Vad förväntas av era barn? "curlingpappa"

Jag kan sätta mig in i din situation men hos oss är det mer biomamman som är curlingförälder än min sambo.

Här verkar bonusdotter som är tolv få ta mycket mer ansvar än hon gör där. Som hon själv förklarar det så verkar hon i stort sett bli servad då hon är där.
Bonusdottern har själv sagt mamma säger aldrig nej. Hennes mamma verkar ha väldigt svårt att stå emot sin dotter. Att där är det mer ombytta roller, dottern som bestämmer och mamman lägger sig, vilket resulterar i att hon blir bortskämd.

Det jobbiga ligger i att hos oss försöker min sambo uppfostra henne till att bli en självständig kvinna men varannan vecka raseras detta och hon kan ibland komma till oss och ha kvar den attityd och förvänta sig att slippa ansvar bara för att hon är van vid det där. Sedan jag kom in i deras liv, har hennes sätt ändrats rejält. Hon får själv städa sitt rum här, plocka undan efter sig. Ibland får hon tvätta sina kläder och laga mat samt diska, även om det inte är ofta så får hon göra det ibland. För det mesta behöver man påminna henne om vad det är som gäller, att hon "glömde" plocka undan efter sig, i helgen ska hennes rum städas. Man måste hela tiden sätta upp vad som gäller och påminna henne, vilket är vanligt för hennes ålder. Så det som gäller är att vara tydligt med vad man har för "regler" hemma hos sig, och påminna om dem. I hennes ålder gör de allt för att slippa, undanflykter, spela dum, you name it! Ja glöm inte att försöka spela ut föräldrarna mot varandra, men hos mamma behöver jag inte osv. Det gäller bara och stå på sig med vad man anser gäller hemma hos sig.

kom igen nu! ingen annan?

Usch så jag känner igen mig!!
Jag älskar mina bonusbarn som mina egna, men ansvar är inte ett ord som finns i deras vokabulär och jag vet inte när det ska komma heller.
Även jag kom in i barnens värld när den minsta var 6 år (nu 8) och den äldsta 10 (nu 12)
8 åringen kan inte duscha själv (eller vill inte själv) eller tvätta håret, har äntligen med tvång från min sida börjat bre sina mackor själv, men kan inte skära maten, kan inte hantera kniv och gaffel.
12 åringen duschar förvisso själv, men högst motvilligt och bara efter tjat, hon plockar undan det hon ätit på men hjälper aldrig till att vare sig duka fram eller undan efter maten, hon skalar ingen potatis och kan inte heller hantera besticken.
Inget av barnen hjälper till hemma på något sätt, ibland så känner jag mig som en jävla hushållerska, jag ska laga mat, plocka undan efter maten, ställa in i diskmaskinen, tvätta, plocka undan all skit dom drar fram.
Hos mamman har dom det ännu bättre......!!!??
Där behöver dom inte duscha mer än kvällen innan dom ska hit, dom behöver varken skära sin mat eller äta upp om dom inte vill (dom får något att fika senare istället)
Jag tror att båda föräldrarna fastnat i fällan att tro att deras barn hellre skulle vilja bo hos den andra om man ställer krav, att dom väljer det ställe som är slappast, och just nu verkar det vara en tävling om var det är slappast.
Blir så förbannad på hela situationen, vi började få lite ordning på rutiner och biten med att "kunna själv" men mamman har fråntagit mig ansvar för barnen och jag får inte ställa krav på dom, inte ha åsikter om hur maken ska göra med dom eller något som skulle kunna tänkas öka deras självförtroende.
Pappan håller givetvis inte med mamman om att jag inte skulle kunna få ta ansvar för barnen och deras utveckling när dom är här, men barnen är så hotade och drillade av mamman att jag inte FÅR säga åt dom vad dom ska göra och när.

Men min 8 åring kan inte heller knyta skor. Han har aldrig haft några skor med snörning efterssom vi ofta har bråttom på morgonen och det går fortare att "hoppa i" ett par stövlar. (till exempel, alternativt gympadojor med kardborreband)

Om han kan skala potatis eller ej vet jag inte, för vi äter potatis med skalet på efterssom det är nyttigare.

Är jag en curlingmamma då? Nej, det anser jag inte själv att jag är.

Min sambo curlar sina barn med, genom att INTE säga till om någonting....

Gud vad jag känner igen mig. Vi har bestämt oss för att separera och mycket beror på att min sambo är en extrem curlingförälder. Till och med hans dotter tycker att han curlar sonen nåt fruktansvärt. -"Ska pappa åka hem till honom och göra allting när han flyttar hemifrån??", har hon till och med sagt.

Jag har blivit så fruktansvärt baktalad av en vidrig biomamma som har gjort allt för att förstöra från första början. Min sambo har låtit henne hållas och det i sin tur har verkligen förstört vårt förhållande. 2.5 år och bara 1 år som sambo, sen fick det räcka för min del. Står inte ut med en förälder som låter barnen bestämma allt och som hela tiden hänvisar till att de är över 12 år. Sen NÄR blev barn myndiga vid 12-års ålder? Bara för att tingsrätten tar barnens åsikter i beaktande när de är 12 år så har biomamman bestämt att eftersom båda barnen är över 12 så får de bestämma ALLT. Och sambon bara la sig platt.

Nä, fy f*n för curlingföräldrar. Om jag råkar träffa på en till som jag håller på att bli kär i så ska jag springa åt andra hållet så fort jag bara kan. Det här har varit skit att leva i ett förhållande, där allt hans barn gör får styra hur vi ska ha det och vad vi ska göra. Vad mina barn vill är skitsamma, så länge hans barn har det bra och får som dom vill.

Sambons son tar aldrig fram sin frukost själv. Han skiter oftast i att sätta in i diskmaskinen. Han hänger nästan aldrig upp sina kläder. Han behöver inte ens försöka förstå ett TV-program  eller en film själv, för sambon berättar heeeela tiden om vad som händer på TVn, vilket är extremt störande för oss andra som vill titta, men varför visa hänsyn??
Sonen får smaska ohämmat vid matbordet och när man fikar. Han får sitta i sitt rum och stampa i golvet - ovanför vardagsrummet - utan att bli tillsagd. Han är vaken halva nätterna igenom och sitter och skriker till sina kompisar på Skype.
Han får vara oförskämd mot mig utan att bli oemotsagd och allt han säger - OCH LJUGER IHOP - är självklart sant. Ingen ifrågasätter någonting som han säger. MESIG J***A pappa han har. Så enkelt är det.  

Jag lärde min bonusson att knyta rosetter när han var 5 år gammal, vi skaffade oss ett "knopsnöre" och satt och tränade tillsammans. Han vart hur stolt och glad som helst när han klarade det efter energiskt övande. Det var en roligt sak för honom, då han fick massa pepp, uppmärksamhet och positiv förstärkning av mig. Det ökade hans självförtroende att han kan själv, även fast han oftast har kardborreband på skorna. Det ena behöver inte utesluta det andra. Kanske kan du skriva ut ett papper med en sko på, där det sitter ett snöre som man ska knyta rosett på, när han har lyckas knyta en rosett med din hjälp så sätts pappret upp på husets hedersplats?

Min anda bonusson var med och skalade potatis från att han var 2,5 år gammal. De flesta av dessa saker går naturligt bara de gör till en lek, han älskar även att hjälpa till att skala morötter, baka och laga annan mat. Köp en kokbok för barn och gör matlagning till en rolig aktivitet tillsammans.

Båda barnen tar undan sina tallrikar efter maten. Vi fick bort det konstanta smackandet, genom att ha en "sluta smacka fest" där alla som inte smackade fick delta... Vi pratade om festen i ca 2 veckor innan, och barnen fick vara med och bestämma vad vi skulle äta och vad vi skulle göra på festen. Barnen slutade smacka samma dag som festen skulle vara och efter den så har de knappt smackat alls.