Kejsarsnitt versus vaginal förlossning

Vad spännande att du snart ska få se dina bebisar.
Mina killar kom med planerat snitt i v.32 och jag e helnöjd med hela upplevelsen. Jag förlöstes på sös och jag tyckte att personalen var väldigt proffsiga och gulliga.
Jag har fått två barn sedan tidigare med vaginal förlossning och säger bara: fy fan vad ont det gör!
Jag har faktiskt lekt med tanken på om man skulle få ett barn till, hur gör man då? Får man begära kejsarsnitt när man har gjort ett förut, har hört att om man har otur så kan ärret på livmodern spricka vid en vaginal förlossning. Sant eller falskt?

Får man fråga hur det kommer sig att de planerade ett kejsarsnitt redan i vecka 32? Var det några komplikationer?

Vad skönt att det gick bra. Jag har ju hört att man brukar ta ut dom tidigt när de ligger i samma säck. 

Fast det är inte alls 'rätt vanligt' med akut kejsarsnitt för tvåan. Har man lyckats klämma ut ettan så kommer tvåan sedan av bara farten i majoriteten av fallen. Jag var inne på snitt först av just den anledningen - men ändrade mig sedan när jag fick veta fakta - plus att det är risker med snitt också. Och om den vaginala förlossningen går bra så är det bättre för både barnen och mamman... Men nu har jag gått till v 39+0 utan att förlossningen satt igång - så det kanske blir snitt ändå till slut, eftersom dom inte verkar vilja komma ut själva...

Jag minns inte ens att det kändes något när tvåan kom ut ärligt talat.
Det var aldrig några problem för tvåan, de höll i henne, styrde ner i bäckenet och jag pressade ut. Och tro mig, du kommer tacka dig själv efteråt om du föder vaginalt! Jag var jättenära att ge upp efter ett helt dygn men krafterna kom från ingenstans och jag är glad för det.
Som mytrouble säger - det är itne alls vanligt med akutkejsarsnitt med nr 2.

Måste bara starta en liten debatt här.
Men om man får ett lyckat snitt så undrar jag varför det är så mycket fördelar med att föda vaginalt?

HugoVille: Precis min tanke också. Jag undrar om det till stor del kanske beror på sjukvårdens policy – att man ska undvika kirurgiska ingrepp så långt det går. Och att det kanske inte alltid handlar om vad som är säkrast för bebisarna? 

Men vad skönt att höra att kejsarsnitt för tvåan inte är vanligt. 

Mina killar hade slagit knut på sina navelsträngar så om dom kommit vaginalt så hade slutat väldigt illa. Och knuten såg dom först när båda var utplockade, dom var ute inom 30 sekunder och har samma klockslag.
Så jag var väldigt tacksam för mitt snitt.

Jag är i precis samma sits och vet inte hur jag ska vända mig. Är i vecak 35 nu, och här blir man igångsatt eller får snitt i vecka 38 om de inte kommit innan. Fördelen med vaginalt i jämförelse med snitt är att en vaginal förlossning sätter igång en massa mekanismer i kroppen både hos bebis/mamma. Ex andningen hos den lille, amningen hos mamman. Dessutom återhämtar sig kroppen fortare efter en vanlig förlossning där allt gått bra än ett snitt, som är en operation, du får inte lyfta osv.

Jag oroar mig dock också lite för tvåan, även om de i mitt fall har varsin hinnsäck och moderkaka. Dessutom är den andra lite större än den första.

Det är till stor del upp till mig eftersom jag gick sönder så mycket förra förlossnignen men jag tror att min inre önskan är att det ska sätta igång av sig självt. Gör det inte det blir det ett snitt.

För övrigt, klantigt av en barnmorska att säga så som till TS.

Jag undrar också, precis som TS, hur ska man orka?!

Tecklaz:
Min barnmorska frågade rakt ut vilket jag ville ha kejsarsnitt eller vaginal förlossning, jag tror inte det är svårt att få snitt med tvillingar om du bestämmer dig för att du föredrar det.

Mina nedersta tjej ligger med huvudet uppåt så det finns risk för snitt. Men får jag välja föredrar jag vaginalt. Det känns bara onaturligt och läskigt när man läser om hur de flyttar på de inre organen och sen ska sätta fast dem igen. Liksom att vara vaken medan någon karvar i kroppen. Det fanns en tråd om tvillingförlossningar förut, och de flesta beskrev det inte som jobbigare att föda två än en!

Oj oj...kan bara säga så här: Jag har provat båda delarna och att få två fantastiska små killar utan att behöva genomgå den fruktansvärda smärtan ser jag bara positivt på. Och man kan vara pigg även efter ett snitt. Jag låg på uppvaket i ca 40 minuter och på kvällen var jag på fötterna och tog en dusch precis som alla andra.

Jag har en vaginal förl med mitt första barn och ett kejsarsnitt med mitt andra pga moderkaksavlossning bakom mig . Väntar nu tvillingar och funderar precis som ni. Fick information att ett snitt är alltid förhandlingsbart med tvillingar iaf här i Kristianstad så jag funderar mycket. Är bokad på läkarbesök i v 35 för att disskutera förlossning. Är i vecka 26 nu. Mina personliga erfarenheter säger kejsarsnitt nej tack pga av begränsningarna efteråt. Jag hade ont ganska länge och sen fick man inte bära eller utföra moment som man behöver när man tex som jag har barn sedan innan. Samtidigt som jag precis som många andra inte vill uppleva både vaginal och snitt vid denna förlossning, då tar jag hellre planerat snitt direkt. Tyvärr finns det inga garantier om man påbörjar en vaginal förlossning hur det verkligen kommer att sluta. Själva upplevelsen av kejsarsnittet har jag inga negativa åsikter om. Det var smärtfritt och enkelt :O) men det är just det där efteråt. Alla är vi olika men jag hade hellre ont under förlossningen än efteråt. Hade jag väntat ett barn nu hade mitt val med vaginal förlossning varit givet men nu tvekar även jag......

Hej Tecklaz, Camilla här som kommenterar i din blogg emellanåt. Mina två föddes i 31+0, dvs i lördags, och vaginalt. Ironiskt nog hade jag surfat på skräckförlossningar hela natten till lördagen, stötte på ordet "sfinkterruptur" och kunde liksom inte låta bli att läsa vidare om det... När jag somnade runt 6-tiden på morgonen kände jag mig övertygad om att jag aldrig skulle klara en vaginal förlossning. Jag är ju förstföderska men hade ändå riktat in mig på en vaginal förlossning, om möjligt, tidigare just eftersom jag hört så mycket negativt om konvalescensen efter kejsarsnitt. Visst, man kanske känner sig pigg några timmar efteråt men de facto tar det ju kroppen månader - upp till ett år - att återhämta sig från ingreppet. Men, tanken på att spricka totalt ingjöt verkligen skräck och när jag på lördag morgon insåg att vi fick åka in till sjukhuset pga vad jag antog var "smärtsamma sammandragningar" (när de kollade mig hade jag öppnats 4 cm) var jag fast besluten att argumentera mig till ett snitt.

Sedan blev det liksom så att 3/4 av min förlossning avverkades utan att jag var medveten om det, dvs själva öppningen kom utan smärtsamma värkar då jag fått en bricanylspruta för att försöka hejda förloppet och den tog uppenbarligen bara udden av smärtan, inget på själva öppnandet. Detta konstaterades efter att en av fosterblåsorna tog sig ut och hängde som en vattenballong ur mig efter att jag rest mig för att kissa. När ballongen med vätska inte sprack beslöt de sig för att ge mig värkstimulerande dropp och därefter gick det så fort att lustgasen - min enda bundsförvant där och då - inte hann börja funka, då värkarna blev för få innan jag på 1-2 krystvärkar sköt ut tvilling #1. Som någon annan sa: när det var dags för #2 hade ettan redan banat väg och det gick jämförelsevis betydligt lindrigare. Efteråt var jag otroligt tacksam för ett antal saker: först och främst givetvis att mina barn mådde bra, även om de förstås for iväg till Neo direkt. Sedan: att jag inte sprack, trots att ettan verkligen for ut och jag kände hur jag töjdes flera cm per sekund. Sist: att det inte blev snitt. Åh, gud, vad glad jag är att det inte blev snitt. Jag har varit uppe på benen och mest känt som träningsvärk efter förlossningen, jag har kunnat ha mina barn på mage/bröst utan problem, jag lämnade BB dagen efter. Månne är min erfarenhet inte så relevant/intressant eftersom mina barn var 1/3 så stora som fullgångna, vilket onekligen påverkade smärtan och förlossningen, men ändå: jag är så glad att jag genomled det överjävliga med en vaginal förlossning, trots allt.

Lycka till-kram!

Hej du! GRATTIS! Och tack för att du svarar här trots att du nog har ett och annat att göra nu. Vilken tur du verkar ha haft med förlossningen (även om smärtan såklart är överjävlig). Jag blir glad av att läsa att det kan vara på det sättet också och att det inte behöver ta flera dygn och tills all ork är borta, som vid min förra förlossning. Just nu är det de här historierna jag behöver höra! Det är ju också en tankeställare om att hur mycket man än förbereder sig på det ena eller det andra, så kan det bli helt annorlunda ändå. Hoppas att du fortsätter att höra av dig på bloggen så att jag får höra lite om hur det går för er!