...kram

Jag kan förstå er båda. Utifrån ditt inlägg tycker jag att din man verkar väl känslig om han känner sig "mobbad" av ett barn! Men att säga rakt ut att någon har en ful tröja är väl en 8 åring lite för stor för? Kan hon säga sårande saker kanske man ska hjälpa henne med att omformulera det, för alla kommer inte att kunna skratta om det som du och hon gör. Nästa gång kan det vara kompisar som tar illa vid sig. Jag tycker att din man, och du, kan förklara detta utan att göra henne ledsen eller ge henne skuldkänslor. Man behöver tex inte skälla, vilket jag tolkar det som att din man gör. Lycka till!

Det finns så många sidor i detta, det är inte lätt att med ord beskriva alla turer. Jag har lärt mig att man aldrig i en konflikt, mellan vuxna sinsemellan, eller barn-vuxna, ska säga att den andre är hemsk, dum eller tråkig. Min man kallar vår dotter för saker som t ex att hon är tråkig, tyken, otrevlig. Och det gör mig ledsen att det befästs på det viset. Min metod är att istället utrycka sig med jag-budskap. Det är inte lätt att vara konsekvent med det, men jag försöker. Till saken hör också att min man har en dotter som är 19 som är en stor förebild för vår 8-åring. 19-åringen har nu flyttat hemifrån. Det finns tendenser att min man polariserar. Den stora dottern har alltid höjt sin pappa till skyarna och aldrig revolterat. Han har aldrig stött på motstånd från henne. Under stora dotterns uppväxt var hon hos oss en tredjedel av tiden och då mest under helger, hon hann längta efter sin pappa och när hon kom var det aldrig vardag. Jag är dock glad att 8-åringen har en vardag med sin pappa, som inte är så lätt alla gånger, men de har varandra under en kontinuitet. Jag hoppas dock att det inte blir svarta fåret och vita fåret i familjen.
De senaste dagarna har vi haft ett bra klimat hemma. Mindre och färre konflikter. Jag är helt övertygad om att det är en övergångs-fas. Det kan mycket väl vara ett sätt att skaffa sig uppmärksamhet om man inte får det, att göra bus och säga saker som stöter på patrull. Men vår 8-åring är en fin tjej och väldigt hänsynsfull i grund och botten, jag har ingen som helst oro för det.

Tack för alla era svar, det är bra att få ventilera!! tack än en gång, fortsätt gärna skriva om ni vill.